Gravida lärare fick rätt till lön – kommuner bröt mot EU-rätt
Tvisten rörde två gravida lärare, anställda i olika kommuner, som förbjöds att arbeta under en period av covid-19-pandemin. Under arbetsförbudet fick lärarna – i enlighet med gällande regler – inte lön från kommunerna utan ansökte om och beviljades graviditetspenning från Försäkringskassan, vilket innebar en lägre ersättning. Enligt EU:s s.k. mödraskyddsdirektiv ska gravida arbetstagare som förbjuds att arbeta pga. risk för hennes eller barnets säkerhet eller hälsa tillförsäkras bibehållna rättigheter. Lärarnas fackförbund, Sveriges Lärare, väckte talan och yrkade att kommunerna, lärarnas arbetsgivare, skulle betala dels lön motsvarande mellanskillnaden mellan graviditetspenningen och deras löner, dels diskrimineringsersättning enligt diskrimineringslagen.
Parterna i målet tvistade därvid om en bestämmelse i mödraskyddsdirektivet gav lärarna rätt till lön på en viss nivå samt om bestämmelsen har s.k. direkt effekt och därför skulle tillämpas av kommunerna.
Till bakgrunden hör att Högsta förvaltningsdomstolen nyligen tagit ställning i frågan om Försäkringskassans skyldighet att tillgodose kraven enligt mödraskyddsdirektivet, och kommit fram till att direktivets bestämmelser inte ska tillämpas med direkt effekt av Försäkringskassan (HFD 2025 ref. 18).
I det nu aktuella målet hade Arbetsdomstolen att ta ställning till bl.a. följande frågor:
1. Har artikel 11.1 i mödraskyddsdirektivet direkt effekt i svensk rätt och är kommunerna skyldiga att tillämpa artikeln?
2. Vilken ersättning har de två lärarna rätt till?
3. Har kommunerna diskriminerat arbetstagarna på grund av kön (graviditet)?
4. Ska diskrimineringsersättning utgå, och i så fall med vilket belopp?
Arbetsdomstolen gjorde därvid följande bedömning i dessa frågor:
Fråga 1
Arbetsdomstolen fann att rätten till bibehållen inkomst enligt artikel 11.1 i mödraskyddsdirektivet har direkt effekt. Arbetsdomstolen fann vidare att kommunerna, i egenskap av offentliga arbetsgivare, var skyldiga att tillämpa direktivet direkt när nationell rätt inte uppfyller dess krav.
Enligt Arbetsdomstolen kunde det ligga nära till hands att göra gällande rätten till högre ersättning hos Försäkringskassan, men genom HFD:s dom (HFD 2025 ref. 18) har HFD emellertid slagit fast att mödraskyddsdirektivets bestämmelser inte ska tillämpas med direkt effekt av Försäkringskassan. HFD:s avgörande innebär därmed att lärarna, som alternativ till bibehållen lön från arbetsgivaren, inte har möjlighet att få ytterligare ersättning från Försäkringskassan med stöd av mödraskyddsdirektivet. En möjlig lösning är då att lärarna begär skadestånd från staten pga. felaktigt införlivande av direktivet, men den möjligheten bör inte – enligt Arbetsdomstolen – utesluta att lärarna kan begära ersättningen direkt från den offentliga arbetsgivaren, deras kommuner, som har ett eget ansvar för att EU-rättsliga regler iakttas.
Fråga 2
EU-domstolen har, i domen Gassmayr, slagit fast att artikel 11.1 i mödraskyddsdirektivet har den innebörden att en gravid arbetstagare som förbjuds att arbeta i enlighet med artikel 5.3 har rätt till en inkomst som motsvarar hennes grundlön samt de delar av lönen eller de tillägg som hänför sig till hennes tjänsteställning. Mot den bakgrunden ansåg Arbetsdomstolen att de två lärarna – under de perioder som kommunernas beslut om arbetsförbud har avsett – haft rätt till bibehållen inkomst motsvarande deras grundlön och, i den ena lärarens fall, även tjänstetillägg.
Graviditetspenningen från Försäkringskassan ansågs inte tillräcklig. Kommunerna var därför skyldiga att betala mellanskillnaden som lön.
Fråga 3
Att lärarna haft en väsentligt lägre inkomst än vad de skulle ha haft om de arbetat i ordinarie omfattning ansågs ha inneburit en sådan nackdel som är att anse som ett missgynnande i diskrimineringslagen mening. Arbetsdomstolen ansåg vidare att missgynnandet haft ett rakt orsakssamband med lärarnas kön; sambandet stod klart genom omständigheten att missgynnandet (inkomstminskningen) följde av hur regelverket för ersättningen var uppbyggt, vilket innebar att det var systematiskt och uteslutande drabbade gravida kvinnor. De ansågs därmed ha utsatts för direkt diskriminering.
Arbetsdomstolen fann vidare att kommunerna skulle hållas ansvariga för diskrimineringen, genom att inte ha tillgodosett deras anspråk på bibehållen lön. Detta gällde även om kommunerna inte haft någon diskriminerande avsikt med sitt agerande. Enligt principen om EU-rättens företräde hade kommunerna varit skyldiga att åsidosätta nationell rätt som stod i strid med EU-rätten, och de skulle ha tillämpat artikel 11.1 i mödraskyddsdirektivet.
Fråga 4
Vid en samlad bedömning ansåg Arbetsdomstolen att skälig diskrimineringsersättning till lärarna uppgick till 60 000 kr vardera. Arbetsdomstolen ansåg emellertid även att det fanns omständigheter som talade för en jämkning av beloppet. Domstolen framhöll därvid att kommunerna hade agerat i enlighet med det svenska regelverket, och från deras perspektiv måste skyldigheten att åsidosätta dessa regler ha tett sig främmande. Arbetsdomstolen ansåg att kommunerna i viss mening kunde sägas ha agerat i god tro. Ersättningen jämkades därför till 40 000 kr vardera.