Bygg inte ett totalförsvar för går­dagens Sverige

Nationella Beredskapsveckan har just avslutats. Under veckan har beredskapsfrågorna stått högre på dagordningen än vanligt. Medborgare, organisationer och företag har uppmanats att stärka sin beredskap och fundera över sin roll i en kris. Det är viktigt. Men det ger också anledning att ställa en större fråga: bygger vi ett totalförsvar anpassat till dagens Sverige?

För Sverige rustar. Lager fylls på, försörjningsberedskapen stärks och totalförsvaret byggs upp efter decennier av neddragningar. Det är nödvändigt. Men när vi nu stärker vår beredskap finns en risk att vi utgår från en föråldrad bild av samhället.

Historiskt byggde Sveriges beredskap på ett industrisamhälle. Fokus låg på lager, produktion, energi och fysisk infrastruktur. Men det Sverige som ska försvaras i dag är i hög grad ett tjänstesamhälle. Människor, kompetens och tjänster bär upp ekonomin och de samhällsfunktioner som måste fungera i kris och krig.

Trots det präglas mycket av beredskapsdebatten fortfarande av ett synsätt där varor och materiel står i centrum. Vi riskerar att bygga ett totalförsvar för det Sverige som en gång var, snarare än det Sverige som faktiskt ska försvaras.

Läkemedel hjälper inte om det saknas läkare, sjuksköterskor eller fungerande IT-system. Livsmedel måste inte bara produceras utan också distribueras, säljas och betalas för. Vård, omsorg, utbildning, säkerhet och stora delar av vår digitala infrastruktur bygger ytterst på människors kompetens.

Ett modernt samhälle är inte bara beroende av varor, utan i minst lika hög grad av tjänster.

Produktionen automatiseras och tekniken tar över alltfler arbetsuppgifter. Men kompetens, ledarskap och omställningsförmåga kan inte automatiseras på samma sätt. Ju mer avancerat samhället blir, desto viktigare blir människorna som får systemen att fungera.

Cyberangrepp, sabotage och störningar i leveranskedjor suddar ut gränsen mellan fred, kris och krig. Motståndskraft byggs varje dag, inte först när krisen kommer.

Tjänstesektorn spelar därför en avgörande roll. Verksamheter inom vård, omsorg, säkerhet, bemanning, transporter, utbildning, tech, juridik, media och service får samhället att fungera även under press.

Många företag vill bidra till Sveriges beredskap. Utmaningen är ofta inte viljan, utan att veta vilka konkreta steg som behöver tas för att komma igång.

Men just tjänstesektorn ställs inför en särskild utmaning. Till skillnad från varor går tjänster inte att lagerhålla. De produceras och levereras av människor. Därför måste kompetens- och personalförsörjning bli en central del av Sveriges beredskapsarbete.

Vad händer om nyckelkompetens försvinner? Hur säkerställer vi bemanning i samhällsviktiga verksamheter under längre störningar? Hur bygger vi motståndskraft i verksamheter där människors kunskap är den viktigaste resursen?

Beredskapsveckan visar att intresset för dessa frågor växer. Men nästa steg måste vara att omsätta insikten i konkret beredskapsarbete.

Glädjande nog arbetar allt fler verksamheter strukturerat med frågor om personal, kompetens, utbildning, ledning och samverkan, områden som är avgörande för motståndskraften i ett tjänstesamhälle. Almegas Beredskapsindex är ett exempel på hur sådana perspektiv kan omsättas i praktiskt beredskapsarbete.

För de flesta företag handlar totalförsvaret inte om nya uppgifter. Det handlar om att kunna fortsätta leverera det man redan gör, även under betydligt svårare förhållanden.

Om vi menar allvar med att bygga ett starkare och mer motståndskraftigt Sverige måste tjänstesektorn få en självklar plats i totalförsvaret. Annars riskerar vi att bygga ett försvar för det förra århundradet, när det är morgondagens Sverige som behöver försvaras.

Vi kan lagerhålla varor. Men Sveriges viktigaste beredskapsresurs är fortfarande människor.

Ann Öberg
vd, Almega