Nya AD-domar
Här publicerar vi snabba, korta kommentarer av de viktigaste domarna under veckan i Arbetsdomstolen. Hela domarna hittar du på Arbetsdomstolen hemsida via länken under kommentarer.
AD 2020 nr 65
Fråga i målet var om arbetsgivaren, ett pastorat, hade brutit mot förhandlingsskyldigheten i 13 § medbestämmandelagen (MBL) när pastoratet underlåtit att förhandla innan visst besked lämnades om en kyrkomusikers möjligheter att arbeta hemma och om hans ansvar för en barnkör. Även fråga om ändring av talan.
I frågan om hemarbete framgick det, enligt Arbetsdomstolen, av utredningen att arbetstagaren redan från anställningens början i någon mån arbetade hemifrån men att hans arbetsställe enligt anställningsbeviset var pastorsexpeditionen. Vidare fann domstolen utrett att arbetstagaren tidigt i anställningen blivit tillsagd att vara på arbetsplatsen och att han inte tilläts arbeta hemma i stor utsträckning, även om han faktiskt gjorde så. När församlingens nya arbetsledande komminister senare förklarade för arbetstagaren att han inte fick arbeta hemma innebar beskedet inte ett beslut om viktigare förändring eftersom han inte hade arbetsgivarens tillstånd att i större utsträckning arbeta hemma. Någon förhandlingsskyldighet hade således inte ålegat arbetsgivaren.
Såvitt avsåg frågan om barnkören konstaterade Arbetsdomstolen följande. Utredningen, bl a innehållet i platsannonsen och vittnesuppgifter från den arbetsgivarrepresentant som höll intervjun, visade att arbetstagaren hade accepterat anställningen med insikt om att den innebar ett övergripande ansvar för den musikaliska verksamheten, inklusive körverksamheten. Arbetstagaren fick visserligen vid tillträdet ett tillfälligt undantag från den arbetsuppgiften eftersom det då fanns annan personal som kunde utföra den.
Parterna i målet var eniga om att arbetsgivaren, under år 2015, uppdrog åt arbetstagaren att faktiskt arbeta med barnkören. Enligt arbetstagarsidan fick han dock inget ansvar för barnkören i detta skede, utan skulle enbart ackompanjera den. Först år 2017 tilldelades han detta ansvar enligt arbetstagarsidan. Av utredningen drog dock Arbetsdomstolen slutsatsen att arbetsgivaren redan år 2015 fattat beslut om att arbetstagaren skulle ta faktiskt ansvar för barnkören på det sätt som ingick i hans anställningsavtal, om än tillsammans med en annan anställd. År 2017 klargjorde en arbetsgivarrepresentant för arbetstagaren att denne skulle utföra bl a de administrativa arbetsuppgifterna och inte lägga dessa på den andra arbetstagaren. Det omtvistade beslutet befanns således ha fattats år 2015 såsom arbetsgivaren anfört.
Arbetstagarsidan framförde som alternativt påstående att beslut fattades år 2015 och att arbetsgivaren då brutit mot förhandlingsskyldigheten. Enligt Arbetsdomstolen innefattade detta påstående ett helt annat händelseförlopp och utgjorde därmed en otillåten taleändring enligt 13 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken. Talan i denna del avvisades således.
Slutligen prövade Arbetsdomstolen invändningen om att arbetsgivarens beslut i januari 2019, om att arbetstagaren ensam skulle sköta det praktiska arbetet i barnkören, innebar en viktigare förändring av hans arbetsförhållanden som enligt 13 § MBL borde ha förhandlats. Arbetsdomstolen uttalade att det skulle kunna ifrågasättas om inte den omständigheten att arbetstagaren fick ensamt tillsynsansvar för barnen och den inverkan det hade på hans arbetsmiljö, skulle medföra att fackförbundet typiskt sett hade velat förhandla frågan innan arbetsgivaren fattade sitt beslut. Arbetet med barnkören avsåg dock ett kortare arbetspass per vecka bland de många olika sysslor kyrkomusikern hade, han fick inte ansvar för någon ny verksamhet eller nya arbetsuppgifter, och det fanns annan personal i lokalen som vid behov kunde hjälpa till. Vid en samlad bedömning fann Arbetsdomstolen att beslutet om ensamarbete med barnkören var av mindre betydelse och således inte innebar en viktigare förändring av kyrkomusikerns arbetsförhållanden. Arbetstagarsidans talan avslogs således i sin helhet.
