Tvist om royalty för Snöbollen var inte en arbetstvist, enligt Arbetsdomstolen
Fråga om en tvist om ersättning i form av royalty till formgivaren av ljuslyktan Snöbollen var en arbetstvist.
Gällande rättsliga utgångspunkter för tvisten angav Arbetsdomstolen bl.a. följande.
En grundläggande förutsättning för att en tvist ska vara en arbetstvist är att det finns ett pågående eller avslutat anställningsförhållande eller att tvisten avser just detta. Vidare krävs att tvisten grundar sig på anställningsförhållandet eller har en klar och för tvistens bedömning rättslig relevant anknytning till anställningsförhållandet (se bl.a. AD 2012 nr 85 och NJA 2022 s. 179). Det ska alltså normalt i arbetstvister om krav på ersättning finnas eller ha funnits ett anställningsförhållande mellan borgenären och gäldenären.
Enligt gällande rätt övergår som huvudregel de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för en verksamhetsövergång på den nya arbetsgivaren (6 b § anställningsskyddslagen). Bestämmelsen om automatisk övergång av anställningsavtal, dvs. automatiskt partsbyte, infördes mot bakgrund av Sveriges inträde i den Europeiska Unionen i mitten av 1990-talet. Innan dess fanns det ingen generell reglering av vilken inverkan som en företagsöverlåtelse hade på anställningsförhållanden. I stället tillämpades allmänna avtalsrättsliga regler om partsbyte. Det innebar att arbetsgivaren, inte utan arbetstagarens samtycke, kunde överlåta förpliktelserna enligt anställningsavtalet. Arbetsgivaren kunde alltså inte ensidigt flytta över sin partsställning med dess rättigheter och skyldigheter. En företagsöverlåtelse medförde på den tiden att det uppstod arbetsbrist i verksamheten, vilket var saklig grund för uppsägning. En uppsagd arbetstagare kunde däremot enligt dåvarande bestämmelser ha viss företrädesrätt till återanställning i den gamla verksamheten hos den nya arbetsgivaren. Det rörde sig då om en ny anställning och den nya arbetsgivaren var därför i princip enbart ansvarig för förpliktelser enligt det nya anställningsavtalet från övergången (se prop. 1994/95:102 s. 23 och s. 39 f.).
I det aktuella fallet gjorde Arbetsdomstolen följande bedömning.
Arbetsdomstolen fann att formgivaren var anställd hos ett glasbruk – Åforsgruppen – på 1970-talet när hon formgav Snöbollen. Det var ostridigt att Åforsgruppens verksamhet, i vilken Snöbollen formgavs, genom flera företagsöverlåtelser fram till år 1990 överlåtits till Orrefors Kosta Boda AB (”Bolaget”). Detta innebär dock inte nödvändigtvis att Bolaget skulle ses som tidigare arbetsgivare eller att tvisten var en arbetstvist, anförde Arbetsdomstolen.
Arbetsdomstolen framhöll att det varken hade påståtts eller visats att parterna skulle ha avtalat om att förpliktelserna enligt formgivarens anställningsavtal övergått till Bolaget; inte heller hade formgivaren påstått att hon var eller hade varit arbetstagare hos Bolaget. Arbetsdomstolens slutsats var därmed att tvisten mellan formgivaren och Bolaget inte var en arbetstvist, trots att hon skapade Snöbollen inom ramen för ett anställningsförhållande med ett annat bolag.
Arbetsdomstolen fann alltså att tvisten inte var en arbetstvist. Därmed var varken Arbetsdomstolen eller tingsrätten behörig domstol. Då käranden inte hade yrkat att målet skulle överlämnas till Patent- och marknadsdomstolen ansåg Arbetsdomstolen inte att bestämmelsen i 2 kap. 7 § andra stycket arbetstvistlagen – om överlämnande till hovrätt – var tillämplig. Överklagandet till Arbetsdomstolen avvisades därför, vilket innebar att tingsrättens avvisningsbeslut stod fast.
Som förlorande part ålades formgivaren att betala Bolagets rättegångskostnader.