Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2021 10
Målet gällde huruvida ett avskedande var lagligen grundat.
Arbetstagaren som avskedats var anställd hos Arbetsförmedlingen. Staten gjorde gällande att arbetstagaren hade kommenterat en arbetssökandes utseende på ett olämpligt sätt, följt med till hennes hem och där kommit med sexuella närmanden mot henne, både fysiskt och verbalt, och därvid utlovat vissa förmåner från Arbetsförmedlingens sida till henne i utbyte mot en sexuell relation. Staten gjorde vidare gällande att arbetstagaren agerat utanför ramen för sin anställning – genom att sammanfattningsvis ha sökt ordna en praktikplats åt arbetssökanden och därvid kört henne i sin privata bil och därutöver ha kommunicerat med henne genom sin privata mobiltelefon – samt varit olovligen frånvarande från arbetet.
Arbetstagarsidan bestred att arbetstagaren gjort sexuella närmanden och utlovat förmåner i utbyte mot en sexuell relation. Arbetstagarsidan tillstod att arbetstagaren använt sin privata bil och mobiltelefon på det sätt staten gjort gällande, men bestred att arbetstagaren därigenom agerat utanför ramen för sin anställning. Arbetstagarsidan bestred även påståendet om olovlig frånvaro.
Arbetsdomstolen framhöll inledningsvis att arbetsgivaren har bevisbördan för att arbetstagaren begått en handling av sådant slag att ett avskedande varit berättigat.
Arbetsdomstolen bedömde att de uppgifter som arbetssökanden hade lämnat framstod som tillförlitliga och skulle tillmätas ett högt bevisvärde. Vidare ansåg Arbetsdomstolen att hennes uppgifter fick ett sådant stöd av den övriga utredningen att det, enligt domstolen, fick anses styrkt att arbetstagaren hade agerat på det sätt som staten gjorde gällande.
Arbetsdomstolen ansåg att de uppgifter som arbetstagaren själv hade lämnat inte förtog något av styrkan i statens bevisning.
Arbetsdomstolen fann det sålunda styrkt att arbetstagaren hade kommenterat arbetssökandens utseende, att han hade sagt till henne att han kunde hjälpa henne med olika förmåner som körkortsundervisning, praktikplats och undervisning i svenska i utbyte mot en sexuell relation, och att han hade tagit på hennes kropp och även försökt kyssa henne. Enligt domstolen var det utrett att de sexuella närmandena varit oönskade från den arbetssökandes sida.
Arbetsdomstolen övergick sedan till bedömningen av om det funnits laga skäl för avskedande, och uttalade därvid följande. Det som var utrett om de sexuella närmandena var allvarligt i sig. Genom att, i egenskap av anställd hos Arbetsförmedlingen, ha utlovat förmåner från Arbetsförmedlingen i utbyte mot en sexuell relation, hade arbetstagaren utnyttjat sin ställning på ett högst klandervärt sätt. Enligt Arbetsdomstolens bedömning hade hans agerande dels skadat arbetsgivarens förtroende för honom, samt medfört risk för att skada allmänhetens förtroende för Arbetsförmedlingen.
Enligt Arbetsdomstolens mening hade arbetstagaren redan därigenom grovt åsidosatt sina åligganden mot staten på ett sådant sätt att det funnits laga skäl för avskedandet. Arbetsdomstolen fann det därför inte nödvändigt att gå vidare med en prövning av det som lagts arbetstagaren till last i övrigt.
Bedömningen innebar att Arbetsdomstolen avslog arbetstagarsidans talan, och ålade arbetstagarsidan att ersätta staten för dess rättegångskostnader.
AD 2021 11
Målet gällde huruvida en talan om skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen var preskriberad. Fråga var dels om arbetsgivaren som trätt ur sin arbetsgivarorganisation ändå var bunden av ett kollektivavtal och dess förhandlingsordning, dels om arbetstagaren hade väckt talan i rätt tid efter att tvisteförhandling hade avslutats.
Arbetsdomstolen redogjorde för de rättsliga utgångspunkterna och konstaterade därvid att en utträdande medlem inte är bunden av kollektivavtalet under längre tid än den avtalsslutande organisationen och att en utträdande medlem blir fri från avtalet utan särskild uppsägning vid den tidpunkt avtalet upphör att gälla för organisationen. Detta gäller oavsett om avtalet blivit uppsagt i förhållandet mellan organisationerna eller om det utan föregående uppsägning ersatts av annat avtal. Av praxis framgår vidare att en arbetsgivare som utträder ur en arbetsgivarorganisation fortsätter att vara bunden av kollektivavtalet även om avtalstiden förlängs. Om avtalstiden förlängs genom att de avtalsslutande organisationerna kommer överens om det lär det dock krävas att överenskommelsen om förlängning träffas under avtalets giltighetstid för att den utträdande arbetsgivaren ska vara fortsatt bunden. En utträdande arbetsgivare kan undvika att bli bunden under den förlängda avtalstiden genom att själv säga upp avtalet. Om kollektivavtalet inte är tidsbegränsat utan gäller tillsvidare, kan den utträdde arbetsgivaren säga upp avtalet med avtalad eller skälig uppsägningstid.
