Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2022 nr 11
Målet gällde om en ridklubb var skyldigt att betala ett avgångsvederlag till en fd anställd ridinstruktör. Ridklubben hade i tingsrätt befriats från betalningsskyldighet varpå ridinstruktören överklagat till Arbetsdomstolen.
Av utredningen framgick att ridinstruktören, under de sista åren av anställning, hamnat i konflikter med bl a verksamhetschefen. Ett möte hölls mellan ridinstruktören, ridklubbens dåvarande styrelseordförande och tre andra dåvarande styrelseledamöter. Enligt protokoll från mötet beslutade ridklubbens styrelse att ”köpa ut/lösa ut” ridinstruktören för ett engångsbelopp om 550 000 kr, samt att arbetstagarens anställning skulle upphöra visst datum. Protokollet undertecknades av dåvarande styrelseordföranden, två dåvarande styrelseledamöter och ridinstruktören. Ridinstruktören avslutade sin anställning men ridklubben betalade inte något avgångsvederlag.
Ridklubben gjorde i huvudsak gällande att den inte ingått något bindande avtal med ridinstruktören då de närvarande vid mötet inte utgjorde en beslutsför styrelse. Avtalet om avgångsvederlag motsvarande tre årslöner var dessutom uppenbart oskäligt och oförenligt med föreningens ändamål och syfte. De närvarande från styrelsen hade varken behörighet eller befogenhet att ingå avtalet och ridinstruktören insåg eller borde ha insett det.
Arbetsdomstolen fann utrett att avtalet om avgångsvederlag ingåtts av behöriga firmatecknare för ridklubben. Parterna hade vid mötet för avsikt att ingå avtalet och protokollet speglade det huvudsakliga innehållet. Ridklubbens ändamål och syfte var att främja ridningen. För detta syfte bedrevs verksamheten med ett antal anställda. Mot den bakgrunden delade inte Arbetsdomstolen ridklubbens uppfattning om att ett avtal om kontant ersättning för att avsluta en av dessa anställningar skulle falla utanför föreningens syfte.
Det kunde emellertid konstateras att företrädarna saknade befogenhet från styrelsen att ingå avtalet. Fråga var om ridinstruktören insett eller borde ha insett det. Bevisbördan för att hon var i sk ond tro, och att avtalet således skulle vara ogiltigt, låg på ridklubben. Ridklubben invände att de närvarande från styrelsen hade tagit ridinstruktörens parti i klubbens interna konflikter och att det gick anmärkningsvärt snabbt att komma fram till avtalet som avsåg en betydande summa pengar. Detta var dock inte tillräckligt för att bevisa att ridinstruktören var i onds tro om deras befogenhet. Arbetsdomstolen konstaterade att företrädarna vid förhandlingsmötet var behöriga att företräda ridklubben och protokollet från mötet angav att styrelsen dessförinnan, vid ett styrelsemöte, hade beslutat att ”lösa ut/köpa ut” ridinstruktören. Ridinstruktören kunde således utgå ifrån att de hade befogenhet att ingå avtalet.
Slutligen prövade Arbetsdomstolen om avtalet skulle jämkas. Ridklubben gjorde gällande att avgångsvederlaget var oskäligt högt i förhållande till bland annat ridinstruktörens månadsersättning och det högsta normerade skadestånd hon hade kunnat få enligt anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen fann att ridklubben, mot bakgrund av de långvariga konflikterna som medfört stora påfrestningar på verksamheten, men som enligt föreningen inte utgjorde saklig grund för uppsägning, hade ett tydligt intresse av att träffa en avslutsöverenskommelse med ridinstruktören. Avgångsvederlaget om 550 000 kr var visserligen påtagligt högt i förhållande till ridinstruktörens månadsersättning på omkring 10 000 – 15 000 kr. Vilken risk för kostnader och olägenheter ridklubben kunde tänkas stå om anställningen fått bestå eller avslutats, var enligt Arbetsdomstolen svår att bedöma. Av betydelse var även att ridinstruktören föreslagit ett högre avgångsvederlag och att det var ridklubbens företrädare som föreslagit beloppet om 550 000 kr. Mot bakgrund av att arbetstagaren typiskt sett är den svagare parten i ett anställningsförhållande finns det skäl till återhållsamhet med att jämka avtalsvillkor med stöd av 36 § avtalslagen till nackdel för en arbetstagare. Ridklubben förpliktades således att betala hela beloppet till ridinstruktören.