Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2021 13
Fråga om en skådespelare, som engagerats för att under tre månader medverka i uppsättningen av en teaterpjäs, skulle anses ha varit arbetstagare. Även fråga om avtal träffats om att viss del av lönen bara skulle betalas om alla planerade föreställningar genomfördes.
En ideell förening (”Föreningen”) och en person (”skådespelaren”) kom i december 2019 överens om att skådespelaren skulle medverka i en pjäs mot betalning. Parterna i målet var ense om att överenskommelsen innebar att han skulle delta i repetitioner och föreställningar mellan den 2 januari – 26 mars 2020. Tio föreställningar skulle ges under tiden 9-26 mars 2020. Till följd av coronapandemin ställdes föreställningarna in efter premiären den 9 mars. Skådespelarens medverkan i pjäsen kom därför endast att avse tiden 2 januari – 9 mars 2020.
Skådespelaren väckte talan mot Föreningen och gjorde gällande att han varit arbetstagare, och yrkade lön med visst belopp för tiden t.o.m. den 9 mars 2020, samt semesterersättning. Föreningen bestred talan, gjorde gällande att skådespelaren varit uppdragstagare och redan hade fått all ersättning som han hade rätt till. Föreningen gjorde vidare gällande att skådespelaren inte hade rätt till någon semesterersättning eftersom han inte varit arbetstagare.
Parterna var överens om att käromålet skulle avslås om rätten fann att det inte förelegat ett anställningsförhållande mellan skådespelaren och Föreningen. Utifrån hur parterna utformat sin talan hade Arbetsdomstolen först att pröva huruvida skådespelaren varit arbetstagare.
Domstolen inledde därvid med en rättslig redogörelse av gränserna mellan arbetstagare och uppdragstagare. Arbetsdomstolen hänvisade bl.a. till tidigare praxis och angav bl.a. följande. Frågan om en arbetspresterande part är att anse som arbetstagare eller uppdragstagare ska avgöras genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, t ex om arbetet har utförts under huvudmannens ledning och kontroll, arbetsförhållandets varaktighet, sysselsättningsgraden och ersättningens form. Hänsyn ska inte bara tas till innehållet i det avtal parterna träffat utan även sådana omständigheter som den sakliga innebörden av avtalade villkor och de faktiska förhållanden under vilken den arbetspresterande parten har utfört arbete. Hur parterna rubricerat sitt avtal är inte avgörande, utan arbetstagarbegreppet är i princip tvingande. I tveksamma fall bör det avgöras till arbetstagarens fördel, dvs. ett arbetstagarförhållande bör då anses föreligga. Det finns emellertid även exempel i rättspraxis där domstolarna, i situationer som ligger i gränsområdet mellan anställnings- och uppdragsförhållanden, har beaktat hur parterna själva uppfattat sitt avtal.
Enligt Arbetsdomstolen pekade utredningen på att det var vanligt förekommande att skådespelare som medverkar vid enstaka uppsättningar i vissa fall gör detta som arbetstagare och i vissa andra fall som uppdragstagare. I det aktuella fallet fanns det, enligt Arbetsdomstolen, vissa omständigheter som talade för ett anställningsförhållande och vissa omständigheter som talade för ett uppdragsförhållande. Enligt Arbetsdomstolen var det inte visat att parterna hade kommit överens om huruvida skådespelaren skulle utföra arbetet som uppdragstagare eller arbetstagare. Vid en helhetsbedömning av omständigheterna kom Arbetsdomstolen till slutsatsen att skådespelaren var arbetstagare.
Arbetsdomstolen prövade därefter huruvida skådespelaren hade rätt till ytterligare lön samt semesterersättning. Parternas inställning i lönefrågan var följande.
Skådespelaren gjorde gällande att parterna kommit överens om en lön om 48 000 kr för hela avtalsperioden (2 jan – 26 mars). Han arbetade under tiden 2 jan-9 mars, och hade rätt till lön i proportion till den del av avtalsperioden som han arbetat, med avdrag för vad Föreningen redan hade betalat i februari månad.
Föreningen anförde att ersättningen skulle betalas i två lika stora delar. Den första delen skulle betalas i februari, och den andra delen efter att alla föreställningarna var spelade. Eftersom föreställningarna ställdes in hade skådespelaren inte rätt till ytterligare betalning.
Arbetsdomstolen redogjorde för de rättsliga utgångspunkterna och angav därvid bl.a. följande. En arbetstagare tjänar som huvudregel in lönen allteftersom arbetet utförs. Om en arbetstagare som t ex är månadsavlönad slutar anställningen under en månad har han eller hon rätt till lön motsvarande den del av månaden som arbete utförts. Ett krav på att arbetstagaren t ex ska kvarstå i anställningen vid tidpunkten för löneutbetalningen för att erhålla viss del av lönen kan dock tänkas följa av avtal, bruk på arbetsplatsen eller sedvänja i branschen. Avtal som berättigar arbetsgivare att mer allmänt innehålla lön som säkerhet för fullgörande av arbetet kan tänkas vara oskäliga enligt 36 § avtalslagen.
