Nya AD-domar

Parterna i målet var ense om att bolaget, genom att begära förhandling för sent, hade brutit mot 38 § medbestämmandelagen (”MBL”). Tvisten i målet rörde storleken på det allmänna skadestånd som förbundet hade rätt till på grund av detta brott mot MBL.

Förbundet hade yrkat 75 000 kr i allmänt skadestånd. Arbetsgivarparterna hade medgett att betala 10 000 kr, och yrkat att skadeståndet i vart fall skulle jämkas till det medgivna beloppet.

Av 38 § första stycket MBL följer att innan en arbetsgivare beslutar att låta någon utföra visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid ska vara arbetstagare hos honom, ska arbetsgivaren på eget initiativ förhandla med den arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal för sådant arbete.

Arbetsdomstolen redogjorde för rättsläget och beskrev därvid innebörden och syftet med 38 § MBL, bl.a. genom hänvisningar till förarbetsuttalanden. Syftet med bestämmelsen är att ge den fackliga organisationen möjlighet att ingripa och utnyttja sitt veto, när det finns förutsättningar för det. Detta är också bakgrunden till att det, enligt förarbetena, normalt finns anledning att betrakta brott mot förhandlingsskyldigheten som ett allvarligt brott mot MBL. Om det dessutom är så att det kan antas att ett veto skulle ha lagts, om förhandlingsskyldigheten hade fullgjorts, så ska det enligt vad som sägs i förarbetena inverka höjande på skadeståndet.

Arbetsdomstolen hänvisade även till sin tidigare praxis vad gällde nivån på det allmänna skadeståndets storlek. I ett tidigare mål, där det ansågs föreligga vissa förmildrande omständigheter och det inte ansågs ha blivit klarlagt att ett veto skulle ha varit rättsligt befogat, bestämdes skadeståndet till 60 000 kr. I ett senare fall, där domstolen konstaterade att det inte fanns något som talade för att arbetsgivaren medvetet hade velat undandra sig att förhandla och att underlåtenheten att göra detta synes ha bottnat i ett förbiseende, bestämdes skadeståndet till 50 000 kr. I ett ännu senare fall, där det konstaterades att det inte hade visats föreligga förutsättningar för en vetoförklaring, fann domstolen ”inte skäl att döma ut särskilt höga allmänna skadestånd”, och bestämde skadestånden till 75 000 kr avseende vart och ett av de tillfällen då förhandlingsskyldigheten hade åsidosatts. I AD 2015 nr 40, där domstolen i förmildrande riktning beaktade bl.a. den förhållandevis långa tid som förflutit från förhandlingstillfället, utdömdes ett belopp om 50 000 kr. Arbetsdomstolen hänvisade även till ett fall från 2018 där det dömdes ut 35 000 kr där Arbetsdomstolen lyfte fram att det inte hade påståtts att det funnits skäl att tro att det förelegat förutsättningar för att utöva veto, och att skadeståndet med hänsyn till detta kunde sättas lågt.

Efter att ha bedömt omständigheterna i den nu aktuella tvisten fann Arbetsdomstolen att yrkat belopp om 75 000 kr var skäligt skadestånd. Arbetsdomstolen ansåg att det saknades anledning att misstro bolagets uppgift om att den försenade förhandlingen i detta fall berodde på att bolaget hade förväxlat två projekt och att det alltså var ett misstag. Detta ursäktade emellertid inte bolaget i detta fall, ansåg Arbetsdomstolen. Enligt Arbetsdomstolen fick konsekvenserna av den uteblivna förhandlingen betraktas som allvarliga. Arbetsdomstolen framhöll att förbundet helt hade fråntagits sin möjlighet att utöva vetorätten, och utifrån vad som framkommit ansågs det visat att förbundet också faktiskt skulle ha kommit att använda sitt veto. Enligt Arbetsdomstolen fanns det inget i utredningen som tydde på att ett veto, om det hade lagts, skulle ha varit oriktigt. Under dessa förhållanden ansåg Arbetsdomstolen alltså att det yrkade skadeståndet om 75 000 kr fick anses skäligt. Förbundet tilldömdes därför även ersättning för sina rättegångskostnader.

AD 2023 nr 14

Tvisten i målet gällde huruvida en part varit förhandlingsskyldig enligt 10 § MBL.

Bakgrunden till tvisten var följande. En arbetstagare hos en kommun hade avskedats från sin anställning. Arbetstagaren i fråga var medlem i ett förbund, Privat- och Offentliganställdas förbund (”POA”), som väckte talan mot arbetsgivaren – en kommun – och yrkade bl.a. ogiltigförklaring av avskedandet. Kommunen och POA var inte bundna av kollektivavtal i förhållande till varandra. Tvisten i det nu aktuella målet rörde huruvida Sveriges Kommuner och Regioner (”SKR”), varit skyldig att förhandla med POA enligt 10 § andra stycket MBL, med anledning av tvisten mellan POA och kommunen.

POA anförde att SKR, enligt 10 § andra stycket MBL, haft en skyldighet att förhandla med POA samt att POA saknar en lokal organisation som hade kunnat förhandla med kommunen. SKR å sin sida anförde att det inte funnits någon skyldighet för SKR att förhandla med POA i rättstvisten mellan POA och kommunen.

Gällande tvisten om avskedet hade POA och kommunen, sedan POA väckt talan, träffat en förlikning i tvisten.

Arbetsdomstolen konstaterade inledningsvis att den bakomliggande tvisten, frågan om ogiltigförklaring och yrkande om skadestånd m.m., var en rättstvist mellan POA och kommunen, samt att de krav som POA framställde för medlemmens räkning riktades mot kommunen. Med anledning av dessa krav hade det således inte förelegat någon rättstvist mellan POA och SKR, framhöll Arbetsdomstolen. Vidare konstaterade Arbetsdomstolen att SKR inte hade någon på MBL grundad behörighet att företräda kommunen i tvisten mellan POA och kommunen. Eftersom parterna inte var bundna av kollektivavtal i förhållande till varandra fanns det inte heller någon avtalad förhandlingsordning som kunde grunda en behörighet för SKR att företräda kommunen i en tvisteförhandling. Det förhållandet att POA inte hade någon lokal organisation ansågs sakna betydelse.

Arbetsdomstolen fann sålunda att någon förhandlingsskyldighet inte hade förelegat för SKR. POA:s talan avslogs därmed och SKR tilldömdes ersättning för rättegångskostnader.

Läs fler domar på Arbetsdomstolens hemsida