Försäkringskassan förlorade tvisten om avskedande efter dataintrång
Fråga om Försäkringskassan hade laga grund att avskeda, eller åtminstone sakliga skäl att säga upp, en tjänsteman som dömts för dataintrång. Dataintrånget avsåg två slagningar under en och samma dag i Försäkringskassans it-system i tjänstemannens anhörigas ärenden.
Tjänstemannen (”KE”) anställdes som utredare hos Försäkringskassan den 1 oktober 2015. Efter en internutredning under senhösten 2023 åtalsanmäldes KE den 24 januari 2024 av Försäkringskassans personalansvarsnämnd för dataintrång begånget i oktober 2023. Den 5 december 2024 dömdes KE av Örebro tingsrätt för dataintrång; påföljden bestämdes till dagsböter. Mot bakgrund av den fällande brottmålsdomen beslutade personalansvarsnämnden den 21 februari 2025 att avskeda KE.
Tvisten rörde frågan om det funnits laglig grund för att avskeda alternativt sakliga skäl för att säga upp KE.
Förbundet som företrädde KE anförde bl.a. att KE hade gjort två slagningar på anhöriga, dvs. en slagning avseende vardera person, i Försäkringskassans it-system, och att detta skett på uppmaning av de anhöriga och med deras samtycke, samt att syftet med slagningarna varit att ta del av offentliga uppgifter. Förbundet ifrågasatte vidare Örebro tingsrätts dom och gjorde gällande att KE inte gjort sig skyldig till något brott eftersom hon inte var medveten om att hon bröt mot Försäkringskassans regler och därmed inte hade något uppsåt till rekvisitet ”olovligen” i brottsbalkens bestämmelse om dataintrång.
Arbetsdomstolen framhöll att domstolen inte var bunden av brottmålsdomen; en lagakraftvunnen fällande brottmålsdom tillmäts dock, enligt Arbetsdomstolens fasta praxis, betydande bevisverkan i en efterföljande arbetsrättslig tvist.
Arbetsdomstolen fann inte anledning att ifrågasätta den fällande domen för dataintrång; därmed ansåg Arbetsdomstolen att det var styrkt att KE begått de fall av dataintrång som hon dömts för. Nästa fråga var således om brotten utgjorde laga grund för avskedande eller sakliga skäl för uppsägning av KE.
Enligt Arbetsdomstolen stod det klart att KE inte hade behövt göra de aktuella slagningarna för att utföra en viss arbetsuppgift hos Försäkringskassan; detta innebar att slagningarna varit otillåtna enligt Försäkringskassans anvisningar, och givet den bedömning som domstolen tidigare gjort hade KE förstått att de var otillåtna.
Enligt Arbetsdomstolens uppfattning var den brottslighet som KE dömts för av sådant slag att den i och för sig var ägnad att rubba dels det allmänna förtroende som Försäkringskassans tjänstemän måste åtnjuta för att rätt kunna fullgöra sina arbetsuppgifter, dels Försäkringskassans förtroende för henne som arbetstagare med tillgång till it-systemen. Enligt Arbetsdomstolen fanns det därför anledning att se mycket allvarligt på KE:s brottslighet.
Vid bedömningen av om brottsligheten utgjorde laglig grund för att skilja KE från anställningen ansåg Arbetsdomstolen dock att det även fanns omständigheter som talade till KE:s fördel, bl.a. följande: Det hade t ex inte påståtts att KE gjort några ytterligare otillåtna slagningar, utöver de två som ägde rum samma dag. De otillåtna slagningarna hade vidare ägt rum ca 1,5 år före avskedandet. Arbetsdomstolen uppfattade vidare KE som djupt ångerfull, och i brottmålsdomen hade tingsrätten bedömt att straffvärdet var lågt. Enligt Arbetsdomstolen kunde KE:s brottslighet inte betraktas som annat än en engångsföreteelse.
Även om KE:s agerande ansågs ha varit både omdömeslöst och klandervärt så ansåg Arbetsdomstolen, vid en sammantagen bedömning, att ett skiljande från anställningen varit en alltför ingripande åtgärd. Arbetsdomstolens slutsats blev därmed att det varken funnits laga grund för avskedande eller ens sakliga skäl för uppsägning av henne.
Avskedandet ogiltigförklarades därmed. De av förbundet yrkade lönebeloppen var vitsordade och staten förpliktades därför att betala lön till KE i enlighet med förbundets yrkande i den delen.
Arbetsdomstolen bestämde emellertid det allmänna skadeståndet för det ogrundade avskedandet till ett lägre belopp än normalt, 50 000 kr i detta fall. Detta eftersom Arbetsdomstolen ansåg att dataintrånget varit sådant att det kunnat utgöra skäl för avskedande av KE, och då hon – genom sitt agerande – i hög grad medverkat till den uppkomna situationen.
Som vinnande part tilldömdes förbundet ersättning för sina rättegångskostnader med drygt 181 000 kr; yrkad ersättning var vitsordad.