Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2022 nr 50
Huvudsakligen fråga om det förelegat laga skäl för avskedande av en arbetstagare som vägrat bära munskydd eller visir.
Bakgrunden till tvisten och att arbetstagaren avskedades var följande.
Bolaget verkade inom lagerhållning och distribution av läkemedel. Arbetstagaren BS var anställd som lagermedarbetare vid en lager- och distributionsenhet i Stockholm. Den 20 april 2021 införde bolaget, mot bakgrund av den då pågående covid-19-pandemin, ett obligatoriskt krav på att bära ansiktsskydd vid enheten. Enligt bolagets beslut gällde kravet för arbete i lagerlokalerna, samt därutöver på platser och i situationer då det av något skäl inte var möjligt att hålla tillräckligt avstånd till andra. Det fanns emellertid platser i lagerlokalerna där det bedömdes att arbetstagarna kunde hålla tillräckligt avstånd, där kravet därför inte gällde. En sådan plats var exempelvis vid arbetsstationen ”friggon”.
Samma dag som bolaget införde det obligatoriska kravet förekom ett möte med BS, där han ifrågasatte kravet och angav att han skulle drabbas av hälsoproblem om han tvingades att bära ansiktsskydd. Bolaget och BS överenskom då om vissa anpassningar av hans arbete, bl.a. att han skulle få arbeta vid friggon. Dagen därpå syntes BS gå utan ansiktsskydd på lagret, utanför arbetsstationen friggon. Han fick då en tillsägelse av sin närmaste chef, och dagen efter sjukanmälde sig BS till den 13 maj 2021. När BS återkom till arbetet den 14 maj uppstod ånyo en diskussion om huruvida han bröt mot kravet på ansiktsskydd, och den dagen gick BS hem från arbetet före arbetsdagens slut. Han återkom sedan inte till arbetet förrän den 21 maj 2021, dvs. en vecka senare, och då erhöll BS en skriftlig erinran pga. olovlig frånvaro och vägran att bära ansiktsskydd.
BS sjukanmälde sig sedermera igen och när han återkom till arbetet den 27 maj 2021 bar han inte heller ansiktsskydd. Dagen därpå underrättades BS om tilltänkt avskedande och arbetsbefriades, och avskedandet verkställdes sedan den 17 juni 2021.
Tvisten avsåg huvudsakligen om bolaget haft laga skäl för avskedande av BS. Men även om bolaget brutit mot sin s.k. editionsplikt enligt 18 § MBL, och därför var skyldigt att utge allmänt skadestånd till förbundet. Arbetsgivarparterna menade dock att den senare frågan skulle avvisas pga. att förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen ej var uppfyllt i den frågan.
Arbetsdomstolen fann inledningsvis att förhandling inte ägt rum i frågan om skadestånd för brott mot editionsplikten på det sätt som krävs enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen. Domstolen framhöll därvid bl.a. att det var ostridigt att förbundet inte påkallat förhandling om den frågan, och konstaterade vidare att frågan inte heller nämndes i protokollet över tvisteförhandlingen om avskedandet. Även om frågan om skadestånd för brott mot editionsplikten kunde ha nämnts av förbundet i olika tillfällen och i mejl till bolaget, så ansåg Arbetsdomstolen att det inte redan därav innebar att en förhandling enligt 10 § MBL ägt rum i frågan i den mening som avses i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen. Förbundets talan om skadestånd för brott mot editionsplikten avvisades därför av Arbetsdomstolen.
I frågan om avskedandet hävdade förbundet – mot arbetsgivarparternas bestridande – att bolaget och BS, vid ett möte den 20 april 2021, hade träffat en överenskommelse om att BS befriades från kravet på ansiktsskydd. Enligt förbundet skulle BS hälsa vidare ha försämrats allvarligt om han hade burit ansiktsskydd.
Arbetsdomstolen framhöll inledningsvis att det som utgångspunkt ligger inom arbetsgivarens s.k. företags- och arbetsledningsrätt att bestämma vilken klädsel och övrig utrustning som arbetstagaren ska ha under arbetet och på arbetsplatsen. Vidare framhöll Arbetsdomstolen att det, sedan gammalt inom arbetsrätten, gäller att arbetstagaren i princip är skyldig att följa en order av arbetsgivaren om att arbeta, även om arbetstagaren anser att arbetsgivaren inte har avtalsenlig rätt att ge en sådan order (AD 1934 nr 179). Principen kallas för arbetsgivarens tolkningsföreträde i tvister om arbetsskyldighet, som det dock finns flera undantag ifrån, bl.a. tolkningsföreträde för kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationer enligt 34 § MBL. Vidare gäller att arbetstagare inte är skyldig att följa en order i ett par andra fall, bl.a. om ordern skulle strida mot goda seder, utsätta arbetstagaren för fara för liv eller hälsa, eller om arbetsgivaren insåg eller bort insett att ordern var avtalsstridig.
