Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2020 nr 34
Huvudsakligen fråga om ett skriftligt anställningsavtal upprättats för skens skull, och därför inte skulle tillämpas mellan parterna.
Ett svenskt aktiebolag (”bolaget”) anlitades som underentreprenör till ett annat bolag för att utföra visst arbete till ett reningsverk i Kristiansand i Norge. Den ursprungliga beställaren var Kristiansands kommun. För uppdraget rekryterade bolaget bl.a. en arbetstagare som lagbas (”arbetstagaren”).
Enligt bolaget kom parterna muntligen överens om att arbetstagaren skulle vara anställd så länge projektet varade, och att han skulle ha en lön om 240 kr per timme inklusive allt (såsom traktamente, övertids- och semesterersättning).
När arbetet på reningsverket inleddes krävde Kristiansands kommun att arbetstagarna skulle ha vissa anställningsvillkor och att dessa skulle framgå av skriftliga anställningsavtal. Mellan bolaget och arbetstagaren upprättades ett skriftligt anställningsavtal som undertecknades av båda parter. Avtalet var skrivet på norska och angav bl.a. att det var fråga om en tidsbegränsad anställning med tillträde 6 juni och förväntad varaktighet till den 25 augusti samma år. Enligt avtalet var veckoarbetstiden 50 timmar och lönen 197,75 NOK. Semesterersättning angavs till 13 % och vidare angavs vissa belopp för övertidsersättning och traktamente. Det angavs också att anställningsförhållandet reglerades av Teknikavtalet IF Metall.
Den 25 juni hävde Kristiansands kommun avtalet med det företag som bolaget var underentreprenör till. Arbetstagaren (och övriga arbetstagare) lämnade därför arbetsplatsen samma dag. Bolaget betalade arbetstagaren lön – i enlighet med det muntliga avtal som bolaget menade att parterna ingått – fram till den 25 juni. Arbetstagaren yrkade därefter drygt 160 000 kr från bolaget, avseende lön, traktamente, övertids- och semesterersättning – enligt det skriftliga anställningsavtalet – för tiden 6 juni till 25 augusti.
Bolaget bestred arbetstagarens yrkande och anförde i huvudsak att det skriftliga avtalet upprättats för skens skull och därför inte kunde göras gällande. Bolaget gjorde vidare gällande att arbetstagaren i vart fall inte hade rätt till lön och ersättningar efter den 25 juni, eftersom han inte stått till förfogande för arbete för tiden därefter.
I och med att tvisten rörde arbete som utförts i Norge inledde Arbetsdomstolen med att ta ställning till vilket lands lag som var tillämplig i målet. Arbetsdomstolen konstaterade därvid att arbetstagaren, vid fullgörandet av avtalet, vanligtvis utfört arbetet i Norge. Enligt Arbetsdomstolens mening var de samlade omständigheterna dock sådana att anställningsavtalet skulle anses ha närmare anknytning till Sverige, och att svensk rätt därför skulle gälla (Rom I-förordningen artikel 8). Arbetsdomstolen beaktade bl.a. att både bolaget och arbetstagaren hade hemvist i Sverige, att arbetstagaren varit anställd för bolaget tidigare för att arbeta med projekt i Sverige, samt att det skriftliga anställningsavtalet var utformat med utgångspunkten att svensk rätt var tillämplig (bl.a. genom att hänvisa till teknikavtalet för IF Metall).
Arbetsdomstolen anförde sedan, med hänvisning till EU-domstolens och Arbetsdomstolens praxis, att utgångspunkten är att ett av båda parter på ett korrekt sätt underskrivet anställningsavtal motsvarar vad parterna har kommit överens om. Arbetsdomstolen konstaterade att bolaget därför hade bevisbördan för att parterna i fullt samförstånd upprättat det skriftliga anställningsavtalet för skens skull och att det därför inte gällde mellan parterna.
Arbetsdomstolens slutsats blev att det skriftliga avtalet skulle tillämpas mellan parterna. Enligt Arbetsdomstolens bedömning hade bolaget inte lyckats visa att bolaget gjort klart för arbetstagaren att det skriftliga avtalet inte skulle tillämpas mellan dem, och än mindre att arbetstagaren samtyckt till detta.
