AD prövar förhandlingsvägran och avvisningsyrkande i tvist om tidigare anställd
Målet gällde förhandlingsvägran.
VH var anställd i ett bolag där han utförde arbete under delar av 2023 och 2024. Den 19 juni 2024 sa VH upp sin anställning.
Parterna tvistade i sak om VH:s arbetstagarorganisation påkallade förhandling hos bolaget enligt 10 § medbestämmandelagen (”MBL”) och om bolaget var skyldigt att förhandla med organisationen.
Bolaget hade bl.a. invänt att kravet skulle avvisas pga. rättegångshinder då någon tvisteförhandling om kravet på skadestånd för förhandlingsvägran inte hade genomförts innan ansökan om stämning gavs in till Arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen avslog emellertid bolagets avvisningskrav och konstaterade att domstolen var behörig att ta upp målet trots att tvisteförhandling om kravet inte hade skett; detta eftersom det såväl av förarbetena till arbetstvistlagen samt av Arbetsdomstolens praxis framgår att någon förhandling inte behöver ha skett om målet gäller förhandlingsvägran.
I frågan om bolaget gjort sig skyldig till förhandlingsvägran gjorde Arbetsdomstolen följande överväganden och bedömning.
Parterna i målet var överens om att bolaget förfogade över en viss mejladress och att en viss adress var bolagets registrerade postadress. Arbetsdomstolen ansåg det visat att bolaget fick förhandlingsframställan den 23 januari 2025; detta genom att en delgivningsman som arbetstagarorganisationen hade anlitat överlämnade denna till en av bolagets ställföreträdare vid den adress som ostridigt var bolagets registrerade postadress.
Arbetsdomstolen övergick sedan till att bedöma om bolaget var skyldigt att förhandla med arbetstagarorganisationen. Arbetsdomstolen framhöll därvid att det – för förhandlingsrätten enligt 10 § MBL – saknade betydelse att VH inte var medlem i organisationen under tiden han var anställd hos bolaget; bestämmelsen gäller även för den som inte är men har varit arbetstagare hos arbetsgivaren. Bolaget hade inte gjort gällande att VH inte var medlem i arbetstagarorganisationen vid tidpunkten för förhandlingsframställan; därmed hade Arbetsdomstolen att utgå från att han var det, och därmed hade organisationen förhandlingsrätt för sin medlem som hade varit arbetstagare i bolaget.
Eftersom förhandlingen inte ansågs ha påkallats mot bättre vetande blev Arbetsdomstolens slutsats att bolaget hade brutit mot sin förhandlingsskyldighet. Arbetsdomstolen ansåg att det var skäligt att bestämma skadeståndets storlek till normalbeloppet för förhandlingsvägran; dvs. 30 000 kr. Därutöver ålades bolaget att ersätta motpartens rättegångskostnader med 75 000 kr.