Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2021 nr 67
Fråga om ett avskedande av en lagerarbetare (TK) varit lagligen grundat, eller om det i vart fall funnits saklig grund för uppsägning.
Arbetsgivarparterna gjorde gällande att TK, vid fyra tillfällen under 2020, hade medverkat när en kollega (SM), på arbetsplatsen, dels tog strypgrepp på en kvinnlig kollega (MT), samt höll fast och tryckte ned henne. Arbetsgivarparterna gjorde vidare gällande att TK hade försvårat arbetsgivarens utredning av den sista händelsen, genom att ha farit med osanning när bolaget frågade honom om händelsen fyra dagar senare.
Arbetstagarsidan gjorde gällande att TK inte hade medverkat till våld eller trakasserier mot den kvinnliga kollegan på något sätt, samt att han inte heller avsiktligen hade försvårat arbetsgivarens utredning av den sista händelsen. Arbetstagarsidan gjorde gällande att TK hade avskedats utan att det ens fanns saklig grund för uppsägning, och yrkade därför att avskedandet skulle ogiltigförklaras.
Avseende de tre första händelserna gjorde Arbetsdomstolen följande bedömning. Arbetsdomstolen konstaterade inledningsvis att ord stod mot ord i frågan om det förekom trakasserier genom bl.a. grepp runt halsen, och att det inte fanns någon stödbevisning. Enligt Arbetsdomstolens mening var det inte bevisat att TK, med ord eller handling, hade främjat det som arbetsgivaren påstod vid någon av de tre första händelserna.
Avseende den fjärde och sista händelsen, som inträffade den 1 oktober 2020, gjorde Arbetsdomstolen följande bedömning.
Enligt Arbetsdomstolen var det ostridigt eller i vart fall utrett att SM, på arbetsplatsen den 1 oktober, hade tagit strypgrepp på MT samt att han tryckte ned och höll fast henne. Enligt Arbetsdomstolen var det vidare ostridigt eller i vart fall utrett att detta skedde mot MTs vilja, och att TK, som befann sig i arbete i närheten, varken ingrep mot eller slog larm om förfarandet.
Arbetsdomstolen framhöll sedan att arbetsgivarparterna inte hade påstått att TK själv trakasserat eller utövat våld mot MT, utan påstått att han medverkat när SM gjorde det. Arbetsdomstolen framhöll att arbetsgivarparterna menade att TK främjat SMs agerande genom att han:
- Gemensamt och i samförstånd med SM och en annan kollega samlats kring MT,
- Hållit utkik efter förbipasserande,
- Stängt av utrymmet där SM och MT befann sig så att MT inte kunde ta sig från platsen, och
- Med en gest visat SM hur ett strypgrepp ska tas.
Arbetsdomstolen framhöll vidare att arbetsgivarparterna hade lagt TK till last att han varken ingrep mot eller slog larm om SMs handgripligheter mot MT medan dessa pågick.
Arbetsdomstolen uttalade sedan bl.a. följande om de rättsliga utgångspunkterna.
Att en arbetstagare på arbetsplatsen utan samtycke utövar våld mot en kollega utgör normalt ett allvarligt åsidosättande av arbetstagarens skyldigheter i anställningen, och dessutom ett brott. Detsamma gäller normalt den som med råd eller dåd främjar gärningen. Arbetsdomstolen framhöll att arbetsgivaren har bevisbördan för det som läggs arbetstagaren till last.
Arbetsdomstolen anförde vidare att det i svensk rätt, utom i fråga om vissa särskilt allvarliga brott, inte finns någon allmän skyldighet att försöka avvärja pågående misstänkta brottsliga handlingar genom att t ex ingripa fysiskt eller slå larm. Enligt Arbetsdomstolen kan dock en arbetstagare, t ex på grund av sina arbetsuppgifter, ha en skyldighet gentemot arbetsgivaren att försöka avvärja olika förhållanden. Så kan även vara fallet om arbetsgivaren särskilt instruerat arbetstagare i allmänhet att försöka avvärja vissa pågående oegentligheter på arbetsplatsen. Av arbetsmiljölagen (3 kap. 4 §) följer vidare att en arbetstagare är skyldig att medverka i arbetsmiljöarbetet, samt att arbetstagaren är skyldig att underrätta arbetsgivaren eller skyddsombud snarast om arbetstagaren finner att arbetet innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa.
Arbetsdomstolen angav sedan att det, varken av den allmänna lojalitetsplikten i ett anställningsförhållande eller av arbetstagarens allmänna skyldigheter enligt arbetsmiljölagen, kan anses följa en skyldighet att försöka avvärja sådana pågående handgripligheter mellan arbetskamrater som inte uppenbart kan leda till allvarlig skada på person eller egendom.
Arbetsdomstolen redovisade sedan vad som framkommit genom utredningen i målet. Arbetsdomstolen hade bl.a. tagit del av en film – som var drygt två minuter lång och saknade ljud – från en övervakningskamera som visade händelseförloppet den 1 oktober. Arbetsdomstolen redogjorde även för vad som framkommit genom vittnenas uppgifter i målet.
Mot denna bakgrund gjorde Arbetsdomstolen sammanfattningsvis bedömningen att det inte var bevisat att TK, på påstått sätt, hade främjat SMs handgripligheter mot MT.
Enligt Arbetsdomstolen hade lagerarbetaren TK såvitt framkommit inte något särskilt ansvar för ordningen mellan arbetskamraterna, och det framgick inte heller av bolagets ordningsregler eller arbetsmiljöpolicy att en arbetstagare var skyldig att försöka avvärja pågående handgripligheter mellan arbetstagare. Enligt Arbetsdomstolen kunde det som skedde mellan SM och MT inte uppenbart antas leda till allvarlig skada på person eller egendom. Därmed ansåg Arbetsdomstolen att TK inte varit skyldig att försöka avvärja handgripligheterna mot MT, ens om han hade förstått att dessa var ovälkomna. Att handgripligheterna enligt Arbetsdomstolens bedömning ”tveklöst i och för sig var olämpliga på en arbetsplats” ändrade inte bedömningen.
Arbetsdomstolen ansåg således att det inte var visat att TK bröt mot sina skyldigheter i anställningen den 1 oktober 2020.
Avseende arbetsgivarparternas påstående om att TK for med osanning under bolagets utredning av händelsen den 1 oktober 2020 uttalade Arbetsdomstolen bl.a. att den allmänna lojalitetsplikten i ett anställningsförhållande innebär att en arbetstagare, på direkta frågor från arbetsgivaren, normalt har att sanningsenligt redogöra för sina iakttagelser på arbetsplatsen under arbetstid som har betydelse för t ex arbetsmiljön. Mot TKs uppgifter ansåg Arbetsdomstolen dock det inte bevisat att TK for med osanning vid samtalet eller att han annars försvårade bolagets utredning om händelsen den 1 oktober.
Arbetsdomstolens slutsatser innebar att det inte ansågs bevisat att TK brutit mot sina skyldigheter i anställningen, och bolaget hade därmed inte haft grund för att skilja honom från anställningen. Avskedandet ogiltigförklarades därför, och arbetsgivaren ålades att till TK betala lön från avskedandet, samt allmänt skadestånd med 125 000 kr.