Uteblivna förhandlingar räckte inte för MBL‑skadestånd enligt AD
Huvudsakligen fråga om yrkat skadestånd för brott mot förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen (”MBL”) skulle utdömas vid en tredskodomsprövning.
Livsmedelsarbetareförbundet (”förbundet”) ansökte om stämning mot ett bolag som var bundet av livsmedelsavtalet genom hängavtal med förbundet, och yrkade bl.a. skadestånd för brott mot förhandlingsskyldigheten enligt MBL. Förbundet hade därvid dels angett att bolaget, vid ett par tillfällen, inte hade inställt sig till överenskommet sammanträde för förhandling som bolaget hade påkallat, dels angett att förbundet hade skickat en framställning till bolaget med begäran om central förhandling viss angiven dag i enlighet med förhandlingsordningen i kollektivavtalet, och att bolaget inte inställde sig till den förhandlingen heller. Förbundet yrkade 150 000 kr i allmänt skadestånd för brott mot MBL.
Utöver skadestånd för brott mot MBL yrkade förbundet även olika ersättningar till tre medlemmar i förbundet; detta avsåg lön, semesterersättning, arbetstidskonto/delpension, samt allmänna skadestånd för brott mot semesterlagen och kollektivavtalet. Vidare yrkade förbundet allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalet till förbundet själv.
Bolaget delgavs stämningsansökan med föreläggande att inkomma med skriftligt svaromål och informerades om att tredskodom annars kunde meddelas mot bolaget. Bolaget hördes inte av inom förelagd tid. Förbundet motsatte sig inte att Arbetsdomstolen meddelade tredskodom.
Arbetsdomstolen redovisade följande rättsliga utgångspunkter för tredskodomsprövningen.
”Enligt 44 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken ska en tredskodom mot svaranden grundas på kärandens framställning av omständigheterna i målet, såvitt svaranden fått del av framställningen och den inte strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen inte innefattar laga skäl för käromålet eller det annars uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat, ska det ogillas”.
Därefter övergick Arbetsdomstolen till förbundets talan om skadestånd för brott mot förhandlingsskyldigheten enligt MBL, och anförde bl.a. följande rättsliga utgångspunkter:
Det är den som har fått en framställning om förhandling från en förhandlingsberättigad part som enligt MBL är skyldig att inställa sig till förhandlingssammanträde; MBL innehåller inte någon bestämmelse som innebär att den part som gjort en framställning om förhandling har en skadeståndssanktionerad skyldighet att inställa sig till förhandlingssammanträde, det står nämligen den parten fritt att återkalla framställningen eller annars avstå från den begärde förhandlingen – t ex. genom att utebli från ett förhandlingssammanträde.
Arbetsdomstolen övergick sedan till bedömningen i det aktuella fallet avseende förbundets talan om skadestånd för brott mot MBL.
Mot bakgrund av det ovan anförda ansåg Arbetsdomstolen att det förhållandet att bolaget låtit bli att inställa sig till förhandlingssammanträde som bolaget själv begärt inte kunde medföra skyldighet för bolaget att betala förbundet skadestånd enligt MBL. Såvitt avsåg de sammanträden som bolaget själv begärt fann Arbetsdomstolen därmed att förbundet inte hade anfört några omständigheter som kunde leda till ett bifall till kravet på skadestånd. Förbundets framställning av omständigheterna innefattade således inte laga skäl för kravet i den delen, och avslogs därför av Arbetsdomstolen.
Gällande förbundets egen framställning om förhandling så anförde domstolen att bolaget måste ha fått del av förbundets framställning om förhandling för att det ska bli skyldigt att förhandla och inställa sig till förhandlingssammanträde. Arbetsdomstolen anförde sedan att förbundet inte hade påstått att bolaget fått del av förbundets sända framställning om central förhandling, som bolaget inte inställde sig till. Även i fråga om den centrala förhandlingen ansåg Arbetsdomstolen därmed att förbundet inte hade anfört omständigheter som kunde leda till ett bifall till kravet på skadestånd. Förbundets krav avslogs därför även i den delen, då förbundets framställning av omständigheterna inte innefattade laga skäl för kravet.
Som anförts ovan hade förbundet även fört talan i vissa andra delar, och i dessa övriga delar ansåg Arbetsdomstolen däremot att det fanns förutsättningar att bifalla förbundets talan genom tredskodom. De yrkade ersättningarna/skadestånden till medlemmarna, och till förbundet, bifölls därför.
Med hänsyn till utgången i målet – att förbundet tappat målet i den del som avsåg talan pga. brott mot MBL, men vunnit i övriga delar – ansåg Arbetsdomstolen att förbundet skulle få ersättning för tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader; dvs. 43 500 kr av yrkat belopp om 58 000 kr.