Tillförlitlighet i drogtester prövad – Arbetsdomstolen ger arbetsgivaren rätt
Fråga om det funnits laga skäl för avskedande av en lagermedarbetare (”RW”) som körde truck före och efter att han på arbetsplatsen lämnat ett slumpmässigt drogtest i saliv som sedan visade positivt för amfetamin.
Parter i målet var å ena sidan Unionen, och å andra sidan Föreningen Svensk Handel samt ett av föreningens medlemsföretag (”Bolaget”), där RW var anställd.
Bolaget avskedade alltså lagermedarbetaren RW för att han, i Bolagets lagerverksamhet, kört truck med narkotika (en låg koncentration av amfetamin) i kroppen, vilket ett drogtest visat.
Efter att det positiva drogtestet analyserats och granskats hade den granskande läkaren kontaktat RW, uppgett att RW:s drogtest hade visat positivt för amfetamin, samt frågat RW om han tog några receptbelagda mediciner eller om det fanns någon annan förklaring än intag av amfetamin till att provsvaret var positivt. RW hade då uppgett att han inte visste varför provsvaret var positivt, att han inte hade tagit några droger och att han inte tog några mediciner förutom nässpray, men att de kosttillskott han tog, t.ex. kreatin, kanske kunde vara orsak till det positiva provsvaret.
Unionen gjorde gällande att RW inte hade amfetamin i kroppen i arbetet. Unionen hävdade bl.a. att resultatet av drogtestningen var felaktigt. Unionen anförde nämligen ett stort antal anledningar till att drogtestningen inte var tillförlitlig; däribland att testmetoden inte var tillräckligt beprövad, att provtagningsföretaget inte var ackrediterat och använde en underleverantör för provtagningen, att riktlinjerna om spårbarhet (chain of custody) inte följdes, att en undersköterska inte användes som provtagare, med flera. Enligt Unionen kunde provresultatet därför inte ensamt bevisa att RW hade amfetamin i saliven eller i kroppen i övrigt. Enligt Unionen krävdes ytterligare bevisning, t ex ett positivt blodprov.
Unionen gjorde vidare gällande att RW i vart fall inte var påverkad av amfetamin i arbetet. Om Arbetsdomstolen skulle anse att det positiva drogtestet var tillförlitligt och bevisade att RW hade amfetamin i kroppen gjorde Unionen gällande att Bolaget ändå inte hade tillräckliga skäl för avskedande, eftersom den påvisade koncentrationen av amfetamin var så pass låg att den inte påverkade RW i något avseende.
Arbetsdomstolen började med att ta ställning till den huvudsakliga frågan, om det fanns tillräckliga skäl för avskedandet. Domstolen konstaterade inledningsvis att det var utrett att det i dagsläget inte finns något test som, på ett tillförlitligt sätt, kan visa att, eller hur mycket, någon är påverkad av en viss koncentration av narkotika i kroppen. Vidare anförde Arbetsdomstolen att det, enligt narkotikastrafflagen, är straffbart redan att olovligen bruka narkotika samt att det även är straffbart att föra ett motordrivet fordon – t ex en truck på ett lager – efter att ha intagit narkotika i så stor mängd att det under eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar i blodet; det ställs inte upp några gränsvärden vid s.k. drograttfylleri eller för straffbart brukande av narkotika, angav Arbetsdomstolen.
Arbetsdomstolen uttalade vidare att det normalt finns skäl för avskedande när en arbetstagare, som har arbetsuppgifter som är påtagligt farliga eller olagliga att utföra under påverkan av narkotika, har narkotika i kroppen på arbetet. Eftersom det i dagsläget inte finns något test, som på ett tillförlitligt sätt kan visa att, eller hur mycket, någon är påverkad av narkotikan i kroppen ansåg Arbetsdomstolen att det enligt anställningsavtalet får anses åligga en arbetstagare med sådana arbetsuppgifter att avstå från att bruka narkotika på ett sådant sätt att det finns något narkotiskt ämne kvar i kroppen när han eller hon arbetar, eller skulle börjat arbeta, med sådana arbetsuppgifter. Detta tar sikte på fall där det inte finns grundad anledning att anta att narkotikaförekomsten beror på konsumtion av förskrivna läkemedel eller på att arbetstagaren inte medvetet (med uppsåt) intagit narkotikan.
Arbetsdomstolen tog sedan ställning till om det positiva provresultatet gällande RW var tillförlitligt. Arbetsdomstolen framhöll att Unionen hade fört fram en rad invändningar mot drogtestets tillförlitlighet; Arbetsdomstolen betonade därvid att det som var av betydelse i målet var emellertid om det positiva provresultatet var tillförlitligt. Arbetsdomstolen ansåg därvid att en stor del av Unionens invändningar inte i sig påverkade provresultatets tillförlitlighet; enligt Arbetsdomstolens mening hade resultatet blivit detsamma även om det var som Unionen invänt.
Sammantaget ansåg Arbetsdomstolen att det var utrett att den använda testmetoden var tillräckligt beprövad för att ensam kunna tillförlitligt visa intag av amfetamin. Vidare var Arbetsdomstolens slutsats att det var ställt utom rimligt tvivel att RW under arbetstid hade den uppmätta koncentrationen amfetamin i saliven.
Arbetsdomstolen ansåg vidare att det var ställt utom rimligt tvivel att RW medvetet, med uppsåt, hade intagit amfetaminet som fanns i hans saliv. Arbetsdomstolen ansåg därvid att ett tillförlitligt provresultat som visade narkotika i kroppen var ett mycket starkt bevis till uppsåtligt intag, och RW ansågs inte ha lämnat någon rimlig eller godtagbar förklaring; den granskande läkaren hade bl.a. bedömt att nässpray eller kosttillskotten inte kunde ge utslag för amfetamin.
Eftersom den truckkörning som RW utförde med amfetamin i kroppen var såväl påtagligt farlig som olaglig, ansåg Arbetsdomstolen att det fanns laga skäl för avskedandet av honom. Enligt Arbetsdomstolen gällde detta trots att koncentrationen av amfetamin i saliven var låg, eftersom det i dagsläget inte finns någon testmetod som kan mäta graden av påverkan av amfetamin.
Unionen ålades att ersätta arbetsgivarsidans rättegångskostnader med totalt drygt 876 000 kr.
Två av Arbetsdomstolens ledamöter var skiljaktiga och ansåg att det inte fanns laga skäl för avskedande; de ansåg bl.a. att det prov som arbetsgivaren lagt till grund för avskedandet inte kunde anses tillförlitligt, och sammantaget var deras bedömning att det inte kunde anses ställt utom rimligt tvivel att RW brukat narkotika och som en följd av detta varit påverkad på arbetsplatsen.