Med hot som verktyg byggs ingen tillit
Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog har rätt i att den svenska modellen bygger på tillit. Men hans slutsats blir fel. Det är inte arbetsgivarsidan som bryter mot traditionen. Det är Kommunals eget sätt att förhandla som förskjuter spelreglerna. Det skriver Per Östlund, förhandlingschef på Vårdföretagarna, i en replik i Lag & Avtal.
Modellen vilar på gemensamma partsavsikter där avtalens syfte och tillämpning bärs av ömsesidig förståelse. Men när förhandlingar systematiskt drivs till medling under återkommande hot om konflikt, inklusive sympatiåtgärder, förändras logiken. Då har tillit ersatts av taktik.
När förhandlingarna drivs på det sättet försvinner utrymmet för gemensam tolkning. Det som återstår är ordalydelsen. Varje formulering vägs, varje otydlighet riskerar att bli konflikt. Det är just den utveckling som Ingelskog säger sig vilja undvika.
Att pressa fram uppgörelser under konflikthot kan ge kortsiktiga vinster. Men priset är högt. Ju mer juridiskt präglade förhandlingarna blir, desto mindre utrymme finns för den flexibilitet och det ansvarstagande som gjort modellen framgångsrik.
Kommunal efterlyser mer tillit. Det är rimligt. Men då måste de också se sin egen roll i utvecklingen. Den som oroar sig för bristande tillit gör klokt i att börja med en titt i spegeln.
Tillit kan inte krävas. Den måste förtjänas. Och den undergrävs när förhandlingar drivs på ett sätt som gör gemensamma partsavsikter irrelevanta.
Frågan är inte om modellen kan fungera utan tillit. Det kan den inte. Frågan är hur länge den kan fungera när Kommunals sätt att förhandla fortsätter att tränga undan just den tilliten.