Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2021 nr 61
Fråga om Polismyndigheten varit skyldig att förhandla enligt 11 § MBL före beslut att återtaga en arbetstagares tjänstevapen.
Polismyndigheten beslutade att återta tjänstevapnet från en polisinspektör (MA) som var placerad vid ekonomiavdelningens lokalförsörjningsenhet med funktionen handläggare.
Beslutet motiverades med att MA, i sin funktion, varken regelbundet eller tillfälligt förväntades utföra ingripanden som kunde innefatta våldsanvändning. MA hade sålunda inte något behov av att bära tjänstevapen, och därför skulle detta återtagas. Beslutet föregicks inte av förhandling enligt 11 § MBL.
Enligt OFR/P, som väckte talan om allmänt skadestånd för brott mot MBL, hade beslutet inneburit en sådan viktigare förändring som avses i 11 § MBL, både av arbetsgivarens verksamhet och av MA:s arbets- eller anställningsförhållanden. Tvisten avsåg således huruvida Polismyndigheten varit skyldig att förhandla enligt 11 § MBL före beslutet att återta MA:s tjänstevapen.
Enligt Arbetsdomstolens mening hade beslutet inte inneburit någon viktigare förändring av Polismyndighetens verksamhet. Polismyndigheten hade således inte varit förhandlingsskyldig enligt 11 § första stycket första meningen MBL. Arbetsdomstolen framhöll därvid att parterna i målet var överens om att de regleringar – som beslutet att återta tjänstevapnet hade fattats i enlighet med – hade förhandlats enligt 11 § MBL, och att Polismyndigheten, med stöd av dessa regleringar, kunde fatta beslut om att återta enskilda polismäns tjänstevapen om de inte längre hade behov av tjänstevapnet.
Arbetsdomstolen övergick sedan till att pröva om beslutet inneburit en viktigare förändring av MA:s arbets- eller anställningsförhållanden.
Inledningsvis konstaterade Arbetsdomstolen att beslutet att återta MA:s tjänstevapen inte var tillfälligt, men inte heller permanent, då det skulle kunna omprövas om hans arbetsuppgifter ändrades. Enligt Arbetsdomstolen hade det inte framkommit något som talade för att det legat inom ramen för MA:s arbetsuppgifter att bära det arbetsredskap som ett tjänstevapen är. Arbetsdomstolen ansåg därvid att det saknades skäl att ifrågasätta vittnens uppgifter om att beslutet inte hade förändrat MA:s anställningsförhållande eller arbetsuppgifter. Enligt Arbetsdomstolens mening hade Polismyndigheten inte varit förhandlingsskyldig på den grunden att beslutet inneburit att MA:s förutsättningar att utföra sina arbetsuppgifter förändrats. Förändringen, att MA tills vidare inte längre fick ha ett tjänstevapen ansågs, med hänsyn till hans arbetsuppgifter, objektivt sett ha varit av mindre betydelse.
OFR/P hade vidare gjort gällande att beslutet hade medfört att MA inte kunde fullgöra sin lagstadgade ingripandeskyldighet, och att det påverkat såväl hans arbetsmiljö och säkerhet som hans skyldigheter som krigsplacerad vid Polismyndigheten i händelse av höjd beredskap eller krig. I denna del gjorde Arbetsdomstolen bl.a. följande bedömningar och uttalanden. Enligt med förbundet förhandlade föreskrifter fick Polismyndigheten återta tjänstevapnet, när den bedömde att behovet av att bära skjutvapen hade upphört. Att förbundet tydligen hade den generella uppfattningen att poliser av anförda skäl normalt ska ha ett tjänstevapen, och att de förhandlade föreskrifterna borde ändras i enlighet därmed, innebar enligt Arbetsdomstolens mening inte att det typiskt sett fanns ett relevant intresse för den fackliga organisationen att få förhandla inför enskilda beslut om att återta tjänstevapnet, när beslutet objektivt sett var av mindre betydelse med hänsyn till arbetsuppgifterna. Enligt Arbetsdomstolens mening hade beslutet således inte heller inneburit en viktigare förändring av MA:s arbets- eller anställningsförhållanden av dessa skäl.
Slutligen prövade Arbetsdomstolen om beslutet hade påverkat ett uppdrag som skjut- och vapeninstruktör. I den delen ansåg Arbetsdomstolen sammanfattningsvis att beslutet om att återta tjänstevapnet visserligen kunde sägas ha inneburit ett visst ingrepp av MA:s arbets- eller anställningsförhållanden, men att det varit av mindre betydelse.
Arbetsdomstolens ställningstaganden innebar sålunda att Polismyndigheten inte hade varit skyldig att förhandla enligt 11 § MBL före beslutet att återta MA:s tjänstevapen. Talan avslogs därför och OFR/P ålades att betala statens rättegångskostnader i målet.