Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2021 nr 64
Tvisten rörde en kollektivavtalsbestämmelse som gällde för arbetsgivaren SJ, om att arbetstagare skulle ha rätt till en viloperiod om minst elva timmar mellan varje arbetsperiod. Fråga i målet var om SJ brutit mot bestämmelsen genom att en tågvärd till följd av förseningar fått en kortare viloperiod än så.
Arbetsdomstolen gick inledningsvis igenom historiken bakom dygnsviloreglerna i arbetstidslagen och införandet av EU:s arbetstidsdirektiv. Vidare redogjorde domstolen för vad utredningen i målet visade om när kollektivavtalsbestämmelsen kom till och vilka ändringar som gjorts i den under årens lopp.
Arbetsdomstolen konstaterade att det av 13 § första stycket arbetstidslagen följer att arbetsgivaren är skyldig att säkerställa att alla arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet under varje period om tjugofyra timmar (dygnsvila). Bestämmelsen avser alltså att arbetstagarna faktiskt ska få den föreskrivna dygnsvilan, och är inte begränsad till hur arbetsgivaren ska agera vid t.ex. schemaläggning.
Arbetsgivarparterna gjorde i målet gällande följande. Kollektivavtalsbestämmelsen reglerar enbart bolagets skyldigheter vid schemaläggning. Kollektivavtalsbestämmelsen trädde inte i stället för 13 § första stycket arbetstidslagen avseende vare sig skyldigheten att tillse att alla arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande dygnsvila, eller möjligheten att tillfälligtvis avvika från regeln vid oförutsedda händelser, under förutsättning att arbetstagaren ges motsvarande kompensationsledighet. Bolaget var således skyldigt att dels följa regeln om viloperiod vid schemaläggning i kollektivavtalet, dels regeln om dygnsvila i arbetstidslagen.
Arbetstagarsidan gjorde å sin sida gällande att kollektivavtalsbestämmelsen inte var begränsad till arbetsgivarens skyldigheten vid schemaläggning, utan reglerade även arbetstagarnas rätt till viloperiod mellan arbetsperioder. Enligt arbetstagarsidan ersatte bestämmelsen 13 § första stycket arbetstidslagen.
Utredningen gav enligt Arbetsdomstolen inte stöd för att det förelegat någon gemensam uppfattning om innebörden av bestämmelsen vid avtalets tecknande. Enligt Arbetsdomstolen gav avtalsbestämmelsens allmänna uppbyggnad ett klart försteg för arbetsgivarsidans uppfattning. I inledningen till bestämmelsen angavs att ”nedanstående punkter” gäller vid upprättande av fast lista eller vid beordring till ordinarie tjänstgöring. Med lista avsågs enligt avtalet ett schema. Arbetsgivarsidans uppfattning om ”beordring till ordinarie tjänstgöring” godtogs av Arbetsdomstolen, nämligen att det syftade till arbetstagare som inte tjänstgjorde enligt fast lista som istället fick en preliminär plan för tjänstgöringen för så lång tidsperiod som möjligt.
Det faktum att det saknades skrivning i kollektivavtalet om att den aktuella bestämmelsen utgjorde en avvikelse från arbetstidslagen talade enligt Arbetsdomstolen emot att den var avsedd att ersätta 13 § första stycket arbetstidslagen. Att kollektivavtalet använde begreppet ”viloperiod” till skillnad från lagens ”dygnsvila” utgjorde ytterligare en omständighet som talade för arbetsgivarsidans tolkning.
Arbetsdomstolen delade inte arbetstagarsidan uppfattning om att arbetstidslagens ordning med fasta 24-timmarsperioder inte gick att följa samtidigt som man följde kollektivavtalets ordning med viloperioder mellan arbetsperioder. Däremot kunde detta innebära påtagliga begränsningar i arbetsgivarens handlingsutrymme i fråga om arbetstidsförläggning. Att arbetsgivaren i vissa situationer hade beordrat anställda till kortare viloperioder påverkade inte bedömningen av avtalets innebörd enligt Arbetsdomstolen.
Sammanfattningsvis fann Arbetsdomstolen att kollektivavtalsbestämmelsen endast reglerade arbetsgivarens skyldigheter vid schemaläggning och ersatte inte 13 § första stycket arbetstidslagen. Arbetsgivaren hade således inte brutit mot bestämmelsen när bolaget underlät att tillse att arbetstagaren fick elva timmar viloperiod mellan arbetspassen viss dag. Arbetstagarsidans talan avslogs följaktligen. Fråga om förhandsavgörande från EU-domstolen om tolkning av arbetstidsdirektivet var inte nödvändigt sedan domstolen inte prövat frågan om arbetstagaren fått den dygnsvila han hade rätt till enligt arbetstidslagen.