Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2022 nr 02
Målet gällde fråga om Polismyndigheten vidtagit en otillåten disciplinpåföljd avseende en polisinspektör. Polisinspektören hade misstänkts för stöld varpå en husrannsakan gjorts i hennes bostad. Ett paket kaffe påträffades som, enligt Polismyndigheten, hade stulits från polisstationen samma eller förgående dag. Hon dömdes sedermera för stöld av kaffepaketet och hade vid tidpunkten för Arbetsdomstolens avgörande överklagat domen. Efter husrannsakan hade Polismyndigheten beslutat att tillfälligt försätta polisinspektören ur tjänstgöring med bibehållen lön. Hon var arbetsbefriad med lön under en arbetsvecka.
Arbetsdomstolen konstaterade att inget i utredningen tydde på att Polismyndigheten hade inlett ett ärende om disciplinansvar enligt lagen om offentlig anställning (LOA). Polisinspektören hade fått lön. Det hade således inte varit fråga om löneavdrag eller varning enligt LOA och någon skyldighet att betala allmänt skadestånd förelåg inte enligt den bestämmelsen.
Vidare fann Arbetsdomstolen att det inte handlade om en otillåten disciplinpåföljd enligt 62 § MBL. Om en arbetstagare har gjort sig skyldig till en åtgärd eller underlåtenhet som kan föranleda skadestånd enligt MBL är det enligt paragrafen otillåtet att ålägga arbetstagaren annan påföljd utan stöd i författning eller kollektivavtal. Arbetstagarsidan hade inte angett någon närmare åtgärd eller underlåtenhet av polisinspektören som hade kunnat föranleda skadestånd för henne. Polismyndigheten hade således inte brutit mot 62 § MBL. Inte heller ansågs Polismyndighetens agerande ha stått i strid med god sed på arbetsmarknaden. Arbetstagarens talan avslogs således.
AD 2022 03
Fråga i målet var om det förelegat laga skäl för avskedande av en polis och därvid även om Polismyndigheten agerat i strid med tvåmånadersregeln i 18 § LAS.
Polisen hade genomgått en säkerhetsprövning före det att han anställdes år 2015 i en säkerhetsklassad anställning. Våren 2019 säkerhetsprövades han på nytt då han sökte anställning i en högre säkerhetsklass. Den 2 maj 2019 beslutade säkerhetsavdelningen hos Polismyndigheten att polisen inte längre kunde vara placerad i säkerhetsklassad anställning. Den 28 februari 2020 beslutade myndighetens ansvarsnämnd att avskeda honom.
I fråga om Polismyndigheten agerat i strid med tvåmånadersregeln fann Arbetsdomstolen följande omständigheter utredda. Polismyndigheten hade underrättat om avsked den 6 maj 2019 varpå en överläggning följde den 14 maj 2019. Ytterligare en underrättelse om avsked lämnades i november 2019 före avskedet i februari 2020. Förbundet gjorde gällande att det rörde sig om två olika ärenden om uppsägning.
Arbetsdomstolen fann utrett att arbetstagarförbundet vid överläggningen i maj 2019 hade begärt att få ta del av samtliga handlingar och uppgifter som låg till grund för ärendet och att personalansvarsnämnden skulle avvakta sin prövning till dess. Begäran beviljades och ärendet bordlades i avvaktan på dom i ett pågående mål i Arbetsdomstolen. Efter att dom i det målet meddelats i augusti 2019 överlämnade Polismyndigheten en sammanställning av de faktiska omständigheter som låg till grund för säkerhetsbeslutet. Arbetsdomstolen ansåg inte att det rörde sig om två olika ärenden eller att Polismyndigheten hade avstått från att fullfölja det inledda förfarandet. Underrättelsen den 6 maj lades därmed till grund för prövningen av tvåmånadersregeln. Förbundet fick del av sammanställningen i november 2019. Eftersom materialet var omfattande och krävde svåra sekretessprövningar ifrågasatte inte Arbetsdomstolen tidsutdräkten. Förbundet var klar med sin genomgång först den 31 januari 2020. Mot den bakgrunden bedömde Arbetsdomstolen att polisen inte hade svävat i ovisshet om huruvida anställningen skulle bestå på ett sådant sätt som stred mot tvåmånadersregeln. De omständigheter som låg till grund för avskedet hade blivit kända för Polismyndigheten inom tvåmånadersfristen.
