Prognosmakares bristande insikt förvånar

Trots att vi ser en tydlig vändning uppåt för sysselsättningen sedan slutet av förra året ges ändå en snedvriden bild i de prognoser som kommit under senare tid av vad som ligger bakom uppgången. I exempelvis Nordeas senaste prognos från maj ges en enda förklaring - hushållens ökade konsumtion - och i Svenskt Näringslivs prognos från den 10 juni vill ekonomerna inte ens ge några förklaringar utan ifrågasätter i stället om SCB har räknat rätt på sysselsättningen.

Denna brist på insikt om varför arbetsmarknaden utvecklas bättre än väntat är mycket förvånande. Almega har i över ett års tid lyft fram förklaringarna till utvecklingen i våra bedömningar. Det som förbryllat Svenskt Näringsliv och flera andra prognosmakare är att antalet sysselsatta i Sverige inte föll mer än med 92 000 förra året, och att sysselsättningen dessutom började vända uppåt i slutet av året. De flesta hade räknat med ett fall på långt över det dubbla under perioden 2009-2010. I stället ökade till och med sysselsättningen inom den privata tjänstesektorn under 2009, och nu tyder både SCB:s och annan statistik, såsom barometerundersökningar bland företagen, på att sysselsättningen inom tjänstesektorn fortsätter att öka i år. Vi ser därför ingen anledning att ifrågasätta statistiken över sysselsättningen.

Hur kommer det sig att sysselsättningen ökade i tjänstesektorn trots att produktiviteten föll under 2009? En av förklaringarna som Almega framhållit är att efterfrågan på både företagsnära och hushållsnära tjänster började vända uppåt ovanligt snabbt under lågkonjunkturen, mycket tack vare både finans- och penningpolitiska stimulanser. Efterfrågan på företagstjänster, både på hemmamarknaden och exportmarknaden, har gynnats av stimulansåtgärder. Efterfrågan har visserligen minskat från industrin, men hållits uppe från tjänstesektorn. Dessutom har olika tjänster visat tecken på mindre konjunkturkänslighet och varit efterfrågade trots lågkonjunkturen. Ett bra exempel är IT-tjänster.

Inom de branscher där sysselsättningen ökat mest; företagstjänst- och vårdföretag, ökade antalet arbetade timmar under förra året, men produktionstillväxten var lägre enligt nationalräkenskaperna. Produktionen föll till och med inom företagstjänster, trots ökad sysselsättning. Här verkar det ligga en hund begraven. Här kan man snarare misstänka att produktionstillväxten är underskattad i statistiken då produktionen i fasta priser ska beräknas, eftersom det ännu är svårt för SCB att få fram rättvisande prisindex för inte minst avancerad tjänsteproduktion som exempelvis IT- eller teknikkonsulttjänster.

Vidare ligger en strukturell förändring inom näringslivet bakom utvecklingen av sysselsättningen. Under särskilt det senaste decenniet har företagen ökat sin andel högkvalificerad arbetskraft samtidigt som tillgången på denna arbetskraft blivit för liten i högkonjunktur. Med en ovanligt kort konjunktursvacka och insikten om att tillgången på högkvalificerad arbetskraft fortfarande är begränsad i Sverige valde företag att behålla personal. Dessutom räknar företagen med stora pensionsavgångar under de närmaste åren.

Även Finanspolitiska rådet uppmärksammade i sin senaste årsrapport att sysselsättningen i Sverige har minskat mindre i förhållande till produktionen under den pågående finanskrisen än under tidigare lågkonjunkturer. De skriver att ”en trolig orsak är att produktionsnedgången varit koncentrerad till industrin, medan den privata tjänstesektorn klarat sig bättre”. De skriver också att en förklaring till skillnaden mellan den senaste krisen och den i början på 1990-talet kan vara att ”mekanismerna bakom kriserna varit fundamentalt olika”.

För att förstå den senaste utvecklingen på arbetsmarknaden måste man förstå de senaste två decenniernas strukturomvandling. Förutsättningarna ser fundamentalt olika ut nu jämfört med för 20 år sedan. Det borde även välrenommerade prognosmakare ta fasta på i sina bedömningar. Det duger inte längre att uttrycka förvåning eller skepsis över utvecklingen. Nu är det hög tid att ta hänsyn till de nya sambanden i ekonomin och till vad som driver utvecklingen i den stora tjänstesektorn för att kunna göra mer träffsäkra prognoser.

Lena Hagman
chefekonom Almega