Så kan vi rädda svenska modellen

Vi har en gemensam utmaning. I många nya företag är kollektivavtal inte en självklarhet, varken för anställda eller arbetsgivare. I många nya branscher anser man att kollektivavtalen är gjorda för det gamla industrisamhället. Detta utgör en utmaning för både fack och oss som är företrädare för arbetsgivarna.

Och varför ska gamla tiders fabrik, där man jobbar med monotona uppgifter från klockan åtta till fem vara förebilden för lönebildningen inom den moderna tjänstesektorn?

Frågan kan verka onödigt retoriskt. Men faktum är att många av de kollektivavtal och den lönebildning vi har idag utgår ifrån ett gammaldags industriellt synsätt. Det är ett synsätt som präglas av storskalighet, likformighet, kollektiva lösningar och upprepning. Lönebildningen blev därefter.

Problemet är att Sverige inte längre är ett industrisamhälle av den gamla sorten. Sverige är i dag ett modernt tjänstesamhälle. Där har vi som arbetsgivarorganisation och facket den stora, gemensamma utmaningen.

Misslyckas vi med att skapa kollektivavtal som är moderna och som går att använda även i nya företag och branscher kommer vi att erodera grunden för den svenska modellen. Alltfler, både anställda och företag, kommer att välja att stå ”utanför”.

Olikhet norm i tjänstesektorn


I tjänstesektorn är olikhet normen. Ena året kanske det går bra för att nästa år gå sämre. En del företag gör goda vinster, medan andra knappt kan hålla näsan ovanför vattenytan. Denna olikhet är naturlig för en sektor som uppvisar olika grad av mognad och marknadsutveckling. Här finns allt från sjukvård, utbildning, IT, konsulter, arkitekter, reklambyråer till kasinon, bowlinghallar och resebyråer. Variationen är enorm.

I tjänsteföretag spelar den enskilde medarbetaren en nyckelroll. Det är hans eller hennes kompetens som bildar stommen i det som ska säljas. Här har människor allt mindre intresse av att bli belönade utifrån sin befattning, utan mer utifrån en respekt för sina individuella prestationer och sin kompetens. Den som arbetar i ett tjänsteföretag måste därför också ses som en individ och få uppskattning och respekt för de insatser som han eller hon bidrar med i sitt arbete.

Härifrån måste en förändring ta avstamp. En nyorientering behövs till exempel när det gäller det återkommande talet om ”märke” inför varje avtalsrörelse. Ett märke är inget annat än en lönenorm som är bestämd över huvudet på företag och anställda och som utgår ifrån ett genomsnittsföretag som inte existerar i verkligheten. Märkestänkandet hör inte hemma i modern lönebildning.

Modern lönebildning ska stärka företagens konkurrenskraft


Vår gemensamma utmaning leder åt ett helt annat håll. En modern lönebildning måste stärka de svenska företagens konkurrenskraft och den ska bidra till att utveckla medarbetaren och få honom eller henne att växa i sitt yrke. Då måste lönerna tillåtas variera mellan företag, branscher och individer. Därmed kan kollektivavtalen bli attraktiva, även för nya branscher.

Jonas Milton
vd Almega
 

Läs debattartikeln på LO-Tidningens webbplats