Tvist om förhandlingsskyldighet enligt 10§ MBL
Fråga om en fysisk person åsidosatt förhandlingsskyldighet enligt 10 § MBL och därmed var skyldig att betala allmänt skadestånd.
Stockholms Byggsyndikat – Solidariska Byggare (”Syndikatet”) hade påkallat förhandling gällande två medlemmar. Förhandling påkallades först hos ett aktiebolag, som den fysiska personen DS var ställföreträdare för. Vid förhandlingen gjorde bolaget gällande att Syndikatets medlemmar inte hade varit arbetstagare hos bolaget. Bolaget försattes sedan i konkurs. Syndikatet skickade sedan en begäran om förhandling enligt 10 § MBL (om medlemmarnas lön och anställningar) ställd till DS personligen. Någon förhandling kom inte till stånd.
Fråga om DS som fysisk person bröt mot förhandlingsskyldigheten enligt 10 § MBL.
Arbetsdomstolen uttalade följande. Av domstolens praxis följer att en part kan vara förhandlingsskyldig när parterna är oense om det finns ett anställningsförhållande. I sin tidigare praxis har AD framhållit att en part i princip är skyldig att förhandla när den part som påkallar förhandling ytterst grundar sina krav på ett påstående om att det finns ett anställningsförhållande, även om det vid en prövning i sak skulle visa sig att så inte är fallet. Någon skyldighet att förhandla torde dock inte föreligga gentemot en part, som mot bättre vetande, påstår att förhandlingsfrågan gäller eller har betydelse för ett bestående eller förutvarande anställningsförhållande.
Arbetsdomstolen gjorde följande bedömning.
Syndikatet hade gjort gällande att deras medlemmar varit anställda hos DS personligen, eller att Syndikatet i vart fall hade anledning att tro det.
Det var bl.a. ostridigt att DS hade arbetslett medlemmarna. Arbetsdomstolen uttalade därvid att det förhållande att en fysisk person arbetslett arbetstagare och kontant betalat dem viss lön kan som regel inte i sig ge anledning att anta att den personen personligen är arbetsgivare. Detta eftersom det normala är att en juridisk person är arbetsgivare och agerar genom fysiska personer, t.ex. arbetsledare. I detta fall hade Syndikatet emellertid först påkallat förhandling med det bolag DS var ställföreträdare för, och då fått besked om att medlemmarna inte varit anställda hos detta bolag, och trots förfrågan inte fått någon information om hos vem medlemmarna istället kunde ha varit anställda. I den situation som förelåg ansåg Arbetsdomstolen att Syndikatet hade anledning att anta att DS, som arbetslett medlemmarna, personligen var deras arbetsgivare. Syndikatet ansågs således inte ha påkallat förhandling med DS mot bättre vetande.
Arbetsdomstolens bedömning innebar att DS varit skyldig att förhandla om medlemmarnas lön med Syndikatet enligt 10 § MBL. Eftersom DS ansågs ha åsidosatt förhandlingsskyldigheten var han skyldig att betala allmänt skadestånd till Syndikatet. I enlighet med tidigare praxis, avseende fall där en arbetsgivare inte alls medverkar till påkallad förhandling, bestämde Arbetsdomstolen skadeståndets storlek till 30 000 kr.
DS ålades även att ersätta Syndikatets rättegångskostnader med drygt 118 000 kr.