Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2022 nr 09
Målet gällde tolkning av ett kollektivavtal för distribution av direktreklam. Enligt kollektivavtalet framgick att gängse lön för behovsanställd personal var prestationslön baserad på de timlöner som gällde för tillsvidareanställd distributör. I en anmärkning till kollektivavtalet, i målet benämnd garantilöneregeln, framgick följande. ”Blir utfallet av prestationslönen lägre än timlönen för en normalprestation ska lön motsvarande timlön utgå. Vid oenighet avseende tidsåtgången ska gemensam tidmätning ske”.
I målet var parterna oeniga om vad en normalprestation enligt anmärkningen avsåg och om tidsåtgången för transport mellan distributörens bostad/utlämningsstället och utdelningsdistriktet utgjorde ett sådant arbetsmoment som tidmätning enligt anmärkningen skulle omfatta.
Gällande frågan om vad en normalprestation enligt kollektivavtalet avsåg, gjorde arbetstagarsidan gällande att det avsåg den tid som gick åt för den enskilde distributören att utföra distributionsarbetets samtliga arbetsmoment i ett normalt arbetstempo. Arbetsgivarparterna menade att beräkningen skulle ske utifrån tidsåtgången för en normalpresterande arbetstagare.
Arbetsdomstolen fann att utredningen inte visade på att det funnits någon gemensam partsavsikt på sätt som förbundet gjort gällande. Kollektivavtalets ordalydelse och struktur gav inte heller ledning för hur begreppet normalprestation skulle tolkas. Att förbundet klargjort sin uppfattning genom en annons i lokalpressen och arbetsgivarpartens eventuella underlåtenhet att anmärka mot informationen saknade betydelse för tolkningsfrågan.
Prestationslönesystemet innebar att förtjänsten per tidsenhet med prestationslön blev högre, ju snabbare arbetstagaren utförde arbetet. Arbetsdomstolen konstaterade att om det med normalprestation skulle avses den tid som åtgick för den klagande distributören att utföra distributionsarbetet i dennes normala tempo, skulle förtjänsten i stället bli högre ju längre tid det tog för arbetstagaren att utföra arbetet. Så länge arbetet skedde i ett för honom eller henne normalt arbetstempo, skulle nämligen distributören få timlön för den tid som gick åt. Detta kunde enligt Arbetsdomstolen inte vara en ändamålsenlig tolkning och det talade med styrka för arbetsgivarsidans uppfattning om innebörden av avtalet. Slutsatsen blev att syftet med prestationslönen tydligt talade för arbetsgivarsidans ståndpunkt. Arbetstagarsidans fastställelseyrkande avslogs således i den delen.
I frågan om tidmätning fann Arbetsdomstolen inte utrett att det funnits en gemensam partsavsikt om att distributörens resor till och från bostaden/utlämningsstället och utdelningsdistrikten skulle anses utgöra ett arbetsmoment och inkluderas vid beräkning av tidsåtgång enligt kollektivavtalet. Arbetsdomstolen konstaterade att förbundets tolkning skulle innebära att avståndet mellan bostadsadressen/utlämningsstället och utdelningsdistriktet skulle få en avgörande betydelse för arbetstagarens totala ersättning. Ersättningens storlek skulle också bli beroende av vilken av möjliga adresser som arbetsgivaren valde. Enligt kollektivavtalet hade arbetstagaren möjlighet att tacka nej till ett erbjudande om utdelning i ett visst distrikt om han eller hon ansåg att det låg för långt bort. Enligt Arbetsdomstolen talade dessa omständigheter emot förbundets tolkning. Slutsatsen blev att regleringens uppbyggnad i sig talade för arbetsgivarparternas uppfattning om innebörden av avtalet, dvs att den tid det tar för arbetstagaren att ta sig till och från distributionsdistriktet inte utgjorde ett arbetsmoment som skulle ingå i tidmätningen. Arbetstagarsidan förlorade målet i sin helhet.