Arbeta mindre med bibehållen lön och samtidigt upprätthålla produktion, välfärd och konkurrenskraft. Så lyder ekvationen bakom en av arbetsmarknadens mest laddade debatter.
Förespråkarna lyfter fram bättre hälsa, mer tid för familj och ökad jämställdhet. Kritikerna påminner om att välstånd bygger på arbetade timmar och att det inte finns några gratis luncher.
Almega är tydliga: Sverige behöver fler arbetade timmar, inte färre. Dessutom hör arbetstidsfrågor hemma vid förhandlingsbordet, inte i riksdagen.
Den svenska modellen bygger på att löner och arbetsvillkor, inklusive arbetstid, bestäms av arbetsmarknadens parter. Inte av staten. Om riksdagen lagstiftar om en generell arbetstidsförkortning inkräktar staten på ett av kollektivavtalens mest centrala förhandlingsområden, vilket skulle urholka förhandlingarnas syfte och parternas legitimitet.
Sveriges 650 branschvisa kollektivavtal hanterar redan arbetstidsfrågor. Och i den senaste avtalsrörelsen justerades arbetstiden i en majoritet av avtalen. En lagstadgad, generell reform skulle ta ifrån parterna ett verktyg som tjänat Sverige väl i decennier och dessutom helt bortse från de skilda förutsättningar som råder i olika branscher.
Det är lätt att förstå dragningskraften i kortare arbetstid med bibehållen lön. De flesta arbetar inte för arbetets skull, utan för att försörja sig och sin familj. Att få mer tid för återhämtning och liv utanför jobbet är i grunden en förståelig tanke. Men reformer kommer alltid till ett pris. Den fråga som förespråkarna för en generellt kortare arbetstid hittills lämnat obesvarad är också den mest grundläggande: vem ska betala? Sanningen är att någon måste betala. I slutändan handlar det om lägre konkurrenskraft eller sämre välfärd.
Till skillnad från industrin har tjänsteföretag betydligt svårare att kompensera för förlorad arbetstid genom att automatisera eller effektivisera bort problemet. I tjänstesektorn är medarbetaren och dennes arbetstid själva produkten: det är läkarens patientmöten, juristens rådgivning, lärarens lektioner och programmerarens timmar som skapar värdet. Varje timme som försvinner är en tjänst som inte levereras, en kund som inte får hjälp, ett uppdrag som inte slutförs. Det gör tjänsteföretag fundamentalt annorlunda och särskilt känsliga för en reform som tar bort just det som driver deras verksamhet.
Kollektivavtal bygger på att båda parter har något att vinna. Om en generell arbetstidsförkortning pressas in, utan hänsyn till förutsättningar och utan relevant motvaluta, minskar incitamenten att överhuvudtaget teckna kollektivavtal. Varför binda upp sig i ett avtal som systematiskt driver upp kostnaderna utan att ge något tillbaka? För många tjänsteföretag, särskilt mindre bolag med redan pressade marginaler, kan det bli den avgörande anledningen att stå utanför. På sikt riskerar det att urholka kollektivavtalens täckningsgrad och därmed den svenska modellens fundament.
Almegas rapport Tid är pengar och välstånd från 2025 visar på ett produktionsbortfall på 181 miljarder kronor per år, bara i den privata tjänstesektorn. Det motsvarar fem till sex års reallöneökningar för de anställda. Vad reformen ger i kortare arbetstid tas tillbaka i minskat löneutrymme, något som arbetstagarna kanske inte märker direkt.
Ett inte helt ovanligt argument är att kortare arbetstid skulle skapa fler jobb genom att fler delar på befintliga arbeten. Detta har dock inget tydligt stöd i forskningen. Med bibehållen lön stiger kostnaden per arbetstimme utan att några nya intäkter skapas som kan finansiera nyanställningar. Och när arbetsgivare blir mer restriktiva med att anställa är det de som redan står längst från arbetsmarknaden som drabbas hårdast.
