Uppsägning vid varaktig nedsatt arbetsförmåga – omplaceringsskyldighet och diskriminering
Fråga om Kriminalvården haft sakliga skäl för att säga upp en arbetstagare som pga. funktionsnedsättning saknar arbetsförmåga för sin anställning som kriminalvårdare, samt om arbetstagaren utsatts för diskriminering genom bristande tillgänglighet.
Bakgrunden var bl.a. följande. Arbetstagaren (”MD”) har en medfödd hörselnedsättning. Hon har därutöver fibromyalgi, artros, utmattningssyndrom, sömnapné och blandat ångest-depressionstillstånd. Sjukdomarna medför besvär med bl.a. värk, uttröttbarhet och känslighet för kraftiga stimuli. Besvären påverkar varaktigt MD:s psykiska och fysiska funktionsförmåga. Under åren 2011-2013 vikarierade MD i perioder som kansliassistent, pga. sina fysiska besvär. Från 2016 var MD helt eller delvis sjukskriven, och från juni 2019 var hon helt sjukskriven till och med oktober 2023. Från den 1 november 2023, till dess att anställningen avslutades var hon sjukskriven till 25 procent och från den 2 november 2023 i övrigt arbetsbefriad med lön.
Parterna i målet var överens om att MD saknade arbetsförmåga i befattningen som kriminalvårdare och att nedsättningen av arbetsförmågan i förhållande till arbetet som kriminalvårdare var stadigvarande. Parterna var vidare överens om att MD hade en funktionsnedsättning i diskrimineringslagens mening. Parterna var även överens om att Kriminalvården fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet.
Den huvudsakliga tvistefrågan var om det fanns sakliga skäl för Kriminalvården att säga upp MD och om uppsägningen utgjorde otillåten diskriminering genom bristande tillgänglighet. Parterna hade olika uppfattningar i frågan om Kriminalvården uppfyllt sin omplaceringsskyldighet, och om Kriminalvården diskriminerat MD genom att inte vidta skäliga anpassningsåtgärder. Parterna tvistade även om omfattningen av MD:s arbetsförmåga, och om hennes arbetsförmåga var varaktigt nedsatt även i annat arbete än arbete som kriminalvårdare.
Förbundet som företrädde MD yrkade 135 000 kr i allmänt skadestånd för brott mot LAS till MD, diskrimineringsersättning med 120 000 kr till MD, samt ekonomiskt skadestånd till MD för brott mot LAS alternativt diskrimineringslagen.
Arbetsdomstolen framhöll att det inte var fråga om Kriminalvården vidtagit tillräckliga anpassnings- och tillgänglighetsåtgärder för att möjliggöra för MD att behålla sin anställning i sin ordinarie befattning; istället handlade tvistefrågorna om vilka skyldigheter Kriminalvården haft för att bereda MD annat arbete hos sig och vilka anpassningsåtgärder som skulle anses skäliga i det sammanhanget.
Arbetsdomstolen inledde prövningen med en bedömning av MD:s arbetsförmåga. Arbetsdomstolen fann därvid att MD:s arbetsförmåga var begränsad till 50 procent, även i ett för hennes behov välanpassat arbete. Till grund för bedömningen lade Arbetsdomstolen bl.a. två arbetsförmågeutredningar som gjorts 2020 och 2023, där samma företagsläkare varit delaktig.
Därefter prövade Arbetsdomstolen om Kriminalvården hade uppfyllt sina skyldigheter att bereda MD annat arbete hos sig, och vilka anpassningsåtgärder som skulle anses skäliga i det sammanhanget.
Staten hade bl.a. gjort gällande att det, vid en omplacering, inte var skäligt att erbjuda en heltidsanställning till en arbetstagare som endast kan arbete 50 eller 75 procent. Enligt staten saknar en sådan arbetstagare tillräckliga kvalifikationer för en heltidsanställning och enligt staten var det inte en skälig anpassning att erbjuda en heltidsanställning till en arbetstagare om det innebär att arbetsgivaren måste utvidga sin verksamhet genom att anställa ytterligare en person. Enligt staten fanns bara lediga administrativa heltidsanställningar.
Enligt Arbetsdomstolen kan en arbetstagare, vars arbetsförmåga är begränsad till deltid pga. funktionsnedsättning, inte automatiskt anses sakna kvalifikationer för en heltidsanställning enbart på den grunden att han eller hon inte kan arbeta deltid.
Det var ostridigt att Kriminalvården vid tidpunkten för uppsägningen av MD inte hade några lediga anställningar på deltid. Arbetsdomstolen uttalade att det inte kan anses uteslutet att det kan vara skäligt att kräva av en arbetsgivare att en arbetstagare som endast kan arbeta deltid vid omplacering erbjuds en heltidsanställning, och att arbetet sedan anpassas i fråga om arbetstid. För att en sådan anpassning ska kunna betraktas som en skälig åtgärd får det dock normalt förutsättas att hindret för arbetsförmågan kan antas vara övergående, åtminstone på lite längre sikt. Enligt Arbetsdomstolen måste en helhetsbedömning av skäligheten därvid göras i det enskilda fallet.
Arbetsdomstolen fann dels att MD, med hänsyn till hennes arbetsförmåga, inte kunde förväntas klara av arbetsuppgifterna i de anställningar som fanns lediga inom Kriminalvården i tiden då omplacering övervägdes, dels att det i MD:s fall inte hade varit en skälig anpassning att erbjuda henne en heltidsanställning, eftersom det skulle ha inneburit att Kriminalvården då hade behövt utvidga sin verksamhet genom att anställa ytterligare en person; verksamhetens behov hade därvid inte täckts av MD:s arbetsförmåga på 50 procent.
Arbetsdomstolen fann alltså att det, i det aktuella fallet, inte var skäligt att kräva att Kriminalvården skulle erbjuda MD en heltidsanställning och därefter anpassa den. Arbetsdomstolens slutsats innebar att det inte hade varit skäligt att kräva att Kriminalvården beredde MD annat arbete hos sig. Utredningen hade därmed visat att MD varaktigt inte kunde utföra arbete av någon betydelse för Kriminalvården.
Ställningstagandena innebar att Arbetsdomstolen ansåg att uppsägningen av MD hade grundat sig på sakliga skäl. Arbetsdomstolens bedömning innebar vidare att MD inte hade utsatts för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Förbundets talan avslogs därmed och staten tillerkändes rättegångskostnader med drygt 326 000 kr.