Tvist om kollektivavtalad bestämmelse om bisysslor
Fråga om en arbetsgivare, en kommun (”kommunen”), genom att neka en projektledare att få utföra bisyssla som deltidsbrandman bröt mot kollektivavtalad bestämmelse om bisysslor.
Mellan januari 2018 och augusti 2023 var CRC anställd som projektledare vid miljöförvaltningen i kommunen. Under sin anställning anmälde CRC att han tänkte åta sig en bisyssla som deltidsbrandman. Kommunen nekade CRC att åta sig bisysslan.
Bestämmelse om bisyssla återfanns i det kollektivavtal som gällde mellan kommunen och Naturvetarna, där CRC var medlem. Av mom 1 i bestämmelsen följer bl.a. att en arbetsgivare kan förbjuda en bisyssla om arbetsgivaren finner att den kan inverka hindrande för arbetsuppgifterna.
Parterna var överens om att den kollektivavtalade bestämmelsen om bisyssla utgjorde en s.k. arbetsgivarventil, vilket innebär att det har överlämnats åt arbetsgivarens diskretionära prövning att tillämpa bestämmelsen inom ramen för dess tillämpningsområde. Arbetsgivarens fria prövningsrätt är såtillvida endast inskränkt att den inte får utnyttjas på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt.
Naturvetarna gjorde gällande att kommunens beslut att neka CRC att åta sig bisysslan som deltidsbrandman stått i strid med mom. 1 i kollektivavtalsbestämmelsen genom att kommunen utnyttjat sin fria prövningsrätt på ett godtyckligt eller otillbörligt sätt; genom att beslutet inte var förankrat i faktiska omständigheter, genom att kommunen inte följde sina egna riktlinjer och rutiner samt genom att kommunen agerade i strid med Europakonventionen och i strid med principen om god förvaltningssed i förhållandet mellan kommunen och enskild. Enligt Naturvetarna fattades beslutet utan att det fanns sakliga skäl för det. Kommunen bestred detta.
Inledningsvis ansåg Arbetsdomstolen att den omtvistade delen av kollektivavtalsbestämmelsen utgjorde en tillåten avvikelse från 6 i § LAS.
Sammantaget bedömde Arbetsdomstolen att kommunen inte hade brutit mot några krav enligt kollektivavtalet, kommunens interna riktlinjer eller rutiner på ett sådant sätt, att beslutet skulle anses fattat på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt. Enligt Arbetsdomstolen behövde domstolen därmed inte ytterligare gå in på de regelverk som Naturvetarna hänfört sig till (rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen, till den förvaltningsrättsliga serviceskyldigheten och till offentlighetsprincipen) då det stod klart att Naturvetarnas talan om allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott inte kunde bifallas.
Arbetsdomstolens slutsats innebar sålunda att kommunens beslut, att förbjuda CRC:s bisyssla, inte hade fattats godtyckligt eller otillbörligt, utan det hade således haft sakliga skäl. Talan avslogs därmed då kommunen inte ansågs ha brutit mot kollektivavtalet.
Naturvetarna ålades att ersätta kommunens rättegångskostnader med drygt 319 000 kr.