Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2020 nr 69
Fråga i målet gällde dels om ett fackförbunds skadeståndsyrkande för förhandlingsvägran skulle avvisas på den grunden att parterna inte hade tvisteförhandlat den frågan innan talan väcktes. Med hänvisning till sin praxis konstaterade Arbetsdomstolen att det inte finns något sådant krav varför talan i den delen inte skulle avvisas.
Arbetsgivaren hade sagt upp arbetstagarorganisationens medlem på grund av personliga skäl. Organisationen gjorde gällande att arbetsgivaren hade förhandlingsvägrat genom att inte ha inställt sig till förhandling eller medverkat till att förhandling kom till stånd. I målet var ostridigt att någon förhandling inte hade ägt rum.
Organisationen hade via e-post begärt tvisteförhandling enligt 10 § MBL och angivit att den skulle ske snarast, dock senast onsdagen den 9 juli 2019. Vidare angavs att, för det fall arbetsgivaren önskade tidigarelägga förhandlingen, skulle detta meddelas senast den 3 juli.
Av utredningen framgick att arbetsgivaren hade lämnat förslag på andra förhandlingstider inom föreskriven tid. Organisationen gjorde gällande att den på grund av tekniska problem med sin e-post inte mottog arbetsgivarens meddelande förrän den 8 juli. Organisationen gjorde gällande att den därefter i e-post uppmanat arbetsgivaren att föreslå nya förhandlingstider om bolaget ville ändra den föreslagna tiden den 9 juli.
Arbetsdomstolen fann inte utrett att organisationen hade skickat det andra e-postmeddelandet, och fann därmed inte heller utrett att arbetsgivaren mottagit meddelandet. Arbetsgivaren befanns således inte haft anledning att vara anträffbar på den föreslagna förhandlingstiden den 9 juli och hade således inte gjort sig skyldig till förhandlingsvägran. Det hade inte förelegat något hinder för organisationen att få till stånd en tvisteförhandling. Förhandlingskravet enligt arbetstvistlagen befanns därmed inte uppfyllt vad avser uppsägningen varvid organisationens ogiltighets- och skadeståndstalan avvisades.
AD 2020 nr 70
Huvudfrågan i målet var om arbetstagaren, genom en överenskommelse om att anställningen avslutades på grund av arbetsbrist, avtalat bort sin rätt till semesterersättning.
Arbetsdomstolen redogjorde för rättsläget vad avser semesterförmåner, att semesterlagen i princip är tvingande till arbetstagarens förmån men att arbetstagaren inte är förhindrad att efter anställningstidens utgång med bindande verkan avstå sin rätt genom en överenskommelse. Det krävs dock att arbetstagaren verkligen har avsett att avstå från sådana rättigheter eller i vart fall att omständigheterna har varit sådana att arbetsgivaren haft fog att anta att arbetstagaren hade sådan avsikt.
I överenskommelsen angavs att samtliga mellanhavanden mellan parterna var slutligt reglerade och att ingendera parten hade något ytterligare att kräva av den andre av vad slag det vara månde. Arbetsdomstolen fann utrett att överenskommelsen hade formulerats av arbetsgivaren, att arbetstagaren, utan att tidigare ha sett överenskommelsen, hade skrivit under den efter att arbetsgivaren hade åkt hem till arbetstagaren på kvällen. Semesterersättning hade inte omnämnts vid mötet. Dessa omständigheter talade för att arbetstagaren inte avsett avstå sin rätt till semesterersättning utan någon som helst motprestation. Inte heller hade arbetsgivaren haft fog att utgå från att arbetstagaren haft sådan avsikt. Arbetsgivaren förpliktigades således att betala yrkad semesterersättning. Arbetsgivaren ålades även betala en månadslön sedan bolaget inte lyckats visa att arbetstagaren fått en kontant utbetalning.