Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2022 nr 34
En arbetstagare med sjukdomen multipel skleros (MS) arbetade som administratör på Polismyndighetens bedrägerisektion. Efter femton års anställning förvärrades hennes tillstånd efter ett skov år 2017. Hon blev helt sjukskriven och återgick sedan i arbete på deltid i olika omfattning och perioder. År 2020 blev hon uppsagd från sin anställning på grund av att hon enligt arbetsgivaren inte hade någon arbetsförmåga av betydelse för anställningen. Fråga i målet var om uppsägningen var sakligt grundad och stod i strid med diskrimineringslagen.
Parterna i målet var överens om att sjukdomen utgjorde en funktionsnedsättning i diskrimineringslagens mening.
Någon direkt diskriminering var det inte fråga om enligt Arbetsdomstolen, sedan arbetstagaren inte utan åtgärder för tillgänglighet befunnit sig i en jämförbar situation med en person utan motsvarande funktionsnedsättning. Vid prövningen av frågan om diskriminering genom bristande tillgänglighet och om det funnits saklig grund för att arbetstagaren varaktigt inte kunde utföra arbete av betydelse för arbetsgivaren, beaktade Arbetsdomstolen följande.
Under en period hade arbetstagaren beretts plats på rättsavdelningen där hon prövat flera olika anpassade arbetsuppgifter. Polismyndigheten gjorde sedan en arbetsförmågebedömning som arbetstagaren och dess fackliga representant motsatt sig. Utredningen innehöll intervjuer, läkarintyg och underlag för omplacering. Underlaget visade på arbetstagarens begränsningar i arbetsförmågan, t.ex. bristande simultankapacitet, svårigheter att stå och gå, infektionskänslighet samt ljud- och stresskänslighet. Vidare framgick att arbetstagarens behov av arbetsanpassningar bestod av t.ex. stressfri miljö utan för mycket ljud- och ljusintryck, möjlighet att utföra en arbetsuppgift i taget i anpassat arbetstempo, korta arbetspass och att hon kunde begränsa sina kontakter med andra. Av arbetsgivarens omplaceringsutredningar framgick att samtliga lediga funktioner som funnits under de olika utredningstidpunkterna inte gick att anpassa utifrån arbetstagarens arbetsförmåga.
Gällande arbetet som administratör på bedrägerisektionen framgick av utredningen att arbetsuppgiften filmgranskning förutsatte simultankapacitet, vilket arbetstagaren hade svårigheter med. Det fanns inte heller några möjligheter att, såsom förbundet föreslagit, sköta arbetet från en egen personlig dator i ett avskilt rum. Mot bakgrund av att arbetstagaren inte kunde gå längre sträckor, stå längre stunder och hade nedsatt finmotorik bedömdes posthantering inte som en lämplig arbetsuppgift. En permanent omfördelning av dessa uppgifter var enligt Arbetsdomstolen inte skäligt, eftersom det hade inneburit att arbetstagaren befriades från merparten av de arbetsuppgifter som ingick i en administratörs normala arbete på bedrägerisektionen. Vid en samlad bedömning fann Arbetsdomstolen således att Polismyndigheten fullgjort sina skyldigheter i fråga om rehabilitering, skälig anpassning och skäliga åtgärder för tillgänglighet.
Arbetstagaren ansågs således inte ha blivit utsatt för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Utredningen visade även att arbetstagaren, trots de åtgärder arbetsgivaren vidtagit för att underlätta för henne i arbetet, varaktigt inte längre kunde utföra något arbete av någon betydelse för Polismyndigheten. Uppsägningen var således sakligt grundad.