Tjänster och inte tillverkning är Sveriges ekonomiska framtid

Sveriges produktivitetsfall inleddes redan innan den globala finanskrisen. Om inte likadana flaskhalsar ska uppstå igen, och hejda tillväxten både inom landet och exportmässigt, måste strategiska satsningar på utvecklingen av tjänstesektorn vidtas. Satsningen måste sträcka sig från utbildning och forskning via skattesystem till export.

Sedan 1950-talet har tjänsteföretagen utgjort den största delen av svensk ekonomi. Länge var det den offentliga sektorn som växte, men under senare år är det den privata delen som står för tillväxten.

Vidare kan man konstatera att svensk tjänsteexport är stor och har vuxit snabbt från mitten av 1990-talet, särskilt exporten av företagstjänster. Idag utgör tjänsteexporten nästan en tredjedel av Sveriges totala export. Under flera år har också produktivitetstillväxten varit hög inom stora delar av tjänstesektorn och inte minst i jämförelse med konkurrentländer.

I en rapport som Almega och WSP släpper idag visar vi att utvecklingen emellertid har kommit av sig sedan 2007 och att orsakerna inte bara är konjunkturella. Sverige har gått från att ha haft en av de snabbaste ökningstakterna av den totala produktiviteten i ekonomin bland EU-länderna från mitten av 1990-talet, till att ha en klart sämre utveckling från och med år 2007.

I Sverige föll produktiviteten både inom industrin och inom tjänstesektorn. Den fallande produktiviteten under de senaste tre åren avviker från många andra länders genom att starta ett par år innan det djupa fallet i världsproduktionen i samband med finanskrisen 2009.

Produktivitetsfallet kan förklaras av flera faktorer. Dels har IT- och annat produktionskapital, såsom maskiner m.m. bidragit i mindre grad till produktivitetstillväxten än tidigare. Men framför allt har bidraget från forskning och utveckling och andra kunskapsintensiva tjänster försämrats under 2007-2009. Detta tyder på att investeringarna i dessa väsentliga faktorer för produktivitetstillväxten varit för låga under senare år.

Vi kan också konstatera att det nu krävs en bättre tillgång på högkvalificerad arbetskraft för produktionen av kunskapsintensiva tjänster i Sverige. Tillgången på detta humankapital kan vara avgörande för var både industri- och tjänsteföretag väljer att investera i världen.

De privata tjänsteproducerande näringarna utgör 45 procent av den totala sysselsättningen, och inkluderas de offentliga myndigheterna arbetar ungefär 3 av 4 svenskar i tjänstenäringarna. Dessutom har industrin ”tjänstefierats”, dvs. tjänster av olika slag utgör en växande andel av vad industrin de facto ägnar sig åt. 25 procent av alla sysselsatta i den privata tjänstesektorn arbetar inom kunskapsintensiva tjänsteföretag.

Medan sysselsättningen ökat inom de privata tjänstenäringarna under de senaste tio åren har den minskat i många av de tillverkande branscherna och den offentliga sektorn. Antalet sysselsatta i den privata tjänstesektorn ökade med nära 370 000, vilket alltså var mer än Sveriges totala sysselsättningsökning.

Inom den privata tjänstesektorn stod kunskapsintensiva tjänster för hela 83 procent av sektorns totala ökning av antalet sysselsatta, motsvarande drygt 300 000 jobb. Inom den kunskapsintensiva sektorn växte jobben mest inom företagstjänster och utbildning, hälso- och sjukvård, samt omsorg, som tillsammans bidrog med cirka 270 000 fler jobb under den senaste tioårsperioden.

Slutsatsen blir således att näringspolitiken i betydligt högre grad bör inriktas på åtgärder som stimulerar framväxten av fler och nya, kunskapsintensiva tillväxtföretag inom tjänstesektorn. En avgörande faktor är god tillgång på högkvalificerad arbetskraft. De flaskhalsar inom kunskapsintensiva branscher som uppstod år 2007, och som nu återkommer ovanligt snabbt, bör motverkas. Dessutom skulle ökad stimulans av forskning och innovationer inom tjänstenäringarna kunna bidra till en återhämtning av produktivitetstillväxten. En fortsatt ökad konkurrensutsättning av den offentliga sektorn torde också bidra till att utveckla tjänstesektorn. Slutligen behövs det mer statistik och forskning om denna nya ”basindustri” i näringslivet. Insikten måste öka om att det faktiskt är konsulterna som är avgörande för Sveriges framtida välstånd.

Lena Hagman, chefekonom, Almega
Fredrik Bergström, affärsområdeschef, WSP

Publicerad Dagens Industri 2010-10-19