Öppet brev till Produktivitetskommissionen om LOV: Roulett med välfärdens legitimitet

Näringslivet hade höga förväntningar på Produktivitetskommissionen, vars slutbetänkande presenterades i början av oktober. Nu närmar sig riksdagsvalet och de politiska partierna fokuserar alltmer på kampen om väljarna. Samtidigt får de inte tappa bort de långsiktiga frågorna. För läget är kritiskt. Om tillväxten inte sätter fart i Sverige – och Europa – kommer vi bli ett allt fattigare land i jämförelse med USA och snabbväxande länder i Asien. Och omvänt, får vi igång produktivitetstillväxten kommer de barn som föds i dag möta en arbetsmarknad i en dubbelt så stor ekonomi som i dag, uppleva ett högt välstånd och en sjukvård i världsklass.

Visst har kommissionen sina poänger, faktum är att merparten av den drygt 600 sidor långa utredningen är bra. Men en del åtgärder som föreslås är direkt skadliga för tillväxten. Vissa förslag, som när det handlar om digital vård, baseras på föråldrad forskning. Och trots att arbetsmarknaden kräver allt mer uppdaterade kunskaper, väljer kommissionen att inte gå vidare med ett kompetensavdrag. I en tid när AI blir allt kraftfullare ska det alltså fortfarande vara billigare att investera i maskiner än i människor.

Men när kommissionen tvärsäkert påstår att kravet på regionerna att tillämpa lagen om valfrihet (LOV) bör avskaffas måste någon säga ifrån. Samtidigt som de konstaterar att ”det fortfarande saknas tillräcklig kunskap för att definitivt kunna uttala sig om konkurrensutsättningens effekter på de olika välfärdssystemens resultat…” lämnar de ett skarpt och omstörtande lagförslag. Att basera detta på så lösa grunder och utan konsekvensanalys är bara huvudlöst.

Kommissionen citerar dessutom Privatizing Welfare Services – Lessons from the Swedish Experiment (OUP, 2021), en bok som sammanfattar forskningen om privatisering i välfärden. Som en av bokens författare kan jag med fog säga att det saknas stöd för kommissionens bedömningar rörande LOV. Dessutom ignorerar de helt bokens huvudslutsats: Sverige har lyckats väl med att få ut kraften och fördelarna från marknaden i skattefinansierade välfärdstjänster (med några få undantag exempelvis avsaknaden av nationellt rättade prov i skolan).

Jag vill särskilt bemöta två tankevurpor som fått stort utrymme av kommissionen. För det första påstås granskningen av privata utförare vara bristfällig och mer kostsam än i andra system. Argumentet talar snarast för att stärka regionernas befintliga tillsyn, men det hela är värre än så. Det är naivt att tro att granskning och tillsyn även av offentlig verksamhet inte skulle behövas. Och om offentliga monopol hade varit effektiva och produktiva hade inte Sverige, år efter år, haft bland västvärldens längsta vårdköer. En mer logisk slutsats vore att lägga ett litet uns av sjukvårdens enorma resurser på uppföljning och kontroll samt skapa ett system av lärande för att få ut mesta av resurserna – både privata och offentliga.

Kommissionens andra allvarliga misstag är att de underskattar systemeffekten av konkurrens. Konkurrens är bra på alla områden, även på välfärdsområdet. Avsaknaden av konkurrens är däremot ett effektivt sätt att kväva drivkrafterna till förbättring och innovation – även för välfärdstjänster. En tongivande studie, även denna citerad av kommissionen, visar att konkurrens mellan privat och offentlig regi leder till längre livslängd i särskilt boende. Längre livslängd är ett tydligt tecken på att verksamheterna håller högre kvalitet när det finns konkurrens.

Avslutningsvis saknar förslaget helt konsekvensanalys. Det mest troliga scenariot är att en stor del av den vård som idag bedrivs av privata aktörer skulle ersättas av offentliga monopol – eller helt försvinna. Tillgängligheten till vårdcentraler skulle minska och redan långa vårdköer skulle bli dramatiskt längre i de regioner där LOV avskaffas.

Att fler offentliga monopol med tillhörande byråkrati skulle stärka konkurrensen är, välvilligt tolkat, en utopi och får kommissionen att framstå som aningen historielös. Friskolereformen och LOV infördes som svar på det missnöje med offentliga monopol som rådde på 1970- och 80-talen. Att föreslå åtgärder som backar bandet är att spela roulett med legitimiteten för välfärden och dess finansiering.

Mårten Blix, ordförande Almega FutureTech och fil. dr i nationalekonomi