Almega Tjänste­företagen

Jag känner inte igen något av Boströms verklighet

28 december, 2021.

Håkan Boström är en borgerlig kritiker av friskolesystemet. Han är ledarskribent på liberala Göteborgs-Posten (GP). Under julhelgen skrev han en längre artikel i GP, riktad särskilt mot existensen av aktiebolag som driftsform.

Boström är en seriös tänkare vars argument är värda att diskutera. Han säger sig också vara för friskolor och valfrihet. Men han utvecklar två stora invändningar mot aktiebolagsdrivna friskolor.

Den ena invändningen är att de skulle främja betygsinflation, den andra att de skulle ”sänka lärarnas auktoritet” samt ersätta professionalism i utbildningen med ”kundtänkande”. Boström påstår också att det inte finns något egentligt behov av fria alternativ inom skolan, eftersom ”vi vet sedan länge hur man bedriver god undervisning” och ”elevunderlaget är a och o för en skolas kvalitet”. Hur denna hållning kan förenas med stöd i princip för värdet av friskolor är inte helt lätt att begripa.

Invändningarna behöver stöd i verklighetsbilder. Under två årtionden har jag varit höggradigt aktiv i den största friskolan inom grundskolan, Internationella Engelska Skolan. Hur jag än anstränger mig, känner jag inte igen någonting av den verklighet som Boström säger sig bygga sina slutsatser på.

Varje signal och direktiv från ägare och ledning hos IES går ut på att betyg ska sättas professionellt och att glädjebetyg ska motverkas. Tecken på betygsinflation i en skola eller i ett ämne föranleder kritik, inte uppmuntran. Organisationens etiska riktlinjer, antagna av styrelsen, fastslår: ”Vi sätter korrekta betyg i våra skolor efter bästa möjliga sakliga, professionella bedömning och böjer oss inte för försök till olämplig påverkan.” Den studie som Boström åberopar, av Jonas Vlachos från våren 2018, lider av den fundamentala bristen att Vlachos inte använt individdata. En uppföljning gjord av Statistiska Centralbyrån med individdata gav motsatt resultat. Skillnaden mellan resultat på nationella prov och slutbetyg är lägre för IES-elever än i snitt för svenska grundskolor.

Det ska medges att betygskriterier och kunskapskrav är notoriskt vaga och svåra att tolka, särskilt i ämnen som inte är föremål för nationella prov. Det finns säkert lärare som i något ämne i någon skola varit för generösa. Men jag kan försäkra att det inte är på uppmuntran från ägare, styrelse, ledning och rektorer. Tvärtom.

Handlingslogiken, i vart fall i grundskolan, är inte den Boström påstår. Avgörande för skolans framgång är att lärarna, under en stark rektor, känner professionell stolthet och dedikation. En sådan kultur skulle allvarligt undermineras för det fall lärarna delgavs signaler att det vore accepterat att fuska.

Den andra källan Boström åberopar vad gäller betygsinflation är docent Henrik Jordahl, som i en bok på engelska om de svenska valfrihetsreformerna iakttar att friskolor på gymnasienivå tycks ge något mer generösa betyg än kommunala gymnasier. Detta är allvarligt, med tanke på konkurrensen om platser på vissa program på universiteten. Men Jordahl fastslår samtidigt att det inte går att se någon skillnad mellan friskolor i aktiebolagsform och andra friskolor. Bästa åtgärd är förmodligen att komplettera betyg med intagningstester till attraktiva universitets­utbildningar.

Ingen friskole­organisation kan bli framgångsrik i längden, baserat på fusk. Om man har långa köer till skolan, som IES, blir det därtill lättare att stå emot även föräldratryck kring betyg och upprätthålla den professionella moralen.
Boström skriver: ”Så försvara gärna friskolor. Men de ska konkurrera med kvalitet, disciplin och krav. Det kan de bara göra om de får drivas enligt en professionell logik, inte efter en aktiebolagslogik. Den senare logiken tvingar i princip vinstdrivande skolor att släppa på disciplinen och ge glädjebetyg…. ”.

Detta är uppriktigt sagt fördomar och inte verklighet. Jag har från IES aldrig stött på den logik Boström beskriver som ”tvingande”. Aktiebolaget som driftsform står inte i motsättning till professionalism i verksamheten. Tvärtom, aktiebolaget underlättar effektivt genomförande av ett bestämt koncept, tillhandahåller tydliga och transparenta former för god ordning med öppna årsbokslut, revision med mera. Den främjar korta beslutsvägar och en systematisk uppbyggnad av finansiell stabilitet för verksamheten. De årliga nationella medarbetar­undersökningarna visar också, konsekvent, att lärare och ledare i friskolor anser sig ha större utrymme för sin professionalitet än med kommunalt huvudmannaskap.

Aktiebolagsformen medger också en tydlig avgränsning mellan verksamheten och det privata och motverkar därigenom korruption. Skolinspektionen har haft goda skäl när den genom åren välkomnat att huvudmän övergått från andra former, som egen firma, till aktiebolag.

