Debatt: Alla kan göra mer för jobben – även parterna

Pär Österholms artikel tar upp en av de viktigaste samhällsfrågorna i Sverige i dag – jobben.

I någon mån fungerar den svenska arbetsmarknaden bra. Andelen i arbete är hög i en internationell jämförelse. 69 procent av den svenska befolkningen mellan 15 och 74 år är sysselsatt – sju procentenheter mer än genomsnittet inom EU (Ekonomifakta 2026a). I vissa grupper är dock andelen i arbete långt lägre. Bara 30 procent av alla utrikes födda kvinnor utan gymnasieutbildning har ett arbete (SCB 2026a).

Ovanpå detta kommer problemet att inte alla som arbetar är självförsörjande. Var sjätte person född utanför Europa som är sysselsatt arbetar inte tillräckligt mycket för att försörja sig helt på sitt arbete (SCB 2026b).

När det gäller arbetslöshet är Sveriges problem uppenbara. Den svenska arbetslösheten på över åtta procent är den tredje högsta i EU. Bland utrikes födda är den dubbelt så hög (Ekonomifakta 2026b).

Sveriges höga arbetslöshet beror på strukturella faktorer och är främst ett matchningsproblem. Var tredje inskriven arbetslös på Arbetsförmedlingen saknar gymnasieutbildning. Utrikes födda är majoriteten av de inskrivna på Arbetsförmedlingen och många av dem har kort utbildning och dåliga kunskaper i svenska.

Andra hinder finns också. Till skillnad från 1950- och 1960-talen är den geografiska rörligheten låg inom Sverige. Enligt Arbetsförmedlingen är arbetslösheten mer än dubbelt så hög i Skåne som i Norrbotten (Ekonomifakta 2026c). Ändå flyttar få norrut till de lediga jobben.

Resultatet är hög arbetslöshet samtidigt som företagen inte hittar personer att anställa. Var fjärde rekrytering i näringslivet misslyckades förra året (Svenskt Näringsliv 2026).

I detta läge är det värt att satsa mer resurser på arbetsmarknadsutbildningar till bristyrken och att matcha arbetssökande till de lediga jobb som finns. Tyvärr har anslagen för matchningsinsatser i stället minskat de senaste åren (Arbetsförmedlingen 2025).

Pär Österholm ställer två rimliga frågor om parternas ansvar för sysselsättningen. Den första frågan är om parterna gör tillräckligt mycket för att öka sysselsättningen bland utsatta grupper? Underförstått ligger frågan om en ändrad lönebildning skulle minska arbetslösheten i vissa grupper.

När Almega förhandlar om löner och villkor för våra medlemsföretag är företagens möjlighet att växa och skapa fler jobb vår viktigaste prioritering. Lönebildningen är sedan snart 30 år knuten till det s k märket där exportindustrin är lönenormerande för övriga sektorer. I grunden har det varit en framgångsrik modell som upprätthållit företagens konkurrenskraft, givit en god reallöneutveckling och få konflikter.

Det är en rimlig ordning att den sektor som är starkast utsatt för utländsk konkurrens ska vara lönesättande. När märket utformades var industrin just detta. På de 28 år som gått sedan märket skapades har dock tjänstesektorn vuxit i storlek och öppnats mer för internationell konkurrens. Digitaliseringen innebär att både export och import av tjänster blir allt enklare och vanligare. Sedan 1997 har tjänsternas andel av den svenska exporten mer än fördubblats från 17 till 39 procent och andelen av importen ökat från 23 till 42 procent (SCB 2026d). Därför borde tjänstesektorns förutsättningar vägas in mer när märket sätts.

Den låga lönespridningen i Sverige och de förhållandevis höga ingångslönerna är dock en tröskel för personer med brist på längre utbildning och erfarenhet. Sverige har den lägsta lönespridningen i OECD mätt som kvoten mellan den lägsta decilen och medianlönen (Ekonomifakta 2026d). Höga ingångslöner har inneburit att andelen enklare jobb med låga utbildningskrav har trängts undan från den svenska arbetsmarknaden. Bara fyra procent av de anställda i Sverige arbetar i yrken som kräver liten eller ingen yrkesutbildning jämfört med åtta procent i EU (Ekonomifakta 2026e).

En lönebildningsprocess som öppnar möjligheter för något lägre ingångslöner i vissa yrken skulle bidra till att öka sysselsättningen bland de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden.

Pär Österholms andra fråga är om parterna borde göra mer för att öka sysselsättningen bland utsatta grupper.

Svaret är ja. Vi kan göra mer. Almega sätter kompetensförsörjningen till våra företag och övriga näringslivet högt. Därför är vi angelägna om att bygga nya broar till arbete.

Etableringsjobben startades efter en överenskommelse mellan regeringen, Svenskt Näringsliv, LO och PTK. De innebar att staten och arbetsgivaren ska dela på kostnaden för att anställa och utbilda nyanlända och långtidsarbetslösa på jobbet under två år. Initiativet har potential att på längre sikt hjälpa flera tusen personer till varaktig anställning varje år. Tyvärr har etableringsjobben hittills varit ett misslyckande. Färre än 100 personer har ett etableringsjobb i dag. Ansvaret för detta får delas mellan alla inblandade. Nu arbetar parterna tillsammans med Arbetsförmedlingen för att komma överens om hur etableringsjobben ska implementeras i olika branscher och kunna erbjudas många fler.

Det är tjänsteföretagen som har möjligheten att skapa nya jobb för alla. De senaste 25 åren har den privata tjänstesektorns betydelse för både ekonomin och jobben ökat markant. Sedan år 2000 har 800 000 nya jobb skapats i den privata tjänstesektorn och sektorns andel av sysselsättningen har ökat från 42 till 48 procent (SCB 2026c).

Tjänstefieringen av samhället har inneburit en tillväxt inom kunskapsintensiva tjänstebranscher som anställer högkvalificerad arbetskraft och inom tjänstebranscher som bl a städning, hemservice, vård och omsorg och besöksnäringen som anställer personer med kortare utbildning. Det är dessa branscher som anställer flest personer som bor i Sveriges mest socialt utsatta områden där arbetslösheten är som högst (Almega 2025).

Tjänstefieringen gör arbetskraften allt viktigare för produktionen och innebär att relationen mellan den höga skatten på arbete och den lägre skatten på kapital i Sverige bör omprövas. Den höga skatten på arbete ger en extra dimension till implementeringen av AI och valet mellan människa och maskin i produktionen. Höga skatter på arbete påverkar också skapandet av jobb i arbetskraftsintensiva servicenäringar. Det är dyrt att anställa i Sverige jämfört med andra länder i EU och de höga arbetsgivaravgifterna är en viktig förklaring till detta. Ny forskning har visat att sänkta arbetsgivaravgifter är betydligt effektivare än vad man tidigare trott för att öka sysselsättningen i arbetskraftsintensiva branscher (Elert m fl 2025).

En sänkning av arbetsgivaravgifterna är, enligt vår mening, den mest angelägna reformen för att öka sysselsättningen.

Ann Öberg, vd, Almega
Patrick Joyce, chefekonom, Almega