Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2022 nr 07
Tvisten rörde en informatör hos ett pastorat vars tillsvidareanställning på halvtid drogs in vid en omorganisation. Arbetstagaren erbjöds tre olika tidsbegränsade anställningar som han avböjde varpå han sades upp på grund av arbetsbrist. Fråga i målet var om omplaceringserbjudandena var oskäliga och om pastoratet brutit mot turordningsreglerna då arbetstagaren inte erbjöds en heltidstjänst som informatör/administratör.
De tre tidsbegränsade anställningarna arbetstagaren erbjöds innebar att han skulle behålla sin lön och övriga anställningsvillkor. Det första erbjudandet, ett sjukvikariat, kunde arbetstagaren vid tidpunkten för erbjudandet, inte förvänta sig löpa ens längre än den egna uppsägningstiden om sex månader. Enligt Arbetsdomstolen kunde det därmed inte anses vara ett skäligt omplaceringserbjudande, även om sjukskrivningen senare faktiskt kom att förlängas.
Övriga två omplaceringserbjudandena rörde ett föräldravikariat planerat till ett år samt en säsongsanställning på heltid som skulle ha varat drygt två månader längre än arbetstagarens uppsägningstid.
Arbetsdomstolen konstaterade att omplaceringsskyldigheten primärt syftar till att skydda en fortsatt anställning som sådan. Om arbetsgivaren inte ska ha några tillsvidareanställda kvar utan bara tidsbegränsat anställda, är arbetsgivaren skyldig att erbjuda tillsvidareanställda de tidsbegränsade anställningarna, och dessa erbjudanden är då skäliga eftersom det inte finns något annat alternativ. Arbetsdomstolen frågade sig om en tillsvidareanställd arbetstagare, som drabbats av arbetsbrist, ska behöva acceptera omplacering till en ledig kort tidsbegränsad anställning, när det inom en tänkt turordningskrets finns arbetstagare med kortare anställningstid som har tillsvidareanställningar som den arbetsbristdrabbade har tillräckliga kvalifikationer för. Huvudregeln enligt LAS är att ett anställningsavtal ska gälla tills vidare och Arbetsdomstolen resonerade att en tidsbegränsad anställning typiskt sett ses som en osäkrare anställning. Domstolen menade att syftet med anställningsskyddet måste i första hand vara, om möjligt, att skydda en anställning i form av en tillsvidareanställning. Om en arbetsbristdrabbad arbetstagare med en tillsvidareanställning skulle behöva acceptera en omplacering till en kort tidsbegränsad anställning, när det finns andra alternativ, förlorar arbetstagaren sin tillsvidareanställning och det skydd den ger. I en sådan situation är det enbart turordningsreglerna som kan leda till fortsatt tillsvidareanställning för arbetstagaren.
Mot bakgrund av att säsongsanställningen enbart skulle pågå ett par månader utöver uppsägningstiden, och att föräldravikariatet fick anses förenat med flera osäkerhetsmoment såvitt avsåg anställningstidens längd, var inte heller dessa omplaceringserbjudanden skäliga enligt Arbetsdomstolen, under förutsättning att arbetstagaren efter omplacering enligt turordningsreglerna, hade kunnat beredas fortsatt arbete.
Arbetsdomstolen övergick således till att pröva om den övertaliga arbetstagaren hade tillräckliga kvalifikationer för rollen som informatör/administratör på heltid. Av utredningen fann Arbetsdomstolen att arbetsgivarparterna inte bevisat att den övertaliga arbetstagaren saknade tillräckliga kvalifikationer för rollen. Slutsatsen blev således att pastoratet brutit mot turordningsreglerna.
I fråga om det ekonomiska skadeståndet gjorde arbetsgivarsidan gällande att arbetstagaren inte stått till arbetsmarknadens förfogande då han inte hade varit anmäld till Arbetsförmedlingen sedan han påbörjat en utbildning till undersköterska. Eftersom studierna påbörjats efter planering i samråd med Arbetsförmedlingen, fann Arbetsdomstolen ingen anledning att ifrågasätta arbetstagarens påstående om att han trodde att han var fortsatt inskriven på Arbetsförmedlingen. Arbetsdomstolen godtog även arbetstagarens invändning om att han påbörjade studierna för att klara sin försörjning genom studiestartsstöd och att den var avsedd att förbättra hans möjligheter att åter komma i arbete. Arbetstagaren tillerkändes därför ekonomiskt skadestånd även för tid då han inte var inskriven på Arbetsförmedlingen, med avräkning för det studiestartsstöd han fått. Därutöver tillerkändes han allmänt skadestånd för brott mot turordningsreglerna. Att han före uppsägningen erbjudits anställning utgjorde inte skäl för jämkning.