Ingen diskriminering vid avbokad intervju för rullstolsburen arbetssökande
En person (”CT”) sökte anställning som undersköterska på en neonatalavdelning inom Region Stockholm (”Regionen”) och blev kallad till intervju. Samma dag som intervjun skulle hållas kontaktade hon Regionen och berättade att hon satt i rullstol. Detta föranledde Regionen att avboka intervjun med motiveringen att det inte skulle fungera att som rullstolsburen arbeta på neonatalavdelningen.
Fråga om Regionen genom sitt agerande utsatte CT för diskriminering pga. funktionsnedsättning, antingen genom direkt diskriminering eller bristande tillgänglighet. Även fråga om tillämpningen av regeln om bevisbörda i 6 kap. 3 § diskrimineringslagen (”DL”).
Förbundet, som företrädde CT, gjorde gällande att hon befunnit sig i en ”jämförbar situation” med övriga sökande till den aktuella anställningen som undersköterska, eftersom Förbundet menade att CT klarade av de väsentligaste uppgifterna i arbetet. Genom att avboka intervjun gjorde sig Regionen därmed skyldig till direkt diskriminering av CT. Regionen bestred detta och anförde att CT inte befunnit sig i en jämförbar situation med de arbetssökanden som kallades till intervju. Regionen anförde bl.a. följande: Det går inte att ange en uttömmande lista över vilka arbetsuppgifter som ingår i en undersköterskas arbete på den aktuella neonatalavdelningen. Det går inte heller att ange vilka arbetsuppgifter som är de väsentligaste och vilka som inte är det. Alla arbetsuppgifter kan betraktas som de väsentligaste och det räcker inte att bara kunna utföra vissa av arbetsuppgifterna.
Om Arbetsdomstolen skulle finna att CT:s funktionsnedsättning innebar att hon inte befann sig i en ”jämförbar situation” gjorde Förbundet gällande att Regionen diskriminerat henne genom bristande tillgänglighet, eftersom Regionen inte gjorde en grundlig och saklig bedömning av vilka möjliga och skäliga stöd- och anpassningsåtgärder som skulle ha behövts för att eliminera eller reducera funktionsnedsättningens inverkan på CT:s arbetsförmåga till en nivå där hon skulle ha kunnat utföra de väsentligaste arbetsuppgifterna. Regionen bestred detta och anförde att man övervägt vilka åtgärder för tillgänglighet som hade kunnat vara aktuella, men att det dock inte funnits några skäliga åtgärder för tillgänglighet som skulle ha försatt CT i en jämförbar situation med de arbetssökanden som kallades till intervju.
Förbundet gjorde även gällande att Arbetsdomstolen skulle inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen i frågan om hur EU-rätten ska tolkas när det gäller bevisbördans placering vid diskriminering genom bristande tillgänglighet. Regionen motsatte sig ett inhämtande av förhandsavgörande.
Arbetsdomstolen konstaterade att det var ostridigt i målet att avbokningen av intervjun med CT utgjorde ett ”missgynnande” pga. hennes funktionsnedsättning i den mening som avses i DL. Enligt Arbetsdomstolen hade Regionens åtgärd, att avboka intervjun, utgjort en sådan åtgärd som gav anledning att anta att CT blivit utsatt för diskriminering som medförde att det ankom på Regionen, enligt 6 kap. 3 § DL, att visa att diskriminering inte förekommit.
Arbetsdomstolen redogjorde för att Regionens vittnen i målet hade beskrivit arbetsförhållandena på den aktuella neonatalavdelningen, Neo-IVA, bland annat enligt följande. På Neo-IVA vårdas de allra minsta och sköraste patienterna. Barn som är födda mellan vecka 22-25, som väger mellan 400-700 gram, och som har ett enormt vårdbehov. Det är fråga om barn utan immunförsvar som är mycket infektionskänsliga. Barnen hålls nästan konstant uppkopplade mot stora, tunga och svårflyttade maskiner. Det uppstår ofta oväntade och akuta tillstånd, vilka kräver snabba och väl koordinerade vårdinsatser för att minimera risken för att ett barn dör eller får men för livet. En undersköterska kan behöva stå vid en kuvös hela arbetstiden. Rent fysiskt är det svårt att få plats att arbeta med en rullstol, det är trångt och svårt att komma fram. Det finns många sladdar och slangar till respiratorer och andra livsuppehållande maskiner på ett litet utrymme. Personalen kan ibland behöva krypa in under slangar och maskiner. Förflyttningar utförs ofta i trånga utrymmen och måste kunna ske snabbt och all deltagande personal måste kunna utföra sin del av arbetsuppgiften. Vittnena uppgav även att det inte finns utrymme att göra fel eller fördröja en vårdinsats, eftersom det kan leda till att ett barn dör. Det är fråga om intensivvård och det är alltid personalen som måste anpassa sig efter patienterna och deras behov, aldrig tvärtom. Samtliga av Regionens vittnen hade uttalat att den som sitter i rullstol, och därför inte har full fysisk rörlighet, inte kan arbeta i grundbemanningen på Neo-IVA. En tidigare medarbetare på Neo-IVA, som inte satt i rullstol när hon anställdes men som senare kom att bli rullstolsburen, kunde därefter inte längre ingå i grundbemanningen utan fick gå utöver schemat och vederbörande använde bara rullstolen till och från jobbet men inte inne hos barnen på patientsalarna.