AD 2020 nr 66
Målet gällde schemaändringar i ett bolag som var bundet av två konkurrerande kollektivavtal där tvist uppstått gällande bolagets skyldigheter gentemot den arbetstagarpart som ingått det senast tecknade avtalet, dvs andrahandsavtalet.
Bolaget träffade, i enlighet med en bestämmelse i det först tecknade centrala kollektivavtalet, en lokal överenskommelse med fackförbundet Transport om ändrade arbetstidsscheman som berörde hamnarbetare, varav flertalet var medlemmar i Hamnarbetarförbundet. Den första tvistefrågan avsåg om bolaget, genom att inte träffa lokal överenskommelse med Hamnarbetarförbundet, bröt mot en bestämmelse i andrahandsavtalet enligt vilken arbetstid vid skiftarbete skulle förläggas enligt ett lokalt upprättat arbetstidsschema. De två aktuella kollektivavtalen var likalydande.
Arbetsdomstolen redogjorde för rättsläget och anförde i huvudsak följande. Att en part redan är bunden av kollektivavtal beträffande verksamhet för vilken parten sluter sådant avtal med annan motpart innebär inte i och för sig att det senare avtalet skulle sakna rättslig verkan. Frågan om och på vilket sätt parten ska anses bunden av det senare avtalet blir beroende av vilken förpliktelse de båda konkurrerande avtalen ålägger arbetsgivaren. Såvitt avser anställningsvillkor har Arbetsdomstolen uttalat att som huvudregel, vid två konkurrerande kollektivavtal, har det först tillkomna avtalets bestämmelser företräde och arbetsgivaren är inte skyldig att tillämpa det senare avtalets bestämmelser om anställningsvillkor. Såvitt avser bestämmelser som gäller annat än anställningsvillkor, blir arbetsgivaren fri från att fullgöra en utfästelse i det senare kollektivavtalet endast om den utfästelsen kolliderar med utfästelse i det tidigare avtalet på det sättet att arbetsgivaren inte kan följa det ena åtagandet utan att bryta mot det andra.
I målet gjorde Hamnarbetarförbundet i första hand gällande att den gemensamma partsavsikten var att andrahandsavtalet skulle vara jämställt, likalydande och fristående från förstahandsavtalet, även när det gällde möjligheten att teckna lokala kollektivavtal. Arbetsdomstolen menade att det inte kunde dras några slutsatser av den omständigheten att man strukit över vissa meningar i avtalet om första- och andrahandsavtalets effekter. Inte heller arbetstagarsidans muntliga bevisning talade för att andrahandsavtalet skulle ha den innebörd som Hamnarbetarförbundet gjorde gällande. Utredningen gav snarare stöd för att parterna var djupt oeniga i frågan. Avtalsparterna befanns således inte ha varit överens om att bestämmelsen om skyldighet att teckna lokal överenskommelse om skiftarbete skulle vara tillämplig för arbetsgivare bundna av båda avtalen.
Gällande bestämmelsens karaktär konstaterade Arbetsdomstolen att den syftade till att reglera arbetstidens förläggning vid skiftarbete och fick därmed, huvudsakligen, anses som en bestämmelse om anställningsvillkor. Avtalstexterna konstaterades vara likalydande men oförenliga eftersom de förutsatte likalydande lokala överenskommelser med båda organisationerna. De två bestämmelserna var inte på något sätt samordnade med varandra. Mot denna bakgrund fann Arbetsdomstolen slutligen att det först tecknade avtalet fick ges företräde. Allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott utgick således inte sedan Hamnarbetarförbundet, vid kollektivavtalets ingående, kände till att arbetsgivarorganisationen i vilken bolaget var medlem redan var bundet av kollektivavtal med Transport.
