”LO:s arbetstidsförkortning vore förödande”

Arbetstidsförkortning har varit en stridsfråga i årets avtalsrörelse. Och visst – vem skulle inte vilja ha mer ledig tid?

Men när facken kräver kortare arbetstid med bibehållen lön glömmer de ofta en viktig aspekt: kostnaden.

För arbetsgivare inom den personalintensiva tjänstesektorn, där medarbetarnas tid är största insatsvaran, innebär arbetstidsförkortning ett direkt slag mot resultat och marginaler.

Trots detta har facken, ibland under konflikthot, pressat in arbetstidsförkortning i avtal efter avtal – även på tjänstemannasidan.

Att många företag nu undrar över de nya regler som träder i kraft vid årsskiftet är, till skillnad från vad facken antyder, varken suspekt eller avtalsrundande. Våra medlemsföretag vill göra rätt. Därför erbjuder vi dem rådgivning och information.

Det är inte ovanligt att företag, helt frivilligt och utan facklig inblandning, väljer att erbjuda förmåner till sina anställda, exempelvis ledighet med lön under vissa halv- eller klämdagar. För att glädja medarbetarna och för att bli mer attraktiva som arbetsgivare, inte minst.

Men att bjuda på ledighet är inget de måste göra – och det medför alltid en ekonomisk belastning för företaget.

När nu centrala kollektivavtal innehåller skrivelser om arbetstidsförkortning uppstår frågan hur dessa förhåller sig till redan existerande, lokala lösningar.

Vad gäller exempelvis ifall ett företag sedan tidigare bjudit medarbetarna på en ledig dag, och det nya centrala avtalet föreskriver att just denna dag ska vara ledig?

En logisk, tillika fullt legitim, åtgärd är att undersöka möjligheten att slopa den ensidigt utlagda lediga dagen när skyldighet uppstått i det centrala avtalet.

Att både få ensidigt utfästa och centralt förhandlade förmåner är ingen självklarhet. Detta känner givetvis alla med kunskap om spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden till. Ändå tycks det för vissa fack, utifrån rapporteringen i deras egna medier, ha kommit som en nyhet.

Almega har inget principiellt emot arbetstidsförkortning. Men beslut om hur, när och i vilken omfattning det ska ske måste alltid fattas på verksamhetsnivå – inte genom centrala avtal.

För den svenska modellens legitimitet måste det råda en balans mellan frivillighet och förpliktelser. För mycket av det senare riskerar att skrämma arbetsgivare från att teckna kollektivavtal. Dessutom, för varje ny förmån som skrivs in centralt blir avtalen dyrare att tillämpa.

När kostnaderna för att följa kollektivavtalen ökar, minskar också företagens incitament att teckna dem. Detta riskerar att urholka den svenska modellen, där kollektivavtal bygger på frivillighet och ömsesidig nytta.

Att arbetstidsförkortning fungerar i många verksamheter är oomtvistat. Det har många arbetsgivare redan visat genom att, utan avtalskrav, ha bjudit på lediga dagar.

Men poängen är att det bara kan ske där det fungerar. En arbetstidsförkortning i linje med LO:s önskemål skulle drabba svensk välfärd och konkurrenskraft hårt.

Beräkningar visar att en 35-timmars arbetsvecka skulle kosta Sverige över 500 miljarder kronor i minskad BNP varje år. För tjänstesektorn, där personalkostnaderna utgör upp till 80 procent av företagens kostnader, skulle konsekvenserna av en sådan reform bli förödande.

Sedan frågan om arbetstidsförkortning väcktes, har vi uppmanat våra fackliga motparter att tänka långsiktigt. Låt arbetsgivare och medarbetare tillsammans vara med och forma framtidens arbetsliv – lokalt, flexibelt och med respekt för de förutsättningar som gäller en specifik verksamhet.