Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2022 nr 23
Fråga i målet var om ett kollektivavtal som ett hemlarmbolag tecknat med Svenska Elektrikerförbundet (förbundet) var tillämpligt på en grupp arbetstagare som vid kundbesök installerade och sålde larm. Bolaget var även bundet av ett kollektivavtal för tjänstemän med Unionen (tjänstemannaavtalet). Arbetsgivarsidan gjorde gällande att de aktuella arbetstagarna hade tjänstemannayrken, medan förbundet å sin sida gjorde gällande att arbetet omfattades av larm- och säkerhetsteknikavtalet. Redan vid avtalets tecknande hade parterna olika uppfattning i frågan om avtalet var tillämpligt på de aktuella arbetstagarna.
Enligt Arbetsdomstolens praxis finns vissa allmänna riktlinjer för hur gränsen mellan arbetar- respektive tjänstemannaavtal ska dras. Parterna i arbetar- respektive tjänstemannaavtal anses som utgångspunkt vara ense om att det inte finns någon överlappning mellan avtalen, dvs det presumeras att avtalen inte är konkurrerande. Avgörande för bedömningen är arbetstagarnas arbetsuppgifter. Arbetstagarens fackliga tillhörighet är inte direkt avgörande, men om en viss grupp arbetstagare traditionellt tillhört en viss arbetstagarorganisation kan det belysa vilka synsätt som traditionellt gällt i branschen eller på arbetsplatsen. Om det omtvistade arbetet har utvecklats eller hämtats från arbete som hör under det ena avtalet, exempelvis ett arbetaravtal, förändras inte avtalstillhörigheten även om tjänstemannabetonade arbetsuppgifter tillförs, såvida inte de nytillkomna arbetsuppgifterna är helt dominerande. Om arbetsuppgifterna inte kan sägas ha utvecklats eller hämtats från en befattning under det ena avtalet ställs frågan om arbetsuppgifterna huvudsakligen är arbetar- eller tjänstemannabetonade.
Parterna i målet var överens om att det inte fanns någon överlappning mellan de båda kollektivavtalen. Arbetsdomstolen konstaterade att arbetstagarnas arbetsuppgifterna inte hade utvecklats eller hämtats från en befattning som hörde under det ena avtalet. Fråga blev således om arbetsuppgifterna huvudsakligen var arbetar- eller tjänstemannabetonade.
I målet var ostridigt att det inom branschen fanns arbetstagare som installerade larm vars arbetsuppgifter omfattades av förbundets kollektivavtal. Parterna var vidare överens om att själva monteringen av larm var en arbetsuppgift som föll under det avtalet. Bedömningen av övriga arbetsuppgifter var parterna dock oense om.
Av utredningen framgick att parterna hade i allt väsentligt en samstämmig bild gällande vilka arbetsuppgifter arbetstagarna hade, hur de utfördes och hur lång tid de olika momenten tog. Deras uppfattningar om vilka arbetsuppgifter som skulle hänföras till det ena eller andra avtalet och vad som kunde sägas vara det centrala innehållet i arbetet skilde sig dock åt.
Gällande säkerhetskonsultation som var ett av arbetstagarnas arbetsuppgifter, fann Arbetsdomstolen att den del som handlade om planering, exempelvis placering av beställda larmkomponenter, utgjorde typiska arbetaruppgifter. Försäljningsmomentet i säkerhetskonsultationen befanns dock ta störst tid i anspråk. Arbetsdomstolen uttalade att försäljning brukar traditionellt betraktas som tjänstemannaarbete, varför säkerhetskonsultation som arbetsmoment fick betraktas som en tjänstemannauppgift. Arbetstagarna upprättade även offerter, skrev avtal och utbildade kunderna i användning av bl a en app. Dessa arbetsuppgifter fick enligt Arbetsdomstolen huvudsakligen anses vara tjänstemannabetonade.
