Vilken riktning mot framtiden tar Unionen?

Sonja Johansson, Krister Gustafsson och Ola Leander från Unionen hävdar, på debattsidan den 6 oktober i Piteå-Tidningen, att jag slår in öppna dörrar inför avtalsrörelsen – om det ändå vore så väl. Vi kan börja med att konstatera att vi är överens om mycket. Unionens företrädare vill att de anställda ska veta vad som premieras på företaget och hur man som anställd kan påverka sin löneutveckling.

Unionen förespråkar även en tydlig struktur där de anställda mäts med samma måttstock för att undvika diskriminering samtidigt som goda insatser ska synas i lönekuvertet. Bra, då är vi överens. Lön ska sättas utifrån tydliga kriterier och goda insatser ska premieras. Det förutsätter dock att vi inte förhandlar lönerna centralt i Stockholm, högt över huvudet på dem det berör. Det är bara på den enskilda arbetsplatsen som vi kan avgöra vilka insatser som ska premieras. Det hoppas jag att vi kan komma överens om i avtalsrörelsen.


Det vi gemensamt måste komma överens om är hur dessa lokala lösningar ska se ut. Det är en gemensam uppgift för arbetsmarknadens parter att hitta dessa system. Men det torde stå klart att vi inte kan sitta i Stockholm och besluta om nivån på ökningar och garanterade löneökningar i form av individgarantier om vi ska lyckas komma fram till en öppen och tydlig lönestruktur och löneutveckling som gynnar både företag och anställda. Vidare menar Unionens företrädare att vår inställning om att det behövs större inslag av lokala avtal och större möjligheter att göra lokala överenskommelser redan existerar och att vi därför slår in öppna dörrar. Vi kan ju fråga oss om det inte är så att det är Unionen som i sådana fall vill slå igen dessa dörrar. I somras vidtog Unionen Union konfl iktåtgärder för sina medlemmar vid Apoteket. En av frågorna som konfl ikten rörde var just möjligheten till lokala överenskommelser mellan den lokala fackklubben och företaget. Unionen kunde då inte gå med på lokala verenskommelser
med mindre än att Unionens styrelse på nationell nivå skulle godkänna dessa avtal. Även här säger Unionen en sak men driver en annan i konkreta förhandlingar.


Den utveckling som Almega förespråkar rör sig bort från centrala avtal som fattas långt bort från den verklighet där avtalen ska användas och högt över huvudet på dem som avtalen närmast berör. Det är en utveckling som är oundviklig. Inför avtalsrörelsen kan vi nu välja att se verkligheten som den är och då skapa förutsättningar för nya jobb och tillväxt. Eller så kan vi backa in i framtiden, då till priset av färre jobb och lägre tillväxt. Vilken riktning mot framtiden Unionen tar får vi se när förhandlingarna drar igång på allvar. Om Unionen driver på en inriktning som företrädarna från Norrbotten ger uttryck för fi nns det anledning att se ljust på framtiden, både för den svenska modellen och för jobben inom tjänstesektorn. Men om Unionens krav i stället riktas in på centralt fastställda löneökningar och garanterade löneökningar ser det dystrare ut för tillväxten och jobben i tjänstesektorn.

Jonas Milton
vd Almega

Läs debattartikeln på Piteå-Tidningens webbplats