Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2022 nr 35
Målet gällde en expeditionsvakt vid hovrätten som blivit uppsagd efter att Polismyndigheten interimistiskt stängt av honom för tjänstgöring som ordningsvakt. Med anledning av avstängningen fick han enligt lag inte utföra samtliga sina arbetsuppgifter varvid arbetsgivaren valde att säga upp honom på grund av personliga skäl. Fråga i målet var om arbetsgivaren följt den sk tvåmånadersregeln och om uppsägningen var sakligt grundad.
Enligt 7 § anställningsskyddslagen får en uppsägning inte grundas på omständigheter som arbetsgivaren har känt till i mer än två månader innan underrättelse om uppsägning lämnades. Regeln hindrar dock inte att en arbetsgivare stödjer sig på en omständighet som denne känt till mer än två månader men som varit av mer fortlöpande karaktär, dvs ett bestående tillstånd. Ett interimistiskt beslut av en myndighet som gör att arbetstagaren inte får utföra alla eller några arbetsuppgifter och därmed följande tillfälliga arbetsoförmåga, fick enligt Arbetsdomstolen, i regel anses vara ett fortlöpande förhållande. En motsatt bedömning skulle tvinga en arbetsgivare att agera snabbt mot en arbetstagare som bara tillfälligt är arbetsoförmögen. Arbetsdomstolen förtydligade att det sagda endast gällde beslut som annan myndighet fattat än den myndighet som beslutat att avsluta anställningen. I det förevarande målet ansåg Arbetsdomstolen att Polismyndighetens interimistiska beslut som ledde till arbetstagarens arbetsoförmåga utgjorde ett sådant fortlöpande tillstånd som inte träffades av tvåmånadersregeln. Att arbetsgivaren berett arbetstagaren vissa andra arbetsuppgifter efter avstängningen kunde inte enligt Arbetsdomstolen ha givit arbetstagaren fog för att anse att arbetsgivaren avstått från att åberopa beslutet och den följande arbetsoförmågan som självständig uppsägningsgrund.
I målet var vidare tvistigt om expeditionsvakten hade kunnat omplaceras till en sju månader lång tidsbegränsad anställning som domstolshandläggare. Enligt arbetsgivaren saknade arbetstagaren tillräckliga kvalifikationer för tjänsten då det uppställdes krav på tidigare arbete som domstolshandläggare i hovrätten. Arbetsdomstolen ifrågasatte inte att arbetet var förhållandevis komplext och krävde en lång upplärningstid. Mot bakgrund av att anställningen var tidsbegränsad och syftade till att arbeta av balanser var kravet på tidigare erfarenhet inte obefogat. Även om arbetstagaren hade erfarenhet av vissa enklare administrativa arbetsuppgifter fann Arbetsdomstolen att det inte var möjligt för honom att, inom rimlig tid i förhållande till längden på den lediga anställningen, lära sig att arbeta självständigt som domstolshandläggare.
Gällande arbetstagarsidans invändning om att arbetsgivaren bort ha omfördelat arbetsuppgifterna så att arbetstagaren kunnat behålla sin anställning, konstaterade Arbetsdomstolen följande. Om ett externt beslut som är slutligt och inte tidsbegränsat gör att arbetstagaren inte är behörig att utföra en del av sina arbetsuppgifter, måste anställningsmyndigheten när det är möjligt och skäligt erbjuda arbetstagaren annat arbete hos sig innan det finns saklig grund för uppsägning på grund av beslutet. Är det inte möjligt eller skäligt att erbjuda arbetstagaren annat arbete, eller avböjer arbetstagaren ett skäligt omplaceringserbjudande, finns det saklig grund för uppsägning på grund av beslutet och avsaknaden av omplaceringsmöjligheter. Några nya permanenta befattningar behöver inte inrättas. Är det fråga om att omfördela arbetsuppgifter måste beaktas bl.a. de nackdelar, besvär och kostnader en omfördelning av arbetsuppgifter kan antas medföra för verksamheten, arbetsgivaren och arbetskamraterna. När det externa beslutet inte är slutligt ska det särskilt beaktas under hur lång tid arbetstagaren kan antas vara förhindrad att utföra sina arbetsuppgifter.
Av utredningen framgick att domstolen hade fem expeditionsvakter som arbetade enligt ett roterande schema varvid två ansvarade för säkerhetskontrollen, två för informationsdisken och en utförde övriga sysslor. För arbetet vid säkerhetskrontollen och informationsdisken krävdes förordnande som ordningsvakt. Efter avstängningen omfördelade domstolen vakternas arbetsuppgifter så att den avstängda arbetstagaren ständigt fick utföra övriga sysslor. Därutöver fick han under viss tid även andra arbetsuppgifter inom andra områden vid domstolen. Tidvis hade domstolen hyrt in ordningsvakter till en mycket hög kostnad. Arbetsdomstolen fann att arbetstagaren måste ha förstått att hans ordningsvaktsförordnande hade haft avgörande betydelse för att han anställdes. Vidare visade utredningen på att det var av vikt för verksamheten att samtliga expeditionsvakter hade sådant förordnande och att övriga vakter inte räckte till för att utföra sådana sysslor, även om arbetstagaren tagit över mycket av övriga sysslor. Sammanfattningsvis fann Arbetsdomstolen att arbetstagarens avstängning medfört betydande olägenheter för arbetsgivarens möjlighet att planera sin verksamhet och sin ekonomi. Avstängningen medförde även att övriga vakter fick mindre variation i arbetet. De negativa konsekvenserna var sådana som en arbetsgivare inte ska behöva tåla under någon längre tid. Vid uppsägningen hade arbetstagaren inte kunnat utföra de aktuella arbetsuppgifterna sedan ca fem månader och det fanns anledning att anta att han inte skulle få tjänstgöra som ordningsvakt förrän tidigast efter ytterligare drygt ett år. Arbetsgivarens intresse att kunna planera sin verksamhet och begränsa sin kostnad för extra personal ansågs väga tyngre än arbetstagarens intresse att ha kvar anställningen. Uppsägningen var således sakligt grundad.