Arbetsdomstolen fann att den samlade utredningen pekade på att en större andel av arbetstiden ägnades åt tjänstemannabetonade arbetsuppgifter såsom säkerhetskonsultation, avtalsskrivande och utbildning snarare än arbetarbetonade arbetsuppgifter som montering och installation. Av betydelse för bedömningen var även vad som kunde sägas vara det huvudsakliga syftet med kundbesöken. Av utredningen framgick att larmprodukterna likväl kunde installeras av kunden själv, men att bolaget valt den affärsmodellen att arbetstagarna installerade larmen för att få en direktkontakt med kunderna och därigenom öka möjligheten till försäljning. Det huvudsakliga syftet med kundbesöken befanns vara försäljning. Arbetsdomstolens slutsats blev således att arbetstagarnas arbetsuppgifter huvudsakligen var tjänstemannabetonade och att arbetet således inte omfattades av förbundets avtal.
AD 2022 24
Fråga i målet var om en poliskommissarie hade haft en otillåten förtroendeskadlig bisyssla sedan han haft uppdrag som ledamot av fullmäktige i ett ömsesidigt försäkringsbolag.
Arbetsdomstolen redogjorde för sin praxis av vilken framgår att det avgörande för frågan om en bisyssla är förtroendeskadlig är om allmänhetens förtroende för att opartiskhet iakttas i myndighetens verksamhet riskerar att rubbas.
Poliskommissariens huvuduppdrag var bl a att utöva operativ ledning och styrning av den yttre verksamheten Han fördelade arbetsuppgifter, styrde personella resurser och tog över handläggning av enskilda ärenden vid behov. Han medverkade inte i brottsutredningar i praktiken.
Poliskommissarien var utsedd till fullmäktige och hade en röst i beslut rörande frågor om att utse styrelse, ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktör, om årsredovisning m.m.
Den främsta beröringspunkt mellan verksamheterna som Polismyndigheten pekade på var att försäkringsbolaget regelbundet gjorde polisanmälningar om misstänka brott mot bolaget, främst försäkringsbedrägerier. Även brott som försäkringstagare hos bolaget drabbats av utreds av Polismyndigheten. Arbetsdomstolen fann att brottsutredningar i regel inte har betydelse för rätten till försäkringsersättning, eftersom ersättning kan beviljas även om det inte är utrett vem som gjort sig skyldig till brottet. Försäkringbolaget kunde enligt Arbetsdomstolen anses ha ett intresse av att gärningsmannen identifieras så att bolaget kunde rikta regresskrav mot denne. Försäkringsbolaget och försäkringstagarna kunde dock inte mer allmänt anses ha motstående intressen i polisens utredning av brott mot försäkringstagare. Det kunde dock inte uteslutas att sådana situationer kunde förekomma.
Av utredningen framgick att försäkringsbolaget var skyldigt att arbeta aktivt mot exempelvis penningtvätt och försäkringsbedrägerier, vilket förutsatte kontakter med Polismyndigheten. Även om bolaget och den försäkringstagare som utreds för brott i dessa situationer har motstående intressen i fråga om brottsutredningen, fann Arbetsdomstolen inte annat utrett än att antalet brottsutredningar där bolaget hade ett sådant särskilt intresse av utgången var helt marginellt i förhållande till det totala antal brottsutredningar som den aktuella polisregionen hanterade.
I sitt uppdrag som fullmäktige hade inte poliskommissarien någon inflytande över enskilda skadeärenden. Han fick ett arvode per möte men hade i övrigt inget ekonomiskt intresse av bolagets resultat än det som alla försäkringstagare hade. På bolagets hemsida framgick att han var fullmäktige och polis. Enligt Arbetsdomstolen kunde detta dock inte anses ge uttryck för att myndigheten gick i god för verksamheten. Sammantaget fann Arbetsdomstolen att de risker för förtroendeskada som bisysslan skulle kunnat innebära framstod som så ringa att de var försvarliga. Bisysslan var alltså inte otillåten enligt lagen om offentlig anställning.