Modernisera kollektivavtalen

I början av nästa år kommer kollektivavtalen för 90 procent av alla anställda på svensk arbetsmarknad att omförhandlas. Det rör sig om en av de största avtalsrörelserna i modern tid. Detta sker i skuggan av den ekonomiska krisen, med hög ungdomsarbetslöshet. Samma år är det val i Sverige. Fack och arbetsgivare har nu gemensamt chansen att teckna avtal som lägger grunden för en långsiktig tillväxt och fler jobb.

Sverige domineras av tjänsteproduktion. Industrin står dock fortfarande för en betydande del av Sveriges export, drygt 70 procent, vilket gör den fortsatt viktig. Men en majoritet av svenskarna arbetar med tjänster, och det är i tjänstesektorn som de nya jobben skapas. Under den senaste högkonjunkturen, 2004–2008, skapades det 223 000 nya jobb. Av dessa tillkom 200 000 inom den privata tjänstesektorn.

Huvudproblemet med många av dagens kollektivavtal är att de utgår ifrån en tid som dominerades av löpande band och stämpelklockor. Avtalen har blivit så hopplöst omoderna, både för den moderna industrin och tjänsteföretagen, att de bara med stora svårigheter kan användas. Avtal och verklighet måste nu gå hand i hand. Om inte, kommer den svenska modellen sakta men säkert gå i graven.

Almega vill nu att vi rör oss bort från centrala avtal som bestäms högt över huvudet på dem som avtalen berör. Det är en oundviklig utveckling. I avtalsrörelsen kan vi välja att se verkligheten som den är och skapa förutsättningar för nya jobb och tillväxt. Eller så kan vi backa in i framtiden, till priset av färre jobb och lägre tillväxt.

Almegas förbund och medlemmar har enats om fem utgångspunkter inför avtalsrörelsen 2010. Vi pekar ut nödvändiga förändringar för att ta oss ur krisen och klara jobben.

1. Olikhet är norm. Det finns företag inom samma bransch som går bra medan andra går mindre bra. Samma sak gäller branscher, vissa går bra, andra inte. Tidigare har avtalsnivån varit ett lönepolitiskt avvägande som balanserat mellan bransch och företag.

Almegas svar är att balansen endast kan avgöras där man vet vad som finns i vågskålarna på den enskilda arbetsplatsen. Annars riskerar vi utslagning av företag och jobb.

Tiden är förbi då en generell lönenorm kunde sättas för hela den svenska arbetsmarknaden. Den enda norm som är generell är den om olikhet. Därför är det nu också dags att avskaffa centralt fastställda lönepåslag, oavsett om de kallas låglönesatsningar eller kvinnopotter.

2. Löneutveckling och företagsutveckling måste gå hand i hand. Lönebildning är ett mycket viktigt verktyg för att utveckla både företag och medarbetare i rätt riktning. Goda arbetsinsatser ska belönas, liksom dem som utvecklas positivt i sitt yrke. En aktiv lönesättning gör att företag och medarbetare kan växa tillsammans. Lönen ska därför sättas lokalt, i det enskilda företaget.

3. Människor vill ha inflytande över sin lön. Där lokal lönebildning fungerar får alla ett kvitto på sin arbetsinsats. Resultatet är motiverade medarbetare och högre lönsamhet.

Löneförhandlingen ska ske mellan den enskilde medarbetaren och den lönesättande chefen. Lönesamtalet fungerar då bäst om det sker utifrån en lönepolicy med tydliga kriterier och mål. Inte vid centrala förhandlingar i Stockholm. Lönesättningen ska vara helt individuell.

4. Moderna människor vill ha moderna avtal. Det nya arbetslivet kräver flexibilitet, där både enskilda medarbetare och arbetsgivare kan hitta anpassade lösningar som fyller båda sidors behov.

Det måste bli enklare att anställa, arbetstiden ska utgå ifrån varje företags och individs särskilda förutsättningar. Turordningsregler måste göra det möjligt att fortsätta driva ett företag på ett effektivt sätt, även efter att neddragningar i personalstyrkan har genomförts. Långtgående bestämmelser om arbetstider och anställningsformer försvårar ungas inträde på arbetsmarknaden och måste därför bort ur avtalen.

5. Alla har rätt till lön men inte till löneutveckling. Såväl de anställda som deras fack accepterar lön som en betygssättning av genomfört arbete. Lönen måste därför spegla de resultat som individen uppnår i sin tjänst.

Lönespridning på en arbetsplats måste därför betraktas som något helt naturligt. Så kallade individgarantier och tarifflöner ska inte finnas med i kollektivavtalen.

När nu arbetsgivare och fackföreningar sätter sig i en av de största avtalsrörelserna i modern tid vilar ett tungt ansvar på parterna. Om vi, arbetsmarknadens parter, tar ett gemensamt ansvar och moderniserar kollektivavtalen kan vi ta Sverige ur krisen.
 

 

 

Jonas Milton
vd Almega

Publicerad i SvD 10/9 2009.