Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
Frågor om avvisning, Arbetsdomstolens behörighet, och hänvisning av mål från Arbetsdomstolen till tingsrätt. Arbetsdomstolen prövade därvid bl.a. om en talan skulle avvisas pga. att förhandlingskravet enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen (”LRA”) ej var uppfyllt.
Flera tvister om skadeståndsskyldighet pga. brott mot bl.a. företagshemlighetslagen handlades gemensamt i Arbetsdomstolen efter att de överlämnats av Skellefteå tingsrätt till Arbetsdomstolen.
En av tvisterna – en arbetsgivarorganisations talan mot en facklig organisation och dess medlem – avvisades emellertid av Arbetsdomstolen, efter invändning av svarandena. Skälet för detta var att Arbetsdomstolen fann att förhandlingskravet enligt 4 kap. 7 § LRA inte var uppfyllt. Vid prövningen av huruvida förhandlingskravet var uppfyllt uttalade sig Arbetsdomstolen bl.a. kring den så kallade ”kännedomstidpunkten” – som innebär att en förhandlingsberättigad part ska påkalla förhandling inom fyra månader från det att parten fick kännedom om det förhållande som ett rättsanspråk hänför sig till. Med hänvisning till tidigare praxis (AD 2004 nr 8) uttalade Arbetsdomstolen att den ”kännedom” som avses gäller faktiska omständigheter – beslut och åtgärder – men inte samtliga förhållanden som gör att det går att bedöma om det finns tillräcklig grund för ett visst anspråk eller om tvist kan sägas föreligga. I det aktuella fallet ansåg Arbetsdomstolen att bolaget haft tillräcklig kunskap om de faktiska förhållanden – dvs. om de omständigheter som talan grundades på – senast den 5 januari 2021 när bolaget skickade ett brev till motparten. Förhandling skulle därför ha påkallats senast den 5 maj 2021.
Arbetsdomstolen avfärdade en invändning från käranden avseende att bolagets kännedom skulle räknas från ett senare datum, nämligen då bolaget fick kännedom om den före detta arbetstagarens fackliga medlemskap. Enligt Arbetsdomstolens mening framkom inga omständigheter som gav stöd för att man skulle tolka in att kravet på kännedom även avsåg kännedom om medlemskap i organisation som omfattas av förhandlingsordningens tillämplighet.
Arbetsdomstolen konstaterade sedermera att redan kärandens egen inställning om när förhandling påkallades innebar att förhandling hade påkallats för sent. Det var ostridigt att någon förhandling i sak om bolagets anspråk mot den före detta arbetstagaren inte kommit till stånd. Med denna bedömning fann Arbetsdomstolen att det saknades skäl att ta ställning till om förhandling skett inom den absoluta fristen om två år. Sammanfattningsvis fann Arbetsdomstolen att bolaget inte hade påkallat förhandling i rätt tid enligt förhandlingsordningen, och därmed försuttit sin rätt att väcka talan i domstol. Denna talan avvisades alltså därför av Arbetsdomstolen.
Givet detta fann Arbetsdomstolen att den inte längre var behörig att pröva tvisterna mot de övriga svarandena. I det ena fallet pga. att arbetsgivarorganisationen inte förde bolagets talan, och eftersom bolaget inte heller själv slutit kollektivavtal. Vid detta förhållande fann Arbetsdomstolen att den inte heller var behörig att pröva bolagets talan mot resterande två svaranden, eftersom det inte var en arbetstvist.
Fråga uppkom därvid om till vilken tingsrätt dessa tvister skulle hänvisas. Den överlämnande tingsrätten (Skellefteå) var behörig domstol eftersom den fackligt anslutne arbetstagaren hade sin hemvist på den orten. Eftersom talan mot den personen avvisades i Arbetsdomstolen (pga. att förhandlingskravet enligt 4 kap. 7 § LRA inte ansågs uppfyllt) konstaterade Arbetsdomstolen att den överlämnande tingsrätten inte längre var behörig att pröva tvisterna mot de övriga svarandena, eftersom dessa hade hemvist och säte på en annan ort. Arbetsdomstolen fann då, med stöd av grunderna i 2 kap. 6 och 8 §§ LRA, att dessa tvister skulle hänvisas till den tingsrätt som var behörig att pröva dessa, vilket var Attunda tingsrätt.