Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2021 nr 57
Fråga om Ekobrottsmyndighetens beslut att omplacera en senior kammaråklagare till andra arbetsuppgifter var att likställa med en uppsägning eller ett avsked. Beslutet fattades efter att kammaråklagaren dömts till skyddstillsyn för rattfylleri och vållande till kroppsskada, grovt brott. Prövotiden enligt brottmålsdomen skulle gå ut efter tre år.
Arbetsgivaren, Ekobrottsmyndigheten, beslutade att kammaråklagaren inte skulle utföra operativa åklagaruppgifter under den tre år långa prövotiden. Efter tidsperioden skulle arbetsgivaren ompröva och fatta ett nytt beslut. Kammaråklagaren hade sedan brottmålsdomen tilldelats och utfört arbete vid avdelningschefernas kansli.
Prövningen av om en anställning förändrats i grunden ska enligt Arbetsdomstolen göras genom en samlad bedömning av omständigheterna och genom en jämförelse mellan de nya och de tidigare arbetsuppgifterna. Faktorer som kan påverka bedömningen kan t ex vara om arbetstagaren flyttas från en position med en arbetsledande ställning till en utan, från arbetsuppgifter som krävt en speciell utbildning till arbetsuppgifter där utbildningen inte kan utnyttjas eller från kvalificerade till okvalificerade arbetsuppgifter. Om titel, lön och andra förmåner är oförändrade talar det för att de nya uppgifterna inte ska ses som en ny anställning. Därutöver beaktas om förändringen är avsedd att vara permanent.
Enligt Arbetsdomstolen kan befattnings- eller arbetsbeskrivningar inte som utgångspunkt anses sätta en yttersta gräns för arbetsskyldigheten, men kan vara ägnade att belysa vilket som är det centrala innehållet i de ursprungliga arbetsuppgifterna. Parterna i målet var överens om att de författningsreglerade arbetsuppgifterna inte var uttömmande utan att andra uppgifter kunde tillkomma. Arbetsdomstolen menade att det inte kan antas att en kammaråklagare alltid ska ha de i författningen angivna arbetsuppgifterna.
Vad gällde arbetet på avdelningschefernas kansli kunde det konstateras att fyra seniora åklagare arbetade där. Även om kammaråklagaren inte hade fått ett förordnande som kansliåklagare fann Arbetsdomstolen utrett att han utfört arbetsuppgifter som kansliåklagare.
Sammanfattningsvis fann Arbetsdomstolen att kammaråklagaren fått behålla lön och övriga anställningsvillkor, bortsett från möjligheten att delta i jourverksamheten som gav viss extra ersättning. Arbetet på avdelningschefernas kansli innebar otvivelaktigt en stor förändring för honom. Till skillnad från arbetet som operativ åklagare där han arbetat självständigt och med stor beslutsbefogenhet fattade han inga beslut på avdelningschefernas kansli, utan lämnade endast fram synpunkter och förslag på hantering. Mot bakgrund av att avdelningschefernas kansli hade en annan beslutsordning ansåg Arbetsdomstolen att frågan om vem som formellt fattar beslut inte kunde vara avgörande för bedömningen. Arbetsuppgifterna som kansliåklagare befanns, utifrån vittnesuppgifter, som meriterande. För arbetsuppgifter som kansliåklagare krävdes i regel flera års erfarenhet av arbete i den operativa verksamheten. Mot bakgrund av att de nya arbetsuppgifterna krävde samma utbildning och erfarenhet som kammaråklagarens tidigare arbetsuppgifter, och inte skiljde sig väsentligt såvitt avsåg komplexitet, svårighetsgrad och ansvar, ansåg Arbetsdomstolen att arbetsuppgifterna låg inom ramen för kammaråklagarens arbetsskyldighet. Beslutet löpte inte för obestämd tid, och tidsperioden var inte godtyckligt bestämd utan kopplad till det i brottmålet utdömda straffet. Arbetsdomstolen fann inte skäl att ifrågasätta statens uppgift om att avsikten var att kammaråklagaren skulle återgå till operativa arbetsuppgifter efter prövotiden. Mot den bakgrunden fann Arbetsdomstolen att kammaråklagarens anställning inte hade förändrats i grunden på sådant sätt att han skiljts från anställningen som senior kammaråklagare. Käromålet ogillades.