Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2022 nr 20
Arbetsgivaren i målet hade förlagt tre arbetstagares arbetstid på så sätt att de under tvåveckorsperioder arbetat ena veckan 45 timmar per helgfri vecka och andra veckan 35 timmar per helgfri vecka. Fråga i målet var om arbetsgivaren därigenom brutit mot kollektivavtalet som angav att den ordinarie arbetstiden skulle utgöra i genomsnitt 40 timmar per helgfri vecka. Vidare om arbetstagarna hade rätt till övertidsersättning de veckor de arbetat mer än 40 timmar.
Av kollektivavtalet framgick inom vilka klockslag ordinarie arbetstid fick förläggas under olika dagar, det sk ”fönstret”. Någon avtalad beräkningsperiod framgick dock inte. Arbetstagarsidan gjorde gällande att detta innebar att någon genomsnittsberäkning därmed inte var tillåten, medan arbetsgivarparterna var av meningen att arbetsgivaren med stöd av arbetsledningsrätten kunde bestämma arbetstidsförläggningen inom de tidsramar som angavs i ”fönstret”.
Enligt Arbetsdomstolen gav inte utredningen stöd för någon slutsats i fråga om en gemensam partsavsikt. Inte heller avtalshistoriken lämnade svar på tolkningen av bestämmelsen. Förbundet åberopade till stöd för sin talan två andra kollektivavtal träffade med samma arbetsgivarorganisation. Enligt Arbetsdomstolen gick det inte av dessa avtalsregleringar dra slutsatsen att parterna till det i målet aktuella kollektivavtalet var överens om att en rätt till utjämning av den ordinarie arbetstiden mellan veckor förutsatte särskilda bestämmelser därom. Avtalstexten gav enligt Arbetsdomstolen stöd för båda parters ståndpunkt. Vid senare tids avtalsförhandlingar var det klarlagt att arbetsgivarsidan framställt krav på utökad flexibilitet, bland annat en uttrycklig skrivning om att genomsnittsberäkningen skulle kunna göras under ett år. Enligt Arbetsdomstolen gav det visst stöd för att arbetsgivarorganisationen uppfattat att bestämmelsen inte medgav någon utjämning av arbetstiden mellan veckor, men att det inte heller var orimligt att kravet i avtalsförhandlingarna endast handlat om att skapa tydlighet i vad som gällde.
Sammantaget fann Arbetsdomstolen att varken partsavsikten, avtalshistoriken, senare avtalsförhandlingar, andra avtalsområden, avtalstexten eller den faktiska tillämpningen gav något klart stöd för någon sidas ståndpunkt. Enligt Arbetsdomstolen fick dock orden ”i genomsnitt” anses ha en innebörd och att ordalydelsen därmed fick förstås som så att arbetstiden fick genomsnittsberäknas av arbetsgivaren. I avsaknad av reglering om beräkningsperioden i kollektivavtalet tog Arbetsdomstolen ledning av arbetstidslagen. Enligt lagen får arbetstiden, om det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt, uppgå till höst 40 timmar i veckan i genomsnitt under en fyraveckorsperiod. Den kortast möjliga beräkningsperioden vid veckoarbetstid konstaterades vara två veckor. Bolaget hade tillämpat en beräkningsperiod om två veckor. Arbetsdomstolen gjorde bedömningen att avtalet fick tolkas som så att i vart fall en beräkningsperiod om två veckor var tillåten, åtminstone om arbetstiden uppgick till 40 timmar i genomsnitt under den period som den i kollektivavtalet föreskrivna tjänstgöringslistan omfattade. Förläggningen av arbetstiden hade således inte skett i strid med kollektivavtalet och arbetstagaren hade därmed inte heller arbetat övertid. Förbundets talan avslogs.