Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2019 nr 35
Fråga i målet gällde om arbetsgivaren, ett bolag inom byggbranschen, haft laga grund för avskedande av en arbetstagare, som enligt arbetsgivaren tillsammans och i samförstånd med åtminstone en person till, tagit diverse byggnadsmaterial från arbetsgivaren. Målet gällde även fråga om bolaget hade en kvittningsgill motfordran mot arbetstagarens anspråk på allmänt skadestånd.
Arbetsgivaren åberopade fyra olika händelser till grund för avskedet, varav Arbetsdomstolen prövade ett. Arbetsgivaren gjorde gällande att arbetstagaren viss dag, tillsammans med åtminstone en annan person, stulit diverse byggmaterial från bolaget. Två vittnen åberopades av arbetsgivaren som enligt Arbetsdomstolen samstämmigt och detaljerat uppgett att de på en övervakningsfilm sett, i vart fall två personer, köra in på bolagets område med en skåpbil och tillhörande släpkärra som de lastat fulla med diverse byggmaterial. Båda vittnena kunde, enligt Arbetsdomstolens bevisvärdering av förhören, med säkerhet identifiera en av personerna som den aktuella arbetstagaren. De uppgav att även denna arbetstagare burit någonting innanför jackan som han sedermera lagt in i skåpbilen.
Att övervakningsfilmen ifråga försvunnit innebar inte enligt Arbetsdomstolen att det fanns anledning att ifrågasätta vad bolaget påstått angående händelsen. Arbetsdomstolen hänvisade till sin tidigare praxis där man funnit en identifiering ställd utom rimligt tvivel när en person, utifrån en filmsekvens, identifierats av två vittnen som var välbekanta med gärningsmannen sedan tidigare. Enligt Arbetsdomstolen var ett arbetsgivarens vittnen, till skillnad från vad tingsrätten funnit vid den tidigare prövningen, 100 procent säker att det var den aktuella arbetstagaren han såg på filmen. Vittnet hade träffat arbetstagaren tidigare och kände till honom vid namn. Arbetsdomstolen fäste därmed tilltro till hans uppgifter. Genom de två vittnena fann Arbetsdomstolen således ställt utom rimligt tvivel att arbetstagaren, tillsammans med åtminstone en person, tillgripit diverse byggnadsmaterial från bolagets område till ett inte obetydligt värde. Tillgreppet riktade sig mot bolaget, hade begåtts på arbetsplatsen och några förmildrande omständigheter hade inte framkommit. Arbetsdomstolens slutsats blev således att bolaget hade haft laga grund för avskedet. Det saknades därmed anledning att pröva de övriga omständigheter som bolaget lagt till grund för avskedet.
Arbetsdomstolen fann att arbetsgivarens besked om avsked inte uppfyllde formaliakraven i 19 § LAS. Arbetsgivaren hade även betalat ut semesterersättning senare än vad som föreskrivs i 30 § semesterlagen. Arbetstagaren hade således rätt till allmänt skadestånd för brott mot bestämmelserna. Arbetsgivaren befanns även ha underlåtit att betala slutlön till arbetstagaren. Arbetsgivaren gjorde gällande att det hade en kvittningsgill motfordran gentemot arbetstagaren avseende den ekonomiska skada som bolaget drabbats av till följd av agerandena som bolaget lagt till grund för avskedet. Arbetsdomstolen fann dock att arbetsgivaren endast anfört vaga kostnadsuppskattningar genom åberopade förhör. Någon ytterligare bevisning framfördes inte. Bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § rättegångsbalken om att skadestånd kan bestämmas till ett skäligt belopp förutsätter att det är fråga om annat än mindre belopp och att full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras. Den påstådda skadan i tvisten var inte enligt arbetsgivaren ett mindre belopp. Skadan var även av sådan karaktär att arbetsgivaren, enligt Arbetsdomstolens mening, utan större svårigheter hade kunnat presentera utredning i form av t ex inventeringsdokumentation och kvitton. Arbetsdomstolen fann således att arbetsgivaren inte hade styrkt sin påstådda skada och att någon kvittningsgill motfordran inte kunde göras gällande.
AD 2019 nr 36
En fackförening yrkade skadestånd av ett bolag för brott mot förhandlingsskyldigheten i MBL. Föreningen hade skickat förhandlingsframställningar gällande sina medlemmar och påminnelser med rekommenderat brev till bolagets postadress. Bolaget hämtade inte ut något av breven. Föreningen gjorde inte gällande att förhandling påkallats på något annat sätt.
Då bolaget inte inkom med svaromål blev det fråga om Arbetsdomstolen kunde meddela tredskodom. Arbetsdomstolen konstaterade att en tredskodom mot svaranden ska grundas på kärandens framställning av omständigheterna i målet, såvitt svaranden fått del av framställningen och den inte strider mot förhållande som är allmänt veterligt. Kärandens talan ska dock avslås om de omständigheter som framförts inte innefattar laga skäl för talan eller på annat sätt är uppenbart ogrundad.
Enligt Arbetsdomstolen förutsatte ett bifall till fackföreningens talan om skadestånd att bolaget måste ha fått del av förhandlingsframställningarna. Det som föreningen gjort gällande innebar inte enligt domstolens bedömning att bolaget fått del av förhandlingsframställningarna i den mening som avses med 16 § andra stycket MBL. Laga skäl för föreningens talan förelåg således inte och talan avslogs.