Snobbismen bromsar viktig forskning

Jonas Milton

Snobbismen i forskningspolitiska sammanhang rangordnar forskningens olika discipliner på ett destruktivt sätt. Att nonchalera de kunskapsintensiva tjänsteföretagen gör att Sverige går miste om avgörande utveckling, skriver Jonas Milton, vd Almega.

Idag växer tjänstesektorn så det knakar. En fascinerande utveckling, där tre av fyra nya företag är tjänsteföretag och tjänstesektorn totalt står för 70 procent av BNP. Denna strukturomvandling innebär att en stor del av forskning och utveckling flyttats från industrin till kunskapsintensiva tjänsteföretag. I arbetet med att lösa de stora globala samhällsutmaningarna kommer kompetensen i dessa företag vara avgörande. Därför är det högst anmärkningsvärt att de kunskapsintensiva tjänsteföretagen nonchaleras i forsknings- och innovationssammanhang.

Regeringens syn på det svenska näringslivets behov av kunskap handlar i stort om industrins behov. Förklaringen är säkert i hög grad historisk. Staten har som stark beställare tillsammans med den levererande industrin under många år samverkat genom teknikupphandling.

Utöver goda affärer innebar det också att långsiktigt viktiga nätverk och plattformar för dialog etablerades. Det har absolut varit viktigt för Sverige. Men, nu är det hög tid att se till aktuella behov och då handlar det även om tjänstesektorns.

När vi på Almega ska förklara utvecklingen och behoven är det svårt att nå fram. Uppfattningen är att de utmaningar som våra företag står inför ska lösa sig av sig själva. Det verkar vara lättare att agera på en önskan om att vi behöver forskning inom svetsteknik än att förstå behov av kunskap om nya affärsmodeller, kunddriven innovation eller värdering av immateriella tillgångar.

Men, det kanske inte är så förvånande. I dag är frågorna alltmer komplexa och rör sig ofta över flera vetenskapsområden. Ett exempel är en smartphone som i sig inte skapar värde, utan det gör i stället tjänsterna i telefonen. Men bara för att komplexiteten ökat kan man inte blunda för behovet av den ny kunskap.

Snobbismen i forskningspolitiska sammanhang rangordnar forskningens olika discipliner på ett destruktivt sätt. Detta är något jag presenterar i bokkapitlet Snobbism bromsar viktig forskning i antologin Med Sverige på läkaren, som släpps av Svenskt Näringsliv inom kort.

Medicinsk och teknisk forskning står högst i rang, medan samhällsvetenskap hamnar långt ned. För innovation i tjänsteföretag är den sistnämnda dock av stor vikt. I tjänstesamhället blir det allt viktigare att utveckla kunskap för komplexa system där flera branscher och kompetenser ska fungera ihop.

Vi måste ut ur det gamla stuprörstänkandet för att klara global konkurrens och samhällsutmaningar.

Det finns ytterligare en form av snobbism i form av att grundforskning anses finare än tillämpad forskning. I forskningspropositionen 2008 tillfördes extra resurser till grundforskningen på bekostnad av den tillämpade. Föga förvånande blir samverkan med näringslivet då begränsad. För forskaren är det varken lönsamt som merit eller ekonomiskt. Lärosätena bör anta en mer näringspolitisk roll och i högre grad medverka till att nyttiggöra forskningsresultaten. Pengar har stor styrkraft även i akademien, så avgörande är att regeringen vågar föra in en samverkansindikator i resurstilldelningssystemet.

Skepticismen och rädslan för kraftfulla samverkansprogram handlar bland annat om två vanföreställningar. Dels att det skulle vara fråga om ”förtäckt företagsstöd”, dels att tillämpad forskning är av lägre vetenskaplig kvalitet än grundforskning. Att det sistnämnda är en snobbig vanföreställning exponerade Vetenskapsrådets studie från 2007 som visade att samverkan istället ökar den vetenskapliga kvaliteten. Att hävda att det rör sig om ”förtäckt företagsstöd” är att frånsäga sig ledaransvar i lösandet av avgörande samhällsfrågor, som hälsa, energiförsörjning, klimat och demografi.

Att finansiera samverkan handlar inte om sponsring, utan om att staten på ett ansvarsfullt sätt underlättar utveckling av kunskap och tester av nya koncept som annars skulle ha uteblivit. Att vara med och dela på den risk som alltid finns då ny mark ska brytas. Det är en global konkurrensfråga. Regeringar världen över möjliggör samverkan för olika former av program. Varför skulle Sverige lämna walk-over?

Jonas Milton
vd Almega

Läs debattartikeln på svd.se