Grunderna för avskedet var att polisen, enligt Polismyndigheten, hade förtigit information och lämnat oriktiga uppgifter om samröre med kriminella personer vid de två säkerhetsprövningarna år 2015 och 2019. Vidare menade Polismyndigheten att han hade haft förtroendeskadligt samröre med vissa personer under sin anställning.
Arbetsdomstolen fann utrett att polisen måste ha förstått att han hade vänner och bekanta samt kontakter med Bandidos som kunde vara av intresse vid säkerhetsprövningen. Enligt Arbetsdomstolen var det visat att han i säkerhetsintervjun år 2015 hade undanhållit uppgifter om bl a händelser och sina kontakter med kriminella samt förringat sin relation till Bandidos. Även vid säkerhetsintervju år 2019 befanns polisen ha undanhållit information av relevans för säkerhetsskyddsprövningen, bl a återigen om sina kontakter med Bandidos och om vissa penningtransaktioner till en person med kopplingar till kriminella kretsar. Polismyndigheten hade enligt Arbetsdomstolen genom utredningen i målet visat på sådana faktiska omständigheter hänförliga till säkerhetsprövningsintervjuerna och säkerhetssamtalen att det kunde antas att polisen inte var pålitlig från säkerhetssynpunkt. Följden hade blivit att han inte kunde ha säkerhetsklassad anställning hos Polismyndigheten. Genom att medvetet ha lämnat oriktiga och ofullständiga uppgifter hade han allvarligt skadat arbetsgivarens förtroende för honom och agerandet innebar en uppenbar risk för att allmänhetens förtroende för honom som polis och Polismyndigheten skulle påverkas negativt. Laga skäl för avsked förelåg således.
AD 2022 nr 4
Frågan i målet gällde partiell föräldraledighet. Tre kriminalvårdare som arbetade med transporter ansökte om att få vara lediga under vissa perioder med fast start- och sluttid under två eller tre dagar per vecka. Två av kriminalvårdarna beviljades ledigheten men omplacerades till arbete vid häkte. Den tredje kriminalvårdaren avböjde erbjudande om omplacering och fick ingen föräldraledighet alls. Frågor som var tvistiga mellan parterna var bl a om ledighetsförläggning enligt ansökan skulle ha medfört en påtaglig störning för Kriminalvårdens verksamhet och om omplaceringarna utgjorde missgynnanden enligt föräldraledighetslagen.
Med påtaglig störning avses omständigheter som gör att verksamheten, om ledigheten beviljas, kommer utsättas för stora påfrestningar. Arbetsplatsens storlek har betydelse och det är arbetsgivaren som bär bevisbördan för att arbetstagarens önskemål medför en påtaglig störning i verksamheten. Av föräldraledighetslagen framgår vidare att en arbetsgivare inte får missgynna en arbetstagare av skäl som har samband med föräldraledigheten, bl a när arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Förbudet gäller dock inte om olika villkor eller olika behandling är en nödvändig följd av ledigheten. Enligt förarbetena utgör ett missgynnande en nödvändig följd av ledigheten om en arbetstagares partiella ledighet omöjliggör att arbetet organiseras ändamålsenligt.