En central fråga för en arbetsgivare som utträder ur sin arbetsgivarorganisation är alltså om det ursprungliga kollektivavtalet har upphört och ersatts av ett annat avtal, eller om dess giltighetstid förlängts.
Arbetsdomstolen konstaterade att parternas avtalsförhandlingar normalt avslutas med att parterna träffar en överenskommelse som dokumenteras i ett protokoll. Protokollet anger ofta att det tidigare kollektivavtalet prolongeras med de ändringar och tillägg som anges i protokollet. I protokollet anges den nya avtalstiden samt de förändringar av löner och allmänna anställningsvillkor m.m. som parterna enats om. Det är vidare vanligt att parterna därefter upprättar ett avtalstryck som innehåller den konsoliderade avtalstext som parterna enats om. Efter en redogörelse av domstolens praxis konstaterade Arbetsdomstolen att det gamla kollektivavtalet normalt får anses ha upphört att gälla och ersatts av ett nytt om parterna gemensamt upprättat ett avtalstryck som anger den nya avtalstiden och innehåller den konsoliderade avtalstexten. Detsamma gäller även om parterna inte upprättar ett avtalstryck, om parterna i samband med att de enas om ny avtalstid även kommer överens om sådana ändringar av löner och anställningsvillkor som är brukliga vid omförhandlingar av förbundsavtal.
Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationen för det i målet aktuella kollektivavtalsområdet hade kommit överens om ett kollektivavtal. Av protokollet framgick att parterna prolongerade mellanvarande avtal för perioden 1 april 2017 – 31 mars 2020 med de ändringar och tillägg som framgick av särskild bilaga. Ett avtalstryck med den konsoliderade avtalstexten hade därefter upprättats. Med hänvisning till sin praxis konstaterade Arbetsdomstolen att överenskommelsen innebar ett nytt avtal som ersatte det äldre. Arbetsgivaren var inte längre bunden av det tidigare kollektivavtalet eftersom dess tidigare arbetsgivarorganisation inte längre var det.
I målet framfördes en invändning om att en utträdande arbetsgivare som inte säger upp avtalet är bunden av ”det gamla avtalet” även om organisationerna har kommit överens om vad som ska gälla för nästa avtalsperiod. Arbetsdomstolen fann att den uppfattningen inte var förenlig med förarbeten och rättspraxis om att en medlem aldrig är bunden längre än organisationen.
Arbetsdomstolen redogjorde för preskriptionsreglerna i 41 § LAS som anger att den som vill kräva skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen ska underrätta motparten inom fyra månader från den tidpunkt den skadegörande handlingen företogs. Om förhandling enligt MBL eller kollektivavtal påkallats ska talan väckas inom fyra månader från det att förhandlingen avslutades för att talan inte ska preskriberas. Saknas kollektivavtal mellan de förhandlande parterna är tvisteförhandling slutförd efter en förhandlingsomgång, istället för uppdelningen med lokal och därefter central förhandling, som annars är brukligt vid kollektivavtalsbundenhet.
I frågan om preskription konstaterade Arbetsdomstolen att arbetstagarorganisationen hade påkallat lokal förhandling i tid. Efter att lokal förhandling avslutats påkallades ”central förhandling” som hölls utan att arbetsgivaren gjorde någon invändning om preskription eller om att man inte var förhandlingsskyldig. Talan väcktes sedermera mer än fyra månader efter den lokala förhandlingen avslutats, men kortare tid än fyra månader efter att den andra förhandlingen avslutats. Eftersom arbetsgivaren inte var bundet av kollektivavtalets förhandlingsordning var tvisteförhandlingen avslutad efter den första förhandlingsomgången. Trots detta medverkade arbetsgivaren vid en ”central förhandling”. I sin praxis har Arbetsdomstolen funnit att arbetstagare i sådan situation när preskriptionsfrister löper under en förhandling, haft grundad anledning att anta att han, för att undgå preskription, i vart fall inte skulle behöva väcka talan innan den ”centrala” förhandlingen ägt rum. Vidare har domstolen i sin praxis givit arbetstagaren skäligt rådrum med en månad att väcka talan efter att den ”centrala” förhandlingen avslutats. Samma ställningstagande gjordes även i detta mål. Eftersom arbetstagaren inte hade väckt talan inom en månad efter att den andra förhandlingen avslutats var talan preskriberad. Rättsläget bedömdes ha varit påtagligt svårbedömt och arbetstagaren ansågs haft skälig anledning att få tvisten prövas, varför vardera parten fick bära sin rättegångskostnad.