”Fackens arbetstidskrav hotar jobb, välfärd och den svenska modellen”

Kraven på arbetstidsförkortning bygger på en orimlig premiss att vi kan arbeta mindre, behålla lönen och samtidigt upprätthålla produktion, välfärd och konkurrenskraft. Det går inte.

En generell arbetstidsförkortning innebär färre arbetade timmar i ekonomin och därmed lägre produktion, minskade skatteintäkter och i förlängningen ett fattigare samhälle.

Dessutom saknas stöd för att produktiviteten skulle öka i den utsträckning som krävs. Kortare arbetstid innebär ett ökat behov av personal i ett läge där kompetensbrist redan råder. I tjänstesektorn, där intäkterna är beroende av antalet arbetade timmar, innebär det dessutom ett direkt intäktstapp som är svårt att kompensera.

I verksamheter som vård och omsorg, där arbetet måste utföras på plats dygnet runt, går det inte att effektivisera bort behovet av arbetade timmar. Då återstår bara två alternativ: högre kostnader eller sämre kvalitet.

Redan detta borde räcka för att avfärda idén om en generell arbetstidsförkortning. Ändå fortsätter fackens offensiv för att göra arbetstidsförkortning till ett generellt krav och en dålig idé till ett direkt hot mot den svenska modellen.

Arbetstidsförkortning blev en central fråga i den senaste avtalsrörelsen. Flera fackförbund hävdade dessutom att det var en del av industrinormen, det så kallade märket. Frågan är långt ifrån avgjord. Om inte fack och vissa politiker tänker om riskerar nästa års avtalsrörelse att bli värre. Det är ett misstag som både löntagare och företag får betala för.

Balansen mellan arbete och fritid är viktig. Märket är dock fel plats för breda arbetslivsreformer.

Märkets uppgift är tydlig. Det anger löneökningstakten på svensk arbetsmarknad. När facken agerar som om arbetstidsförkortning ska gälla generellt, förskjuts fokus från löneökningstakt till att driva fram likriktade villkor. I stället för att avgöras i branschvisa och lokala avtal förväntas de gälla alla, eftersom facken försöker göra dem till en del av normeringen. Det är en fundamental missuppfattning av vad normering är och hotar att spräcka den ordning som håller samman svensk lönebildning.

Märket sätts i industrin och bildar ramarna för lönebildningen i hela ekonomin. Normeringen handlar om löneökningstakten, inte om att göra villkoren lika i alla branscher. När andra frågor görs generella blir det svårare att jämföra avtal, bedöma kostnader och hålla ihop lönebildningen.

Att inkludera arbetstid är inte frågan i sig. Arbetstid har alltid varit en del av förhandlingarna. Men att göra den till ett generellt krav oavsett branschens förutsättningar bryter mot logiken bakom lönebildningen.

Kollektivavtalens styrka ligger i att de inom dessa ramar möjliggör branschanpassade lösningar. Olika näringar har skilda förutsättningar. Avtalen är tänkta som verktyg för verksamhetsnära och lokalt anpassade överenskommelser, inte som generella reforminstrument.

När flera fackförbund hävdar att arbetstidsförkortning ska ingå i märket finns det skäl att påminna om vad normeringen innebär. Normering är inte en reformkatalog. Det är ett gemensamt ankare just för att den är tydlig och jämförbar.

Arbetstidsförkortning kan räknas som en kostnad i ett avtal. Men att ta tid från löneutrymmet är inte samma sak som att låta tid styra märket. Märket handlar om hur mycket lönerna kan öka, inte hur mycket vi ska arbeta.

I praktiken innebär kortare arbetstid mindre utrymme för löneökningar: ett val mellan kortare arbetstid och höjda löner. Kortare arbetstid är alltså inte ett neutralt byte mot lön. Det påverkar direkt produktion, kostnader och behovet av arbetskraft.

Utvecklingen hotar dessutom den svenska modellen på ett mer grundläggande sätt. Kollektivavtal bygger på frivillighet och ömsesidighet. Arbetsgivare accepterar kostnader i utbyte mot stabilitet och att konkurrenterna verkar under samma villkor. När villkoren görs allt mer enhetliga, oavsett verksamhetens förutsättningar, rubbas denna balans. Varför ansluta sig till en modell som driver kostnader utan att ta hänsyn till verksamhetens förutsättningar?

Hotet förstärks av fackens tilltagande bruk av konfliktvapnet. Generella krav drivs igenom under hot om konflikt och tränger undan lösningar byggda på dialog och lokal anpassning. I flera fall har mycket omfattande konflikthot lagts i oproportionerligt smala sakfrågor.

Dessutom har sympatiåtgärder riktats mot företag som har kollektivavtal och därmed redan betalat för arbetsfred.

Om kollektivavtal inte skyddar mot att dras in i andras konflikter minskar nyttan av att ansluta sig. De senaste årens konflikter visar dessutom hur svårt det är att med stridsåtgärder få arbetsgivare att ansluta sig.

När arbetstidsförkortning drivs som ett generellt krav och konfliktvapnet används brett hotas modellens legitimitet. Ett system som kräver hot för att fungera undergräver sin egen legitimitet.

Minskad arbetstid innebär antingen lägre produktion eller högre kostnader när fler måste anställas. Det minskar utrymmet för löneökningar, vilket drabbar löntagarna. Antingen pressas vinster och investeringar, eller så faller produktionen. I båda fallen försvagas konkurrenskraften och skattebasen.

Fackens syn på arbetstidsförkortning bygger på en orealistisk idé om vad ekonomin klarar av. När den dessutom drivs som ett generellt krav i hela avtalsrörelsen riskerar den att slå sönder en fungerande lönebildning och i förlängningen drabba både konkurrenskraft och tillväxt.

Det är en sak att vilja mer. En annan att bortse från konsekvenserna. I längden straffar det både löntagare, företag och den modell som hållit svensk arbetsmarknad samman.

Ann Öberg, vd, Almega
Maria Möller, arbetsgivarpolitisk chef, Almega