I frågan om bolaget brutit mot förhandlingsskyldigheten i 11 § MBL konstaterade Arbetsdomstolen att dess praxis fastställt att bestämmelsen endast är tillämplig då frågan ligger inom ramen för arbetsgivarens ensidiga beslutanderätt. Anledningen är att i situationer då det krävs en överenskommelse mellan fack och arbetsgivare tas arbetstagarens intressen tillvara genom kravet på överenskommelse. Parterna i målet var mot den bakgrunden överens om att bolaget inte hade haft någon förhandlingsskyldighet i frågan gentemot Transport. Arbetsdomstolen fann dock att schemaändringarna, i förhållande till Hamnarbetarförbundet, fick betraktas som ett ensidigt arbetsledningsbeslut eftersom förbundet inte genom förhandlingar om en överenskommelse kunnat påverka beslutet. Eftersom överenskommet arbetstidsschema skulle tillämpas även på Hamnarbetarförbundets medlemmar, stod det enligt Arbetsdomstolen klart att den lokala överenskommelsen skulle få direkt betydelse för dessa. Arbetsdomstolen fann således att bolaget var förhandlingsskyldigt gentemot Hamnarbetarförbundet, under förutsättning att beslutet om ändrade arbetstidsscheman inneburit en viktigare förändring i enlighet med lydelsen i 11 § MBL. Arbetsgivarpartens invändningar om att det skulle medföra praktiska svårigheter för bolaget med parallella förhandlingar, avfärdades med motiveringen att bundenhet av flera kollektivavtal i förhållande till olika fackförbund inte får till följd att en förhandlingsskyldighet enligt 11 § MBL inte finns. Förhandlingssituationerna i förevarande fall skiljer sig åt på så sätt att det är fråga om kollektivavtalsförhandlingar respektive medbestämmandeförhandlingar.
I fråga om schemaändringarna utgjort en viktigare förändring för de aktuella arbetstagarnas arbetsförhållanden konstaterade Arbetsdomstolen bl a följande. Förändringarna gällde såväl arbetstidens förläggning och dess omfattning och innebar arbete under nattetid. Utredningen visade att förändringarna hade vissa sociala konsekvenser för t ex arbetstagare med ansvar för barn. Efter en samlad bedömning fann domstolen att schemaändringarna var av sådan betydelse att de medfört en förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren.
Arbetsdomstolen delade inte arbetsgivarens uppfattning om att det förelegat synnerliga skäl att fatta beslut innan förhandling. Några praktiska hinder av betydelse att föra parallella förhandlingar förelåg inte och inget i utredningen talade för att schemaändringarna behövde genomföras med så kort varsel att förhandling enligt 11 § MBL inte hade varit möjlig. Arbetsgivaren befanns således ha brutit mot förhandlingsskyldigheten i aktuellt lagrum och dömdes att betala ett allmänt skadestånd.
Slutlig fråga i målet gällde om arbetsgivaren brutit mot arbetsmiljölagen (AML) och förtroendemannalagen (FML) genom att inte samverka med Hamnarbetarförbundets huvudskyddsombud inför det ändrade arbetstidsschemat.
Arbetsdomstolen konstaterade inledningsvis bl a att bestämmelsen i 6 kap. 3 § AML om att ett huvudskyddsombud ska utses vid ett arbetsställe där det finns mer än ett skyddsombud, inte hindrar att flera huvudskyddsombud utses om det finns flera fackliga organisationer. Av lagen framgår att skyddsombudets rätt att delta i planeringen avser varje stadium som är av betydelse från arbetsmiljösynpunkt. Arbetsgivare får inte hindra ett skyddsombud att fullgöra sina uppgifter. Att inte låta ett skyddsombud delta i planering enligt ovan kan vara ett sådant hindrande.
Enligt Arbetsdomstolen framgick av utredningen att de planerade schemaändringarna hade betydelse för arbetsmiljöförhållandena. Det konstaterades att bolagets samverkan med Transports huvudskyddsombud inte fråntagit bolaget dess skyldighet att även samverka med Hamnarbetarförbundets skyddsombud. Genom att låta Hamnarbetarförbundets skyddsombud ta del av riskbedömningen, visserligen innan ändringarna skulle träda i kraft, men efter det att bolaget träffat en lokal överenskommelse om schemaändringar med Transport, hade bolaget hindrat honom att fullgöra sina uppgifter som huvudskyddsombud. Bolaget befanns således skadeståndsskyldigt gentemot huvudskyddsombudet och Hamnarbetarförbundet för brott mot AML och FML.