Modellbeskrivning Statsfinansiella effekten av arbetslöshet

Här följer en beskrivning av beräkningsmodellen bakom Almegas räknesnurra för arbetslöshetens kostnad.

Det är svårt att fullt ut fånga alla kostnadskomponenter i en enskild beräkningsmodell. I denna studie har därför fokus lagts på att belysa de direkta offentliga kostnaderna, och särskilt de kostnader som är tydligt och entydigt kopplade till arbetslöshet.

Av de olika ersättningsformer som kan relateras till arbetslöshet utgör arbetslöshetsersättningen, aktivitetsstödet/utvecklingsersättningen och det ekonomiska biståndet de i särklass största utgiftsposterna. De årliga utbetalningarna uppgår till omkring 25, 18, respektive 5 miljarder kronor, vilket är avsevärt mer än exempelvis etableringsersättningen, som uppgår till cirka 900 miljoner kronor.

Beräkningsmodellen utgår från de totala utbetalningarna av arbetslöshetsersättning, aktivitetsstöd, utvecklingsersättning samt ekonomiskt bistånd, dividerat med det totala antalet arbetslösa enligt Arbetsförmedlingens definition. Eftersom arbetslöshetsersättning, aktivitetsstöd och utvecklingsersättning utgör skattepliktig inkomst reduceras dessa belopp med kommunal inkomstskatt för att beräkna de faktiska nettoutbetalningarna. Skatteintäkterna betraktas således inte som en offentlig kostnad, då de återförs till den offentliga sektorn.

De totala bruttoutbetalningarna från den offentliga sektorn till inskrivna arbetslösa uppgår till cirka 48 miljarder kronor per år. Efter avdrag för kommunal inkomstskatt på de skattepliktiga ersättningarna uppgår de samlade nettoersättningarna till cirka 29 miljarder kronor.

Ekonomiskt bistånd är däremot inte skattepliktigt, varför de utbetalda cirka 5 miljarderna motsvarar den faktiska offentliga kostnaden. Sammantaget uppgår därmed den totala nettokostnaden för ersättningar till arbetslösa till cirka 34 miljarder kronor. Detta belopp divideras i nästa steg med det totala antalet arbetslösa enligt Arbetsförmedlingens definition, vilket uppgår till cirka 366 000 personer.

Resultatet, cirka 93 000 kronor per person och år, representerar den genomsnittliga nettoersättningen per arbetslös och utgör modellens kostnadssida.

Att gå från arbetslöshet till arbete innebär inte enbart minskad ersättning till den arbetslöse utan även att skatteintäkterna ökar.

För att beräkna de offentliga intäkterna vid återgång till arbete antas att individen erhåller en arbetsinkomst motsvarande 75 procent av medianlönen. Antagandet syftar till att på ett försiktigt sätt spegla de lönenivåer som ofta gäller vid inträde på arbetsmarknaden, exempelvis genom instegsjobb, deltidsarbete eller anställningar med lägre kvalifikationskrav.

Tidigare forskning om så kallade löneärr (wage scar) pekar på att även relativt korta perioder av arbetslöshet kan leda till varaktigt lägre löner, i storleksordningen 5–40 procent (Gregg & Tominey, 2004; Andersson & Brännström, 2018). Mot denna bakgrund är antagandet om en arbetsinkomst motsvarande 75 procent av medianlönen förenligt med forskningsläget och utgör ett försiktigt, men realistiskt, antagande vid beräkningar av offentliga intäkter vid återgång till arbete från arbetslöshet.

Intäktssidan beräknas i flera steg. För det första uppskattas de ökade skatteintäkterna i form av kommunal inkomstskatt och arbetsgivaravgifter som uppstår när en individ övergår från arbetslöshet till sysselsättning. Dessa beräkningar baseras på 75 procent av medianlönen, vilket ger en årlig offentlig intäkt om cirka 213 000 kronor per person.

I nästa steg beräknas individens ökade disponibla inkomst genom att skillnaden mellan nettolönen (baserad på medianlönen) och den tidigare beräknade genomsnittliga nettoersättningen beräknas. För att uppskatta ökade momsintäkter multipliceras denna inkomstökning med hushållens genomsnittliga konsumtionsandel (justerad med hjälp av SCB:s sparkvot) samt med den genomsnittliga momssatsen enligt EUROMOD. Denna beräkning resulterar i en uppskattad ökning av momsintäkterna om cirka 17 000 kronor per person och år.

Den totala intäktssidan erhålls sedan genom att summera de ökade intäkterna från kommunal inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt, vilket uppgår till cirka 230 000 kronor per person och år.

Tabell 3-Intäkter som uppstår vid återgång till arbete

Den samlade samhällsekonomiska årsvinsten av att en arbetslös individ övergår till sysselsättning beräknas genom att summera kostnadssidan och intäktssidan. Det vill säga summan av den reducerade kostnaden (93 000 kronor) och de ökade intäkterna (230 000 kronor), vilket totalt uppgår till cirka 323 000 kronor per person och år.

Avslutningsvis bör det noteras att vår bedömning av ersättningen till arbetslösa inte fullt ut fångar alla aspekter av arbetslöshetens kort- och långsiktiga kostnader, men ger en robust och approximativ uppskattning av de största och mest direkt mätbara offentligfinansiella kostnadskomponenterna.

Tabell 4 – Räkneexempel

De kvantifierade vinster som redovisas i tabellen ska tolkas som den direkta finansiella effekten av att en individ går från arbetslöshet till arbete, givet de gjorda antagandena och avgränsningarna. Beräkningarna fångar således de kortsiktiga och direkt observerbara effekterna för de offentliga finanserna, medan bredare och mer långsiktiga samhällsekonomiska vinster såsom produktionsökning, förbättrad hälsa och stärkt arbetsmarknadsanknytning, inte kvantifieras inom ramen för modellen.

De redovisade resultaten bör därför tolkas som en försiktig uppskattning, där den totala samhällsekonomiska vinsten av återgång till arbete sannolikt är större än de belopp som här beräknas.