Arbetsdomstolen framhöll sedan att det inte krävdes särskilt stöd i lag eller kollektivavtal för att bolaget, till följd av sin arbetsledningsrätt, skulle få beordra BS att bära ansiktsskydd i lagerlokalerna.
Med beaktande av de omständigheter som käranden i målet hade åberopat var det, enligt Arbetsdomstolens mening, två av undantagen – från skyldigheten för en arbetstagare att följ en arbetsgivares order – som var aktuella att pröva i målet. Det ena gällde en order som arbetsgivaren insåg eller borde ha insett var avtalsstridig, och det andra gällde en order som skulle utsätta arbetstagaren för fara för liv eller hälsa om den följdes.
Arbetsdomstolen fann därvid att inte ens kärandens egen bevisning gav stöd för att bolaget och BS hade träffat en överenskommelse om att han befriades helt från kravet på ansiktsskydd. Visst stöd ansågs dock finnas för att parterna hade kommit överens om att BS skulle slippa bära ansiktsskydd i friggon, och visst utrymme i anslutning därtill. Eftersom arbetsgivarparterna även la BS till last att han i strid mot bolagets beslut också varit på andra platser i lagerlokalerna utan ansiktsskydd kunde Arbetsdomstolen inte finna att bolaget ens borde ha insett att ordern om att ha på sig ansiktsskydd i lagerlokalerna stod i strid mot någon överenskommelse med BS, om en sådan träffats. BS ansågs därmed inte haft rätt att vägra att följa arbetsgivarens order av det skälet att bolaget skulle ha varit i s.k. ond tro om att ordern var avtalsstridig.
Arbetsdomstolen fann vidare att BS, inte heller, haft rätt att vägra att följa arbetsgivarens order med hänsyn till fara för liv/hälsa. Arbetsdomstolen framhöll därvid bl.a. att det inte kunde anses utrett att det generellt skulle vara förenat med en påtaglig hälsofara att under vistelse i lagerlokalerna bära ett visir som täcker hela ansiktet. Domstolen framhöll vidare att den enda av kärandens bevisning som tydde på att BS skulle få hälsoproblem av att bära ansiktsskydd var BS egna under sanningsförsäkran lämnade uppgifter. I två åberopade läkarintyg talades förvisso om att BS besvär förvärrats pga. av tvång eller krav på ansiktsmask eller visir på arbetet, men Arbetsdomstolen framhöll att det ena läkarintyget var utfärdat innan bolaget beslutade om obligatorisk användning av ansiktsmask, och det andra var utfärdat den 4 maj 2021 och då hade inte BS burit ansiktsskydd till följd av bolagets beslut någon gång. Arbetsdomstolen ansåg därför att läkarintygen om besvär syntes vara baserade mer på BS egna uppgifter till läkarna, snarare än en medicinsk bedömning av hur han påverkats eller skulle ha påverkats av användning av ansiktsskydd. Mot den bakgrunden fann Arbetsdomstolen att det inte visats omständigheter som gjorde BS bedömning, att hans hälsa skulle påtagligt försämras av att följa ordern, försvarlig. BS hade således inte haft rätt att vägra att följa ordern därför att den skulle utsätta honom för fara för liv eller hälsa.
Eftersom Arbetsdomstolen funnit att BS varit skyldig att lyda bolagets order om att bära ansiktsskydd i lagerlokalerna övergick domstolen sedan till att pröva huruvida BS arbetsvägran utgjorde laga skäl för avskedande.
Arbetsdomstolen framhöll därvid att BS vid upprepade tillfällen, i strid mot bolagets beslut, vistats i lagerlokalerna utan att bära ansiktsskydd, och att han pga. beslutet uteblivit från arbetet under en vecka. Enligt Arbetsdomstolen var det också utrett att bolaget förklarat för BS varför beslutet hade fattats, och att BS var skyldig att följa det. Bolagets beslut hade fattats under en pandemi, i syfte att förhindra eller minska risken för smitta på arbetsplatsen av en då allmän- och samhällsfarlig sjukdom, vilket BS insåg och dessutom fick tydligt förklarat för sig. Att i det läget vid upprepade tillfällen trotsa beslutet genom att vistas i lagerlokalerna utan att bära ansiktsskydd framstod, enligt Arbetsdomstolens mening, som ett mycket allvarligt brott mot vad som ålegat BS i anställningen. Också frånvaron under en vecka utgjorde ett allvarligt brott mot vad som ålegat BS i anställningen, enligt Arbetsdomstolen.
Sammantaget fann Arbetsdomstolen att bolaget hade laga skäl för avskedandet. Käranden ålades därför att ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader.