Ohederlig argumentation gynnar inte skoldebatten

Med hjälp av halvsanningar och anklagelser mot friskolorna för att ligga bakom så gott som alla problem i dagens skola lyckas Metta Fjelkner och Lärarnas Riksförbund undvika att diskutera de verkliga utmaningarna. Men skolan behöver inte fler syndabockar eller nostalgiskt tillbakablickande. I stället behöver vi utnyttja den mångfald det fria skolvalet har gett oss för att vidareutveckla kvaliteten och se till att dagens elever får en god framtid på morgondagens arbetsmarknad. Det skriver Ulf Lindberg, Näringspolitisk chef på Almega och Gunvor Engström, ordförande i Friskolornas riksförbund.

Skolan har väl aldrig varit mer debatterad än den är i dag. Och alltför ofta handlar debatten om att hitta fel och problem med en minoritet av skolorna i stället för att se till helheten. I dag går 12 procent av grundskolans elever i friskolor och 24 procent i fristående gymnasieskolor. Resten – alltså en mycket stor majoritet – går i de kommunala skolor som blivit allt osynligare i diskussionen. Ska vi komma vidare i skoldebatten behöver vi kunna diskutera skolan generellt, inte haka upp oss på om det är en kommun, ideell förening eller ett aktiebolag som äger och driver skolan. Ändå är det precis vad Lärarnas Riksförbund ägnar sig åt med sina destruktiva debattmetoder.

Den 4 januari publicerade Lärarnas Riksförbund en rapport som redovisar siffror ur ett antal friskolekoncerners årsredovisningar och kommer med krav på begränsning av vinster i friskolekoncerner. En uppgift ur rapporten som fått visst genomslag är de 125 miljoner kronor som fem koncerner, med en sammanlagd omsättning på 2,2 miljarder kronor, betalat i ”koncernbidrag eller motsvarande” till sina ägare. Detta kallar Lärarnas Riksförbund för ”skolans dränering på resurser”. De 125 miljoner som det är frågan om motsvarar endast en dryg promille av kommunernas totala kostnad för grund- och gymnasieskolan. Tror någon verkligen att det skulle bli någon större skillnad på skolans kvalitet om anslagen höjdes med en promille?

Att lyfta en summa som för de flesta låter väldigt hög – 125 miljoner kronor –, och samtidigt skriva om att ”stora summor av skattebetalarnas pengar försvinner till skatteparadis” kan tyckas vara ett effektivt sätt att debattera. Det är klart att folk blir upprörda! Lägg till ett allmänt resonemang om internationella riskkapitalbolag och några ord om vårdskandal och blöjor så är man hemma. Att det innebär att man debatterar ohederligt, och att det ena inte har med det andra att göra tycks inte vara något hinder. Lärarnas Riksförbund, som i andra sammanhang gärna hävdar betydelsen av kunskap och saklighet, och vill ha respekt för lärarnas kompetens, framstår därmed i en väldigt dålig dager.

Koncernbidrag är dessutom inte samma sak som att ”slussa pengar utomlands”. Av de fem uppräknade bolagen i rapporten – varav två hör till samma koncern – har tre svenska ägare, som betalar all sin skatt i Sverige. De två som har utländsk ägare ingår i samma koncern, JB Education, vars siffror på koncernnivå inte är lika imponerande: 1,28 miljarder kronor i omsättning och en vinstmarginal på 3,1 %. JB Education har de senaste tre åren – sedan de köptes av Axcel Management A/S – inte gjort någon vinstutdelning till sin utländska ägare, utan allt har återinvesterats i verksamheten.

Samhället förändras ständigt och dagens arbetsmarknad ser annorlunda ut än gårdagens. Skolan kan inte frikopplas från den verklighet som omger den. En konfliktlinje som ibland målas upp är den mellan ”pluggskola” och ”flumskola”. Men det finns ingen motsättning mellan ämneskunskaper å ena sidan och kompetenser som kreativitet och förmåga att se nya lösningar å den andra. Dagens – och i ännu högre utsträckning morgondagens – arbetsgivare vill ha medarbetare som både har goda kunskaper och det självförtroende som krävs för att kunna omsätta dem i praktiken.

Den mångfald av nya skolor som friskolereformen har gett oss är i det perspektivet inte ett problem utan en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt utbildningssystem. Nya former för undervisning och lärande kan lättare utvecklas om det finns en mångfald av skolor, som genomför en idé som alla, från den högsta ledningen till den senast anställda läraren, tror på. Om skolorna får utvecklas i olika riktningar ges eleverna större möjlighet att hitta något som passar dem. Kanske kan också de kommunala skolor som kört fast i gamla hjulspår inspireras och hitta nya vägar.

Metta Fjelkner och Lärarnas Riksförbund verkar i sina återkommande angrepp på friskolorna mest längta tillbaka till en svunnen tid, då alla skolor var likadana, och anklagar friskolorna för alla möjliga problem: dåliga anställningsvillkor, sämre kvalitet på undervisningen, lägre facklig organisationsgrad, att ”vem som helst” har kunnat få anställning, betygsinflation och ökande kostnader.

De lärare som arbetar på friskolor är över lag mer nöjda med sin arbetsplats. I en undersökning gjord av Novus Opinion hösten 2009 ger de både högre betyg åt skolan som helhet och som arbetsplats. Exempelvis anger 88 procent i friskolor att de känner yrkesstolthet (mot 75 % i kommunala skolor), 94 procent säger att de trivs (85 procent i kommunala skolor) och 90 procent (jämfört med 74) vill rekommendera sin skola som arbetsplats till andra lärare.

Att friskolorna generellt sett skulle ha sämre kvalitet på undervisningen är helt felaktigt. Resultat på nationella prov, andel behöriga till vidare studier, nöjdhetsundersökningar bland föräldrar och elever, samt resultat i DN:s nutidsorientering är några områden där friskolor genomgående placerar sig i topp. Däremot är variationen alldeles för stor när det gäller kvaliteten bland samtliga skolor. De bästa drar ifrån resultatmässigt medan de sämsta inte ens påbörjat ett förbättringsarbete.

Här kan man överväga att stärka skolinspektionens uppdrag till att årligen identifiera de sämst presterande skolorna, och betona dess mandat att stänga de skolor som år efter år underpresterar. Det skulle hjälpa den kreativa förstörelseprocess som i dag inte verkar fungera tillräckligt bra, och på sikt höja lägstanivån.

Den lägre fackliga organisationsgraden bland friskoleanställda kan tolkas på många sätt. Kanske beror det på att man tycker att det finns andra sätt att påverka arbetsgivaren, eller att friskolornas lärare ofta är yngre, där ett fackligt medlemskap inte är självklart utan måste upplevas som en tillgång. Hur som helst är det kanske ett större problem för Metta Fjelkner än för lärarna själva.

Påståendet att vem som helst får undervisa på friskolorna är allvarligare och gränsar till rena oförskämdheten mot många lärare som varje dag gör sitt bästa för att ge eleverna en bra utbildning. Kraven på behörighet skiljer sig inte mellan olika skolor. Det går alltså precis lika bra att hävda att de kommunala skolorna har kunnat anställa ”vem som helst”, något som nu kommer att ändras när legitimationskrav införs.

Betygsinflationen, som verkligen inte är ett nytt begrepp, utan förekommit lika länge som vi har haft betyg, är inte friskolornas fel utan är ett problem som är inbyggt i betygssystemet, med obefintliga kontroller och bristande centrala direktiv som tolkats olika på olika skolor. Det har på senare tid publicerats ganska många undersökningar kring detta, och den samlade bilden är att det inte går att peka ut någon enskild driftsform som ansvarig för att ge alltför höga betyg.

Metta Fjelkners skola är inte i takt med tiden. Lösningar som syftar till enhetlighet i utförande och form hör till gårdagens industrisamhälle. Vi vill trygga Sverige som kunskapsnation genom att bygga en skola som kan anta det moderna tjänstesamhällets utmaningar. Det är en svår men nödvändig uppgift, som vi bara kommer att klara genom att dra full nytta av den mångfald som redan berikar den svenska skolan, och där friskolorna bidrar med en viktig del.

Ulf Lindberg, näringspolitisk chef Almega
Gunvor Engström, ordförande i Friskolornas riksförbund