Arbetsdomstolen ansåg att arbetstagaren stått till bolagets förfogande för tiden 25 juni till 25 augusti, och att han därför hade rätt till lön även för den tiden. Arbetsdomstolen ansåg dock att arbetstagaren inte hade rätt till någon övertidsersättning eller traktamente för den perioden, eftersom han inte arbetat överhuvudtaget och inte heller gjort några resor i arbetet då. Sammantaget fann Arbetsdomstolen att arbetstagaren hade rätt till 133 069 kr. Från detta belopp skulle dock avdrag om drygt 32 000 kr göras, som bolaget redan betalat. Bolaget förpliktades därmed att betala drygt 100 000 kr till arbetstagaren.
Det var bara bolaget som hade yrkat ersättning för rättegångskostnader. Arbetsdomstolen ansåg, utifrån omfattningen av vad parterna ömsom vunnit och ömsom förlorat, att bolaget inte hade rätt till ersättning för sina rättegångskostnader.
AD 2020 nr 35
Frågan i Arbetsdomstolen var om en talan mot ett bolag som registrerats i England enligt engelsk rätt, och avregistrerats enligt en bestämmelse i den engelska aktiebolagslagen, skulle avvisas.
Bolaget ifråga hade sagt upp en arbetstagare, som utfört arbete för bolagets räkning i Sverige, av personliga skäl. Arbetstagaren ansökte sedermera om stämning mot bolaget och yrkade dels lön, samt allmänt och ekonomiskt skadestånd då han påstod att bolaget sagt upp honom utan saklig grund. Bolaget bestred talan, samt yrkade att talan skulle avvisas eftersom bolaget upplösts och därför saknade rättskapacitet. Ystads tingsrätt beslutade att avvisa arbetstagarens talan.
Arbetsdomstolen konstaterade att svensk domstol var behörig att pröva tvisten, då tvisten avsåg ett anställningsavtal och arbetstagaren ifråga vanligtvis utförde sitt arbete i Sverige (Bryssel I-förordningen, artikel 21.1 b).
Vad gällde lagval fann Arbetsdomstolen att anställningsavtalet skulle vara underkastad svensk rätt, eftersom arbetet vanligtvis utfördes i Sverige (Rom I-förordningen, artikel 8.2). Arbetsdomstolen konstaterade dock att Rom I-förordningen inte omfattar alla rättsliga frågor som kan uppkomma vid prövning av ett civilrättsligt anspråk. Arbetsdomstolen konstaterade därvid att Rom I-förordningen inte innehåller någon reglering av lagval beträffande juridiska personers rättskapacitet.
Arbetsdomstolens slutsats om lagval i den delen blev att engelsk rätt skulle tillämpas på frågan om bolaget, efter att det avregistrerats, hade rättskapacitet att svara i domstol när anspråk gjordes gällande mot bolaget.
Arbetsdomstolens slutsats, utifrån den utredning av innebörden av engelsk rätt som domstolen hade tillgänglig, blev att ett bolag som avregistrerats genom s.k. ”voluntary striking off” (enligt en bestämmelse i den engelska aktiebolagslagen) inte kan svara i domstol, men att den som anser sig ha ett krav mot det avregistrerade bolaget hos domstol kan ansöka om att bolaget åter ska registreras och att bolaget – sedan det åter registrerats – kan svara i domstol.
Arbetsdomstolen konstaterade sedan att en ansökan om att bolaget åter ska registreras inte kan prövas av svensk domstol. Arbetsdomstolen ansåg därför att arbetstagaren, innan domstol tar ställning till om målet skulle avvisas, skulle beredas tillfälle att uppge om han önskar begära att bolaget åter ska registreras och i så fall få möjlighet att göra det. Enligt Arbetsdomstolen borde dessa frågor lämpligen hanteras av tingsrätten.
Arbetsdomstolen beslutade därför att undanröja tingsrättens slutliga beslut (både beslutet om avvisning och beslutet om rättegångskostnader), och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. Vad gällde rättegångskostnaderna i Arbetsdomstolen skulle dessa prövas i samband med målet efter dess återupptagande.