Låt oss prata löner

Låt oss prata löner. Ska fabriken, där man jobbar med monotona uppgifter från klockan åtta till fem vara förebilden för lönebildningen för verksamheter inom scenkulturen.

Frågan kan verka onödigt retoriskt. Men faktum är att många av de kollektivavtal och den lönebildning vi har idag utgår ifrån ett industriellt synsätt. Det är ett synsätt som präglas av storskalighet, likformighet, kollektiva lösningar och upprepning. Lönebildningen blir därefter, med en gemensam lönenorm för alla, för individer, branscher och företag. Alla ska ha lika mycket, oavsett förutsättningar och insats.

Problemet är att Sverige inte längre är ett industrisamhälle av den gamla sorten. Sverige är idag ett modernt tjänstesamhälle, till vilket teatrar, orkestrar och andra aktörer inom scenkonsten självklart också hör. Idag jobbar åtta av tio svenskar med tjänster och det är den del av näringslivet som växer och anställer.

Variationen är enorm


I tjänsteföretag är olikhet normen. Ena året kanske det går bra för att nästa år gå sämre. En del företag gör goda vinster, medan andra knappt kan hålla näsan ovanför vattenytan. För er som jobbar inom till exempel teatern kan detta knappast vara en nyhet. Verksamheterna inom tjänstesektorn visar också på en stor olikhet. Här finns allt från sjukvård, utbildning, IT, konsulter, arkitekter, reklambyråer till kasinon, bowlinghallar och resebyråer. Variationen är enorm.

I tjänsteföretag spelar den enskilde medarbetaren en nyckelroll. Det är den enskilda medarbetarens kompetens som bildar stommen i det som tjänsteföretag ska sälja. Att medarbetaren är företagets främsta resurs kan låta som en utsliten kliché, men i ett tjänsteföretag är detta en högst levande sanning. Om Romeo är usel, så hjälper det inte att resten av ensemblen är helt lysande.

Vill ha uppskattning för sina insatser


Samma sak gäller från individens perspektiv. Idag har människor allt mindre intresse av att bli belönade utifrån sin befattning, utan mer utifrån en respekt för sina individuella prestationer och sin kompetens. Den som arbetar i ett tjänsteföretag måste därför också ses som en individ och få uppskattning och respekt för de insatser som han eller hon bidrar med i sitt arbete.

Samtidigt är tjänsteföretag personalintensiva. Med såväl ensemble som orkester och kassapersonal blir det många människor. Det gäller de flesta tjänsteföretag, och det är inte ovanligt att personalkostnaderna utgör mellan 80 och 90 procent av företagens totala kostnader.

I detta sammanhang är det enormt viktigt att lönen blir den rätta. Lönebildningen måste dra åt rätt håll.

Solidarisk lönepolitik har blivit osolidarisk


Den så kallade solidariska lönepolitiken är en idé som LO formulerade på 1950-talet. Den präglar fortfarande vad som många anser som "rättvist" i fråga om löner. Alla skulle ha lika mycket, och de företag som inte klarade att betala höga löner skulle slås ut och ersättas av mer produktiva företag eller så skulle de som blev av med jobben få nytt arbete i den offentliga sektorn.

Idag har den solidariska lönepolitiken blivit osolidarisk för dem som inte platsar. Trots det är utanförskapet i Sverige ett svårt samhällsproblem som sällan kopplas ihop med fackens och arbetsgivarnas förhandlingar om löner. Men det är mycket här som orsaken till problemet ligger. För höga och felaktiga löneavtal slår ut medarbetare. Och idag finns det varken en växande industri eller en växande offentlig sektor att gå till. Den solidariska lönepolitiken är därför allt annat än rättvis.

Industriproduktion kan inte vara förebild för scenkonst


En modern lönebildning måste stärka de svenska företagens konkurrenskraft och den ska bidra till att utveckla medarbetaren och få honom eller henne att växa i sitt yrke. Då måste lönerna tillåtas variera mellan företag, branscher och individer.

Det samma borde gälla för företag och organisationer inom scenkulturen. Scenkulturen är lika myllrande, brokig och varierande som tjänstesektorn i stort. Och nog vore det märkligt om förebilden för lönebildningen inom scenkonsten skulle ha rötterna i 1950-talets industriproduktion?

Jonas Milton
vd Almega

Månadens Krönika från Svensk Scenkonst