Tvist om sakliga skäl för uppsägning
En hamnarbetare sades upp av personliga skäl. Anledningen som anfördes var att arbetstagaren, vid flera tillfällen, lämnat arbetsplatsen före arbetstidens slut utan godkännande från arbetsledare, och därigenom bl.a. brutit mot vad som ålegat honom enligt anställningsavtalet.
Tvisten gällde huvudsakligen om arbetsgivaren haft sakliga skäl för uppsägningen.
Inledningsvis tog Arbetsdomstolen ställning till om, och i vilken utsträckning, arbetsgivaren hade godtagit ”tidig hemgång”; dvs. att arbetstagarna lämnar arbetsplatsen före arbetstidens slut.
Utifrån vad som framkommit i målet ansåg Arbetsdomstolen att tidig hemgång som sådan uppenbarligen förekommit länge och varit vanligt förekommande på arbetsplatsen. Enligt Arbetsdomstolen rådde det enighet om att tidig hemgång var accepterat, men att det förutsatte att den stämts av med arbetsledare. Vid en arbetsplatsträff hade arbetsgivaren t ex försökt komma till rätta med brister i avstämningen av hemgången.
Arbetsdomstolen konstaterade att arbetstagaren, vid upprepade tillfällen, brutit mot sina skyldigheter enligt anställningsavtalet genom att lämna arbetsplatsen i förtid utan tillstånd från arbetsledare. Arbetsdomstolen fann även att det var klarlagt att arbetstagaren hade brutit mot bolagets rutiner efter en incident där en truck orsakat oljeläckage. Arbetsdomstolen fann även att arbetstagaren, vid ett datum, medvetet hade lämnat felaktiga uppgifter om att han befann sig på arbetsplatsen när han i själva verket redan begett sig därifrån.
Genom detta agerande ansåg Arbetsdomstolen att arbetstagaren gett intrycket av en allmän ovilja att rätta sig efter bolagets anvisningar. Enligt Arbetsdomstolen måste arbetstagaren ha förstått att han, upprepade gånger, brutit mot vad som ålåg honom enligt anställningsavtalet. Även om bolaget inte uttryckligen, såvitt framkommit, framhållit för arbetstagaren att hans anställning var i fara, så visade utredningen – enligt domstolen – att bolaget återkommande på olika sätt påtalat och försökt komma till rätta med just den misskötsamhet som arbetstagaren uppvisat. Enligt Arbetsdomstolen hade detta stått klart för arbetstagaren, och enligt domstolen hade arbetstagaren inte haft anledning att anta att bolaget accepterat hans beteende.
Enligt Arbetsdomstolen var mängden, och arten, av brotten mot anställningsavtalet sådana att det inte skäligen kunde krävas att arbetsgivaren skulle omplacera arbetstagaren. Arbetsdomstolens slutsats blev därför att det funnits laga skäl för bolagets uppsägning av arbetstagaren. Talan avslogs därmed och förbundet ålades att ersätta arbetsgivarparterna för dess rättegångskostnader.