Debatt: Mindre valfrihet ger sämre resultat och högre pris

Artikeln är också publicerad på Dagens industris debattsida.

Socialdemokraterna går till val på att städa upp i marknadskaoset och göra upp med så kallade marknadsmisslyckanden, område för område, sektor för sektor. Lockelsen är lätt att förstå: det finns en bov, marknaden, och en räddare, politiken, som tar tillbaka kontrollen. Verkligheten är bara obekvämt motsträvig. Där politiken faktiskt tagit tillbaka kontrollen har resultatet sällan blivit billigare eller bättre, utan tvärtom. Och notan skickas vidare till skattebetalare, patienter, elever och äldre.

Börja i det vardagliga. Stockholms stad köper lokalvård för över en halv miljard om året, men har bestämt sig för att bygga en egen städorganisation i stället för att handla upp tjänsten. När städningen i förskolorna på Södermalm lades i egen regi steg städnotan med 4,7 miljoner kronor, nästan 50 procent. Lokalerna blev inte renare och städarna fick inte bättre villkor. Det enda som förändrades var priset.

Samma mönster syns i sjukvården, men där står människors hälsa på spel. Region Stockholm var länge ett skyltfönster för privata vårdgivare, men nu monteras skyltfönstret ned. På tre år har politikerna sagt upp drygt 380 avtal, ofta innan någon egen verksamhet hunnit ta över, och därmed har också uppskattningsvis 2 400 års samlad yrkeserfarenhet försvunnit. När Aleris närakut vid Hötorget stängde hänvisades 35 000 patienter om året till akutsjukhusen, där samma vård kostar två till tre gånger så mycket. Vårdbudgeten har vuxit med 17 miljarder kronor, samtidigt som köerna blivit längre. Andelen operationer inom vårdgarantins 90 dagar har fallit från 86 till 77 procent. Mer pengar, mindre vård.

Listan växer för varje månad. Nu vill politikerna ta tillbaka skolskjutsen, trots att en utredning i Göteborg visat att serviceresor i egen regi skulle kosta mer än det dubbla. Regionen tänker köra bussarna i Sigtuna och Upplands Väsby i egen regi, fastän de egna tjänstemännen räknat fram att det skulle bli tio till tjugo procent dyrare. Och det offentligt drivna ambulansflyget har blivit mer än dubbelt så dyrt som ett jämförbart privat alternativ. I Jämtland och Härjedalen styrs patienter numera bort från flyget av kostnadsskäl. Dyrare, och sämre för den som behöver hjälpen.

Och så skolan, där berättelsen är som mest seglivad. Friskolorna sägs dränera systemet på resurser. Granskar man kostnaderna i 32 kommuner framträder motsatsen. Friskoleeleven får redan i dag ungefär 17 000 kronor mindre per år, 11 000 mindre även sedan man vägt in socioekonomi och kommunens bredare uppdrag. Skolorna levererar alltså hög kvalitet men med en mindre påse pengar. Ändå vill politiker dra av ytterligare sex procent för friskolor. På de marginaler en skola arbetar med skulle varannan friskola tvingas stänga. Det är svårt att se hur färre fungerande skolor skulle ge eleverna bättre möjligheter.

Grundtanken i konkurrensutsättning är enkel. När någon måste vinna ett uppdrag finns starka drivkrafter att pressa priser och förbättra kvaliteten. Det fungerar, så länge spelreglerna är rätt satta och man följer upp kvalitet i de upphandlade kontrakten. Felet i exemplen ovan är inte att konkurrensen svikit, utan att upphandlingarna gjort det, ofta för att beställaren ställt otydliga krav och inte haft tillräcklig dialog med dem som ska utföra jobbet. Att då peka finger åt marknaden är en dimridå, ett sätt att slippa kännas vid sitt eget ansvar.

Sverige byggde sin konkurrenskraft på öppna marknader, klara regler och en offentlig sektor som kunde upphandla. Välfärden med valfrihet och makt åt den enskilde är en svensk framgång, inte ett haveri att städa bort. Borgerligheten borde våga stå för den i stället för att låna motståndarens glasögon.

Tala med branschen i stället. Vi hjälper gärna till att utveckla kravställandet och bygga en uppföljning som fungerar. Att skylla brister i styrning på marknaden är inte bara fel, det är vilseledande. Den verkliga notan ligger redan framme, läsbar för var och en som öppnar de offentliga registren.

Fredrik Östbom, näringspolitisk chef, Almega