Enligt Arbetsdomstolen gav utredningen visst stöd för att ledningen för Föreningen hade tänkt sig att den andra delen av ersättningen inte skulle betalas om föreställningarna inte genomfördes. Enligt Arbetsdomstolens bedömning hade det emellertid inte framkommit att Föreningen hade klargjort sin uppfattning för skådespelaren, och det hade inte heller framkommit något som gav stöd för att avtalet mellan skådespelaren och Föreningen hade den innebörd som Föreningen gjorde gällande. Arbetsdomstolen fann därmed att skådespelaren hade rätt till lön för sitt arbete fram t.o.m. den 9 mars. Löneyrkandet bifölls därmed.
Eftersom Arbetsdomstolen kommit fram till att skådespelaren var arbetstagare konstaterade domstolen vidare att han hade rätt till semesterersättning, med 12 procent, av den lön som han tjänat sammanlagt.
Som vinnande part tilldömdes skådespelaren även ersättning för sina rättegångskostnader.
AD 2021 14
Fråga i målet var om arbetsgivaren avskedat arbetstagaren eller om arbetstagaren självmant frånträtt anställningen. Parterna var överens om att arbetstagaren och bolagets VD hade ett möte den 22 maj 2018 och att arbetstagaren efter den dagen inte utfört arbete i arbetsgivarens verksamhet.
Arbetstagaren angav i förhör att hon i mötet med VD:n den 22 maj blev tillsagd att inte återvända till arbetet och att hon blev ombedd att lämna in sin tjänstetelefon, vilket hon gjorde. VD:n å sin sida angav att arbetstagaren begärde och beviljades ledighet i avvaktan på att bolaget skulle få besked om det fanns arbetsuppgifter till henne och att hon inte återlämnade sin tjänstetelefon. Arbetstagarens uppgifter fick stöd av ett vittne som uppgav att arbetstagaren ringt henne samma dag och begärde facklig rådgivning eftersom hon blivit tillsagd att hon inte behövde komma till arbetet mer. Två vittnen gav stöd till arbetsgivarens uppgifter. Sammantaget fann Arbetsdomstolen inte utrett att arbetstagaren vid mötet den 22 maj blev tillsagd att inte återvända till bolaget. Det befanns således inte styrkt att hon avskedades den dagen eller att bolagets företrädare agerat på ett sätt som gjort att hon haft fog att uppfatta att bolaget avslutade hennes anställning.
Arbetsdomstolen övergick till att pröva om arbetsgivaren ändå kunde anses ha avskedat arbetstagaren genom vad som framkom mellan parterna därefter.
Mejlväxling förekom mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, där arbetstagaren den 23 maj bl a förklarade att hon uppfattat att hon inte längre skulle komma till jobbet men att hon fanns tillgänglig för arbete. Hon fick inget svar från arbetsgivaren utan skickade ett mejl igen den 28 maj och frågade när hennes lön skulle komma. Arbetsgivaren svarade samma dag med en begäran om ett möte dagen efter. Arbetstagaren infann sig inte till mötet och förklarade i mejl den 30 maj att hon inte hade läst bolagets mejl, men att hon kunde komma till arbetet nästkommande dag. Arbetstagaren efterfrågade på nytt den lön som bolaget inte hade betalat till henne och informerade om att hon hade varit i kontakt med ”facket”. Arbetsgivaren frågade i mejl samma dag om arbetstagarens fack skulle kommunicera med honom och bad henne återlämna en nyckel till lokalen. Därefter frågade arbetstagaren varför arbetsgivaren inte svarade på hennes frågor och varför lön inte hade betalats. Den 30 maj skickade samorganisationen en förhandlingsframställan till bolaget med påstående om att bolaget avskedat arbetstagaren den 22 maj. Enligt bolaget var det först vid begäran om förhandling som bolaget insåg att arbetstagaren ansåg att anställningen hade avslutats av bolaget, och det var anledningen till att bolaget begärt in nyckeln.
Arbetsdomstolen betvivlade inte arbetstagarens uppgifter om att något hänt mellan henne och VD:n vid mötet den 22 maj som rörde anställningen, och att hon uppfattat situationen som så att hon blev skild från anställningen i vart fall senast vid den mejlväxling som förekom dagarna efter mötet. Frågan var om arbetsgivaren haft grundad anledning att inse att arbetstagaren uppfattat sig som avskedad.
Genom mejlen från arbetstagaren och förhandlingsframställan angående avsked från samorganisationen måste bolaget, enligt Arbetsdomstolen, åtminstone vid denna senare tidpunkt, haft grundad anledning att inse att arbetstagaren uppfattade sig som skild från anställningen. Det hade därmed ålegat bolaget att undanröja det missförstånd som uppstått. Vid efterföljande förhandling förnekade bolaget att arbetstagaren alls varit anställd och ansåg därför att något avskedande inte skett. Bolaget klargjorde inte att anställningen bestod och händelseförloppet skulle därmed enligt Arbetsdomstolen jämställas med ett avskedande.
Arbetsdomstolen dömde även ut allmänt skadestånd för formaliafel, sk konsekvensskadestånd för brott mot skriftlighetskravet och varselskyldigheten. I fall där arbetsgivaren i god tro agerat utifrån sin uppfattning har domstolen enligt sin praxis inte dömt ut allmänt skadestånd. I detta fall fann Arbetsdomstolen att arbetsgivaren i förhandlingen med samorganisationen, mot bättre vetande, hade förnekat att arbetstagaren över huvud taget varit anställd, varför arbetsgivaren inte kunde undgå att betala skadestånd för formaliafelen.