En tidning som Göteborgs-Posten drivs som aktiebolag. Innebär det att Håkan Boström känner tryck att vara mindre professionell? Daniel Suhonen bedriver sin författar- och föreläsningsverksamhet genom ”Författarbolaget Suhonen AB”. Ska vi därför anse att han inte menar allvar med sina argument? Dagens Nyheter, Aftonbladet (AB), Expressen och Svenska Dagbladet (SvD) är andra verksamheter som sköts i aktiebolagsform – AB och SvD därtill med notering av aktien på börsen. Medför det att de inte söker främja ”professionell logik”? Tror ägare och företagsledning att verksamheterna går bäst om de underminerar strävan efter kvalitet? Ska vi som läsare tro att skribenter har andra drivande motiv än att göra goda yrkesprestationer?

Föreställningen att aktiebolag som praktisk verksamhetsform skulle underminera seriös strävan till professionalitet, och inte skulle kunna representera något gott för samhället, hämtar sin näring ur en antikapitalistisk föreställningsvärld hos vänstern. Dess ideologiskt grundade uppfattning om drivkrafterna, och framgångsfaktorerna, hos bolag är fördomsfulla i ordets konkreta mening. Domen är fälld i förväg, baserad på en allmän negativ uppfattning om företagande och företagare.

Vad gör en eldsjäl som vågar ta steget att starta en alternativ verksamhet? Förening eller kooperativ går inte, om man vill ha den kontroll över idén och dess förverkligande som entreprenörskapet kräver. Stiftelseformen fungerar typiskt sett först när det redan finns en förmögenhet som kan sättas in som kapital. Kvar står aktiebolaget, som en etablerad form med en tydlig lagstiftning i form av aktiebolagslagen. Att man valt denna form, innebär inte att eldsjälen övergett sin idé och sin drivkraft. Tvärtom, formen bidrar till en stabilitet som underlättar att driva idén. Och när också det ekonomiska värdet skapats efter många år, har grundaren satt ägandet i en stiftelse.

Men Håkan Boström hävdar därtill att det inte finns egentligt behov av alternativ inom skolans värld. Ty vad som är god undervisning vet alla redan. Och, tillägger han, ”elevunderlaget är a och o för en skolas kvalitet”. Här köper Boström uppfattningen att hur en skola drivs ingenting betyder för skolresultaten. Allt i fråga om kvalitet är avgjort med sammansättningen av elevkåren.

Detta är en grundsyn som länge dominerat Skolverket. Det gör den inte mer rimlig. På nära håll i Göteborg har Boström, som är en läsande person, tillgång till den grupp forskare runt Maria Jarl som kommit med studien ”Att organisera för skolframgång” (Natur & Kultur) och som visar att en skolas ledning, kultur och insats kan göra avgörande skillnad för skolresultaten, oavsett elevkårens socioekonomiska sammansättning. Professor Bo Rothstein, också han med bas i Göteborg, skrev om samma sak flera år tidigare, att det i Sverige fanns behov av ”School Effectiveness Research”.

Det är ett förfärligt budskap till lärare och andra verksamma i skolan att det inte betyder någonting hur de sköter skolan och vilken insats de gör, ty alla utfall är bestämda på förhand via bakgrunden hos eleverna i skolan. Tala om att underminera professionell stolthet och kultur!

Att sköta en skola väl handlar inte bara om att veta hur undervisning ska bedrivas. Skolledningens uppgift är att samla alla vuxna till att gå i samma riktning. Det handlar om kunskapssyn och fokus på det arbete som ska utföras i skolan men också om fostran av ungdomar för livet, vilket är det andra ledet i skolans uppdrag: kunskap och fostran.

Varför fann sig Barbara Bergström motiverad att starta Engelska Skolan? Skälet var att flumsyn kommit att dominera det kommunala skolväsendet, baserad på en tro att vuxenauktoritet var av ondo, både i fråga om disciplin och undervisning. Denna tro var så stark på 1990-talet att det inte för en enskild lärare gick att förändra den inom det kommunalas ram. För att förverkliga en skola byggd på andra synsätt, framförallt behovet av starka rutiner för ordning i skolan som arbetsplats, var det nödvändigt att bryta sig loss och skapa något eget.

Det var så och därför Engelska Skolan startades 1993. Gensvaret var så starkt från föräldrar att det kom ett tryck att expandera, och starta skolan på fler orter. När ekonomin stabiliserats efter drygt ett decennium kunde den resan påbörjas. Det som möjliggjort nya skolor, och fulla skolor, har genom alla år varit att föräldrar sökt en skola med lugn och trygghet för sina barn, ”så att lärare kan undervisa och elever lära”. Varje plats är fritt vald.

Konceptet och idéerna har under 30 år varit desamma. Men när man har med människor att göra är det aldrig lätt. Det räcker inte med en god idé; man måste också finna och motivera de människor som i ledarroller, som lärare och i kompletterande professioner, har att göra det i praktiken. Det kräver äkthet i vad man står för som organisation, och att drivkrafterna är de rätta.

Bara den som inget vet om själva verkligheten kan hävda att det är som ett självspelande piano att sköta en skola framgångsrikt. Medges att min djupa erfarenhet kommer från en skol­organisation, Internationella Engelska Skolan. Dock driver den 17 av de 20 största friskolorna inom grundskolan, så för bilden av vad friskolor representerar är den inte någon ringa del.

Hans Bergström
Docent, f d chefredaktör DN, engagerad på ägarnivå i IES.