Arbetsdomstolen redogjorde för bestämmelserna och förarbetena till föräldraledighetslagen och kom fram till följande sammanfattande slutsats av regelverket. En arbetstagares ansökan om delledighet ska, om någon överenskommelse inte träffas, som huvudregel beviljas med oförändrade arbetsuppgifter. Om delledigheten med oförändrade arbetsuppgifter skulle medföra påtaglig störning i verksamheten bör arbetstagaren beredas omplacering till andra arbetsuppgifter med begärd delledighet, om det är möjligt utan att även omplaceringen med begärd delledighet medför påtaglig störning. Om arbetsgivaren i en sådan situation omplacerar arbetstagaren och ger begärd delledighet, så innebär omplaceringen som utgångspunkt inte ett missgynnande i strid med föräldraledighetslagen, eftersom det då är en nödvändig följd av ledigheten.
Arbetsdomstolen delade inte Kriminalvårdens uppfattning om att arbetstagarnas frånvaro från informationsmöten skulle ha inneburit sådana svårigheter som kunde betecknas som en påtaglig störning.
Arbetsgivaren gjorde även gällande att den begärda ledigheten med oförändrade arbetsuppgifter hade medfört en sådan ökad tidsilla att det utgjorde en påtaglig störning. Av utredningen fann Arbetsdomstolen att transportverksamheten hade ett stort behov av flexibilitet och att endast preliminär planering för nästa dag kunde göras. Ett särskilt arbetstidsavtal tillämpades, som bl a innebar att arbetstagarna tilldelades schablonarbetstider för varje arbetsdag som en utgångspunkt för tjänstgöringen, med en möjlighet att öka eller minska tjänstgöringstiden med sammanlagt tre timmar. Av parternas talan framgick enligt Arbetsdomstolen att de var ense om att arbetstagarnas ledighetsansökningar med fast start- och sluttid innebar att de inte skulle ha den typ av flexibla arbetstider som kollektivavtalsparterna kommit överens om, inte ens att deras arbetstid fick förkortas under dessa dagar.
Enligt Arbetsdomstolen kunde man, av sammanställningar över transportuppdragen som arbetsgivaren åberopat, dra slutsatsen att en arbetstagare med fast start- och sluttid så gott som alltid hade kunnat utföra en transport på förmiddagen om 1–2,5 timmar och i bästa fall även en kortare transport på eftermiddagen. Det fanns därmed skäl att utgå från att arbetstagare med fast start- och sluttid enligt en av ansökningarna hade kunnat tas i anspråk för att utföra transporter som tog 2–3,5 timmar under en arbetsdag som omfattar 7,5 timmar inklusive måltidsuppehåll. Därtill tillkom tid för att påbörja och avsluta arbetet, samt vissa andra arbetsuppgifter. Sammantaget fann dock Arbetsdomstolen att arbetstagarnas ansökningar skulle ha medfört att Kriminalvården i avsevärt lägre grad skulle ha kunnat tillgodogöra sig deras arbetskraft jämfört med kollegor som arbetar med schablonarbetstid. Enligt Arbetsdomstolens mening skulle den begärda ledigheten därför ha medfört en påtaglig störning i arbetsgivarens verksamhet om arbetstagarna haft oförändrade arbetsuppgifter. Omplaceringen till häkten under föräldraledigheten var därmed en nödvändig följd av ledigheten och utgjorde inte ett brott mot föräldraledighetslagen.
Den tredje arbetstagaren hade motsatt sig omplacering varvid hans föräldraledighet inte blev av. Arbetstagarsidan gjorde gällande att Kriminalvården, för det fall ledigheten innebar en påtaglig störning, skulle ha omplacerat honom. Enligt Arbetsdomstolen hade Kriminalvården fog för att uppfatta att ledighetsansökan var villkorad av att han inte skulle omplaceras. Mot bakgrund av att den ansökta ledigheten skulle ha inneburit en påtaglig störning i arbetsgivarens verksamhet kunde Kriminalvården inte ha ansetts brutit mot föräldraledighetslagen när ansökan inte bifölls. Arbetstagarsidan förlorade således målet i sin helhet.