Enligt Arbetsdomstolens mening fanns det inte skäl att ifrågasätta vittnenas uppgifter, som i allt väsentligt var samstämmiga, och uppgifterna vann dessutom stöd av film- och bildmaterial som Regionen hade förebringat i målet.
Den första frågan som Arbetsdomstolen prövade var huruvida CT utsatts för direkt diskriminering. Arbetsdomstolen ansåg att det fick anses klarlagt att Neo-IVA var en arbetsplats som ställde extremt höga fysiska och psykiska krav på sin personal, samt att kraven på rörlighet och snabbhet var högre där än på en vanlig vårdavdelning. Enligt Arbetsdomstolens uppfattning var risken påtaglig att CT pga. sin bristande fysiska rörlighet under ett arbetspass inte skulle kunna utföra de väsentligaste arbetsuppgifterna i arbetet på Neo-IVA. Arbetsdomstolen ansåg därför att hon, pga. sin funktionsnedsättning, inte ansågs kunna utföra de väsentligaste uppgifterna i arbetet utan tillgänglighetsåtgärder. Hon hade därmed inte befunnit sig i en jämförbar situation med de andra som togs ut till anställningsintervju. Arbetsdomstolen fann därmed att Regionen inte hade utsatt CT för direkt diskriminering genom att avboka anställningsintervjun.
Därefter prövade Arbetsdomstolen om CT utsatts för diskriminering genom bristande tillgänglighet. Frågan var då om det skulle ha varit möjligt för Regionen att genom skäliga tillgänglighetsåtgärder eliminera, eller åtminstone reducera, verkningarna av CT:s funktionsnedsättning på ett sådant sätt att hon hade kommit i en jämförbar situation med de som kallades till intervju.
Det var ostridigt att Regionen inte hade vidtagit några tillgänglighetsåtgärder, och inte fört någon dialog med CT om hennes behov av tillgänglighetsåtgärder. Enligt Arbetsdomstolen hade Regionen, genom tidigare erfarenhet, haft kunskap om att det inte var möjligt att genom tillgänglighetsåtgärder anpassa arbetsplatsen på ett sådant sätt att en rullstolsburen undersköterska kunnat ingå i grundbemanningen. Regionen hade, baserat på den tidigare erfarenheten, omgående gjort bedömningen att det inte skulle fungera att CT arbetade i verksamheten när man fick veta att CT satt i rullstol. Vid dessa förhållanden fann Arbetsdomstolen att Regionen inte hade brustit i sin skyldighet att överväga vilka tillgänglighetsåtgärder som varit möjliga att vidta för att eliminera eller reducera verkningarna av CT:s funktionsnedsättning. Arbetsdomstolen anförde att Regionens överväganden hade utmynnat i att det inte hade funnits några möjliga och skäliga tillgänglighetsåtgärder som Regionen hade kunnat vidta för att CT skulle komma i en jämförbar situation med de som inte hade hennes funktionsnedsättning och som kallades till intervju. Arbetsdomstolen fann därmed att Regionen inte heller hade utsatt CT för diskriminering genom bristande tillgänglighet.
Förbundets talan avslogs därför. Arbetsdomstolen avslog även Förbundets yrkande om att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen, eftersom man ansåg att inte krävdes något förhandsavgörande för att kunna döma i saken. Enligt Arbetsdomstolen framgick det nämligen av DL och det bakomliggande arbetslivsdirektivet att den särskilda bevisbörderegeln gällde alla former av diskriminering, även bristande tillgänglighet.
Som förlorande part ålades Förbundet att ersätta Regionen för dess rättegångskostnader med 374 000 kr.